Hur slutar man hysa agg?

[Purple Qequmi]

Jag har haft så lätt för att bli sårad, kränkt och förbannad sen så långt tillbaka jag kan minnas. De senaste åren har jag varit så fruktansvärt arg och hatisk mot andra, fantiserat om att plåga dem som gjort mig orätt och önskat dem illa inom mig.  Det kan vara saker som hänt många år tillbaka, som kommit upp till ytan och plågar mig emellanåt. När någon sagt något till mig som jag upplevt ofördelaktigt, elakt eller kränkande så har det-så länge jag kan minnas- känts som att få en kniv i bröstet! Jag blir så kränkt, så sårad, så rasande, och känner en väldigt stark känsla av att: “Hen/de har ingen rätt att säga/göra såhär..!”  Jag blir så hatisk när jag kommer att tänka på sådana tillfällen, att jag börjar vandra omkring fram och tillbaka i lägenheten med hårda stampande steg, smäller i dörrar och skåp, tills jag kommer på att jag gör det och hejdar mig. (Tänker på grannarna!)  Ältar, avskyr, hatar, önskar illa…

Jag har aldrig kunnat ta emot skit och bara låta det rinna av. Jag har haft behov av att ge svar på tal, skrika åt den/dem, svära, kalla dem saker och säga sånt som inte är lämpligt i ett modernt samhälle.. Ändå är det bara mig själv jag sedan tycker synd om, gråter, undrar hur f*n folk kan vara så brutalt elaka. Jag har aldrig ångrat mina utbrott, tvärtom så tycker jag att jag gett dem vad de förtjänar! Gör någon mig illa på det sättet så hatar jag hen typ förevigt! Kan aldrig släppa saker och glömma dem, utan de ligger liksom kvar i bakhuvudet och skaver.

Jag känner mig även allmänt arg på människor, på livet, på världen.. Jag känner att andra människor är idioter som inte förtjänar mig, tycker att folk är elaka och korkade i allmänhet, sjuka i huvudet, resonerar ologiskt och galet samt gör saker utan att tänka först!  Kan nästan t.o.m. känna irritation när någon som jag inte känner visar uppskattning. Kan tänka att: “Ingen förtjänar mig, jag hatar människor, och ingen man ska nånsin få mig hädanefter!”

Det är jobbigt att alltid bli så sårad och arg över sånt som folk säger eller skriver på nätet till mig. Hur gör man för att inte ta åt sig av allt? Vad gör man med all ilska man går och bär på?

Föreslå nu inte att prata med någon professionell! Jag har haft kontakt med psykiatrin i jättemånga år och det känns som de skiter i ens känslor och bara vill ge mediciner mot alla sorters känslor! Jag är galet bitter och arg på allt och alla inom psykiatrin också, för att de inte gjort ett skit för att hjälpa mig med alla mina starka känslor och tankar kring allt mellan himmel och jord!

Jag har dock aldrig känt mig såhär hatisk och vred mot närstående; jag har större empati och förståelse för dem, och mot andra som jag bryr mig om, än mot folk jag inte har någon relation med eller inte bryr mig om. Jag blir inte lika sårad av gräl etc med närstående, vänner m fl, som jag blir när någon okänd säger något negativt!

Usch, orkar inte med att jämt bli så fruktansvärt sårad och arg! Orkar inte känna sånt här hat och agg! Det påverkar mig väldigt negativt!  Hur gör man för att hjälpa sig själv med detta, eftersom psykiatrin inte hjälper?

Känner igen litegrann!

För mig hjälper det ibland att bemöta det jag reagerar på med följdfrågor. Det kan lugna ner systemet att delvis agera och även att det tvingar motparten att förtydliga vad den menade. Är den uppenbart intresserad av att göra en ledsen kan det bli svårt att säga det rakt i ansiktet på en. Det blir lite mer ett samtal upplever jag, än att reagera och bli jätteupprörd (oftast befogat ju) och där det sedan inte händer något. Kan det vara något som kan hjälpa dig att slippa känna så starkt och bli så ledsen? <3

[Purple Qequmi]

Ja, men sånt som hände för längesen.. Jag har ju inte kontakt med de personerna i dagsläget och kan därför inte fråga dem! Det snurrar bara runt i huvudet och jag fattar ingenting..!

Vi är olika du och jag.. Du har goda intentioner och tror att andra vill dig väl. Jag däremot, tror det värsta om folk tills de bevisat motsatsen. Jag är nog misantrop, tycker inte särskilt mycket om människor och är inte så intresserad av vad de menar egentligen, jag är bara av den uppfattningen att ingen har rätt att säga saker som känns kränkande för mig! Fattar ö h t inte vad andra har med mig att göra eller varför jag är på den här jorden! Tycker att människor är skit helt enkelt, och önskar att alla andra var mer som jag! Pallar inte med folk för de är så sjuka och dumma i huvudet! Uppfattar jag att de kränker och är elaka, då är det så! Jag har inget intresse av att förstå personen eller reda ut något och bli sams; jag avskyr dem som får mig att känna dåliga känslor och jag säger till dem att hålla sig ifrån mig i fortsättningen.

[Purple Qequmi]

Jobbigt för mig bara, att ta åt mig och vara så sårad! Hur kan jag sluta bry mig?? Jag gillar ju inte ens människor! Så varför bryr jag mig så mycket om vad de säger?

[Indigo Qugimo]

Att vilja ge igen ,när man blir illa behandlad,är en väldigt mänsklig egenskap.Men att älta och bära agg mår man bara dåligt av själv.Den som sa eller gjorde något dumt har säkert glömt det för länge sedan.Det är som att slå sej själv och tro att någon annan ska känna smärtan.Förmågan att inte bry sej så mycket om vad andra tycker går att träna upp,men samtidigt måste man inse att vi har ett inneboende och ganska undermedvetet behov av att känna oss accepterade av andra.Tyvärr har elaka kommentarer lättare att “fastna”.

[Purple Qequmi]

Jo jag vet att jag bara mår dåligt av det själv! Men det är ju sån här jag är, vet inte hur jag ska komma förbi det?

Hur gör man för att träna upp förmågan att inte ta åt sig och känna hämndlystnad och hat?

[Purple Qequmi]

Obs jag struntar i om andra gillar mig eller inte, men jag kräver att de respekterar mig! Precis som jag inte gillar vissa, men jag attackerar dem inte för det!

[Purple Qequmi]

Jag tar nog extra illa vid mig eftersom jag är negativt inställd till andra från början!

Fina du <3

En tanke jag får är att människor kanske inte är så elaka och har så ont uppsåt som man automatiskt tenderar att tro? Hehe. Tänk om det är så att du tar åt dig alldeles i onödan? <3

Hade jag varit dig skulle jag övat på att inte gå på den känslomässiga autopiloten om att andra vill en illa utan istället stannat upp och funderat över om det verkligen kan vara rimligt att motparten i den givna situationen är ute efter att skada? Vissa är ju det, absolut, men ibland kanske man har så dåliga erfarenheter med sig i bagaget att “alla” dras med över en kam och så reagerar man på gamla meriter så att säga?

Jag har faktiskt varit med om ibland att personer tror jag vill illa och då har jag faktiskt blivit lite sur och känt mig förorättad. Så det där kan ju också gå åt två håll. Någon tror den andra gör dumt och den som inte anser att den gjort det (om man på riktigt faktiskt är oskyldig) blir förolämpad och tycker det är motparten som är orättvis istället som kan påstå något sådant. Haft den diskussionen en del med min lillasyster som tyckte ganska illa om sin pojkvän under en period. Tillslut var jag tvungen att säga till henne att det måste vara fruktansvärt för hennes kille att bli sedd på det där negativa viset, då blev min syster liksom lite snopen, det hade hon inte tänkt på. Att hon tillskrivit honom egenskaper han själv övh inte kände igen sig i. Som faktiskt inte ens fanns.

Mitt förslag är alltså att stanna upp och analysera lite vad motparten verkar syssla med. Kan det vara rimligt att den här personen säger såhär till mig för att skada, eller är det kanske en god intention i botten och som man kan vila lite i så länge? Ofta tycker jag människor verkar tankspridda och kanske lite frånvarande. Tror det är då grodorna oftast hoppar ur.

[Purple Qequmi]

När andra trott att du menat illa fast du inte gjort det, vad är det du har sagt då, typ, som fått dem att tro det? Och vad har du EGENTLIGEN menat? Vad var syftet? Kan du ge några exempel? Jag vill så gärna förstå hur folk tänker och varför de säger saker!

Jag vet ju att vänner och familj inte vill mig nåt illa, men i de situationer som jag går och ältar har det varit folk jag inte riktigt känner, som sagt saker. Så därför är det svårt att förstå hur de menat och varför de ens brytt sig! De har kanske tyckt att de känt mig, men jag har inte tyckt att jag känt dem!

Absolut, kan ge några exempel. Motparten tolkar sms som dröjer från mig som att jag medvetet försöker “frysa ut personen” men där det handlat om att jag behövt andrum och egentid. Att jag definitivt inte är en person som är ute efter att skada genom någon form av silent treatmeant. Då har jag blivit sur och känt att det är orättvist att mina gränser inte respekteras och även att jag blir sedd som någon form av psykisk misshandlare.

Ett annat exempel jag minns är att jag hade ansvar för schemaläggningen på mitt förra arbete och hade vid ett tillfälle en medarbetare som anklagade mig för könsdiskriminering när jag valde tre personer som råkade vara män, för ett specifikt projekt. Jag fick förklara då för henne hur jag hade tänkt, att det var en slump att enbart några killar på jobbet hade den kompetensen som behövdes, då började hon förstå kontexten och mitt uppsåt, men det satt ganska långt inne för henne att avskriva det där med att jag diskriminerat. Tror till och med hon angav det senare på en medarbetarundersökning och även spred fortsatta rykten om att jag var orättvis och en diskriminerande person.

Jag menar lite att det på ytan kan se ut som att det man gör är helt vansinnigt och superelakt, men när man får reda på hur motparten tänker och vad den utgått från för grunder så kan det klarna och visa sig inte alls vara så illa som det först sett ut? Därför kan man tjäna på att ifrågasätta andras beteenden som man tar illa vid sig av? <3

[Purple Qequmi]

Okej, tack! Tyvärr kan jag inte relatera till dessa saker. Det som jag har erfarit har mer känts som personliga påhopp.