Är sedan 1.5 år i ett förhållande efter ett längre äktenskap och ett i ett par år med mer eller mindre psykiska kränkningar. Blev mobbad i hela skolåldern. Är nu för sjuttielfte gången sjukskriven för recividerande depression och utmattningssyndrom.
Det här ställer till problem i vårt särboförhållande. Mannen tycker att jag inte finns för honom när han behöver stöd, det är bara han som ser till att reda ut och ta tag i saker. När han blir upprörd blir jag tyst och går undan, när han vill prata låser det sig för mig och mina svar blir mm, ja visst och enligt honom stänger jag av, blir arrogant och är egoistisk. Jag har försökt att förklara mitt nuvarande tillstånd, att jag blir tokstressad, är supertrött, gråter för inget, är arg på allt och orkar inte ta initiativ.
Det här gör att jag tar på mig mer skuld, känner att jag är totalt oduglig och vill raka vägen till psykakuten. När jag säger att vi kanske inte ska vara ihop får jag till svar att jag inte kämpar för OSS. Hur i helvete ska jag kunna kämpa? Har jag inte kämpat nog nu?Jag vet inte hur jag ska vara, säga eller göra. Jag vill bara sova bort allt dåligt, jobbigt och vakna när allt är bra.
