När jag var som sjukast så drömde jag verkligen om pojkvän. Men min sjukdom pågick så många år från liten ålder till stor att jag identifierade mig som en sjuk person.
Idag har jag ett annat liv. Mer fyllt av kärlek. Men jag märker att jag ibland stannar och frågar mig själv vem jag är!
När jag inte längre har mina sjuka beteenden så är jag på något sätt vilsen av mig. För det är det jag är van vid. Sen kan jag också känna att livet med all dess innehåll är så oerhört krävande i jämförelse mot mitt förra där min största prioritet var att ge upp på olika sätt. Att släppa taget när benen inte bär var alltid ett alternativ. Men idag finns inte det alternativet. Jag har lovat min stora kärlek att mina gamla självskadebeteenden är förbi och idag har jag han att ta hand om och betydligt mycket mer att förlora. Men mitt förflutna har sina klor i mig och vägrar släppa taget. Hur ska jag bli hel i detta nya livet och hur ska jag balansera allt för att orka bära det?
