Hur tar jag upp om psykisk ohälsa med någon jag bryr mig väldigt mycket om?

Jag har i början av 2020 lärt känna en person som jag bryr mig om väldigt mycket. Vi har känt till varandra sedan vi var 6 år gamla, men inte haft mycket kontakt med varandra genom åren.

Vi har kontakt via chatt och vi brukar ses under kortare stunder med jämna mellanrum. Och vi har bara umgåtts som vänner. Under våra konversationer och träffar har han anförtrott sig till mig med små pusselbitar om sitt mående, (osäker på om det är medvetet eller inte), men som jag på egen hand lagt ihop, och kommit fram till att han har en så kallad kronisk depression/dystymi. Mycket stämmer in på det och hans mående som han beskrivit för mig i pusselbitar alltså.

I våras och i sommar blev jag förälskad i honom. I början på hösten överlämnade jag honom en dikt där jag beskrev hur jag kände för honom. Han blev då glad, men berättade också att hans känslor var avstängda, men ville att vi skulle fortsätta ses/umgås. Efter det har jag nog försökt anpassa mig och mina känslor litegrann efter hans mående. Jag tycker fortfarande väldigt mycket om honom, men vet inte om jag är förälskad längre, men han betyder mycket för mig.

Vi har aldrig pratat ut om hans psykiska ohälsa, mycket beror på att jag inte velat chatta om hans ohälsa och under de korta stunder som vi setts har inte rätt tillfälle getts. Jag är osäker på hur mycket han vet att jag vet, eftersom vi aldrig fört det på tal i några längre diskussioner. Ändå har jag vid olika tillfällen sagt saker som “du får gärna berätta om du vill” eller “jag finns här”. Jag har tagit upp om min pappas psykiska ohälsa vid ett samtal och vi känner gemensamma personer med psykisk ohälsa. Så det finns en medvetenhet, men hur mycket vet han om vad jag vet om honom?

Jag har läst på mycket om dystymi och psykisk ohälsa och om hur man tar upp om ohälsan i samtal, vilket kanske ofta riktar sig till personer som man inte pratat om psykisk ohälsa alls med innan. Men hur tar man upp det i ett samtal när man redan vet en hel del om situationen? Ska man själv överhuvudtaget ta upp det eller ska den som mår dåligt få föra det på tal? Hur skulle ni vilja att en nära vän tog upp om din psykiska ohälsa? Skulle du hellre föra det på tal själv först, efter att du kände att du kunde lita på vännen?

 

Det kan vara ett väldigt känsligt ämne att prata om, därför rekommenderar jag att personen som det handlar om ska vara den som för samtalet in på det i så fall. Då man inte ska riva i gamla sår för mycket. Det kan även vara skönt att bara få ha ett normalt samtal med någon, få bryta tankar och känslor kring den psykiska ohälsan för att många brottas med den dagligen annars. Sen är det ett gott tecken att du får förtroendet, och att du gör rätt genom att känna in och försöka anpassa dig i era samtal. Hänsyn och integritet är viktiga komponenter att kunna bygga tillit på. Man vill ju inte att någon ska må sämre än vad personen redan gör, utan höja upp livsglädje och mående så gott det går. Du verkar vara en god och uppskattad vän. Tycker inte du behöver förändra något i ditt sätt att lyssna och finnas där för din vän i nuläget. 🌟

Hej,

Vilken fin vän du verkar vara! Hade varit överlycklig om jag haft en vän som du och som snappat upp om måendet. Och hade nog blivit lite blowned away om personen sedan velat tagit upp det ytterligare. Känt att herregud här har vi ju en person som faktiskt ser och bryr sig om mig! Wow.

Tänker att det kan variera hur en person vill att man pratar om det hela beroende på personlighetstyp kanske? Har lite svårt att se att precis alla med psykisk ohälsa vill bli bemötta på likadant vis. Om den här personen är ganska verbal generellt och har lätt för att kommunicera om det mesta mellan himmel och jord tror jag inte du behöver vara så rädd för att linda in det allt för mycket eller känna en allt för stor ängslan att ta upp det  – vid rätt tillfälle, förstås. Så länge det görs med omtanke, värme, empati, tryggt och med noga utvalda ord så det inte känns gränslöst eller obehagligt, tror jag nog det ska gå hur bra som helst och kan fördjupa er relation betydligt!

Värme

[Purple Qequmi]

Red Simyna skrev:

Hej, Vilken fin vän du verkar vara! Hade varit överlycklig om jag haft en vän som du och som snappat upp om måendet. Och hade nog blivit lite blowned away om personen sedan velat tagit upp det ytterligare. Känt att herregud här har vi ju en person som faktiskt ser och bryr sig om mig! Wow. Tänker att det kan variera hur en person vill att man pratar om det hela beroende på personlighetstyp kanske? Har lite svårt att se att precis alla med psykisk ohälsa vill bli bemötta på likadant vis. Om den här personen är ganska verbal generellt och har lätt för att kommunicera om det mesta mellan himmel och jord tror jag inte du behöver vara så rädd för att linda in det allt för mycket eller känna en allt för stor ängslan att ta upp det – vid rätt tillfälle, förstås. Så länge det görs med omtanke, värme, empati, tryggt och med noga utvalda ord så det inte känns gränslöst eller obehagligt, tror jag nog det ska gå hur bra som helst och kan fördjupa er relation betydligt! Värme

Jag har mest väldigt dåliga erfarenheter av folk som bryr sig, tyvärr. Folk som rent ut sagt tvingat sig på mig även efter jag sagt ifrån, såna som pressat mig och blivit passivt aggressiva och inte respekterat mina gränser.

Så utifrån min personliga erfarenhet säger jag spontant att man ska vara jäkligt lyhörd, respektera om personen inte vill prata om det och aldrig tvinga sig på! Var och en har ansvar för sitt eget liv, och det är HEMSKT när andra tror att man inte kan ta det ansvaret för sig själv utan att de måste “rädda en”! Trots att jag gång på gång sagt; “jag vill vara ifred!”