Hur mycket kan man acceptera?

Hej.
Är tillsammans med en man sedan 8 år tillbaka. De första 6 år sedan var jag hemlig för hans familj. (Han kom till Sverige när han var 7). 36 år nu.

Efter 6 år orkade jag inte utsätta mig själv för detta längre och avslutade trots att jag älskade honom jättemycket. Efter några veckor kontaktade han mig och sa att han älskade mig jättemycket också och skulle berätta för sin familj om oss.

Han gjorde det och jag blev jätteglad. Hans föräldrar accepterade det för att de vill att deras som ska vara lycklig och för att det är hans liv MEN vi har nu varit ett officiellt par i 2 år och hans föräldrar har inte bjudit hem mig en enda gång. Inte ens på en snabb kopp te. Jag har bjudit hem hans mamma på kaffe några gånger.

Även om vi nu är ett par utåt sett så är jag inte alls inkluderad i min pojkväns familj. Jag och min pojkvän är inte sambos utan särbos.

Min pojkväns familj är väldigt familjära av sig och de umgås mycket och ofta och jag får aldrig vara med. Har min son varannan vecka men förutom det ingen annan familj.

Pojkvännen prioriterar alltid sin familj när han är ledig eller har semester. Och eftersom jag aldrig är medbjuden så känns det som att han har 2 liv. Ett med dem och ett med mig. Vi pratar inte heller så ofta om att flytta ihop. Jag tjatade lite innan men har gett upp de tankarna.

Har inga vänner att prata med. Behöver lite input. Är detta liksom en ok relation? Jag vet inte längre!!!!

En relation är ok om den känns ok för de som ingår i relationen. Om du inte är ok, vilket du inte verkar vara, så är det något som är fel i relationen. Iaf för dig. Så tänker jag. Sen är frågan vad som behöver ändras i så fall.

är han nöjd med relationen? Är det här hans definition av en ok relation? Att ha den bredvid resten av sitt liv och inte integrerad med sitt liv. Eller skulle han vilja ha det annorlunda? Är det hans val eller familjens val? är det möjligt att få det annorlunda?

Hej och tack för ditt kloka svar!

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Älskar ju honom men så trött på att alltid komma i andra hand. Men har ju valt det själv…

Kram

Ett val behöver inte betyda för alltid. Man får ändra sig. Menar inte att uppmana dig att göra slut alltså. Men att känna efter, vad vill du? Vad vill du ha för relation för att vara lycklig. Med tiden eller åldern kanske man behöver eller längtar eller strävar efter något annat än det relationen var inledningsvis. Relationer ändras ju hela tiden. Vänskapsrelationer kan ju till exempel ändras mycket över åren. Jag hoppas så innerligt att du kan prata med honom om dina känslor och tankar och din längtan. Att ni kan mötas så er kärlek för all plats den förtjänar.

Jag brukar prata med honom att jag tycker det är jobbigt. Att jag är hans andra val. Han ser inte det så alls utan han blir bara arg och tycker att jag tjatar.

Han hämtade mig precis efter att han har varit med sin familj hem dagen. Jag kunde inte låta bli att prata om detta. Om han kan förstå mig överhuvudtaget. Då sa han:

– Att leva med dig gör mitt liv helt fucked up.

Då gick jag. Stängde dörren för alltid.

Det var starkt gjort! Du står upp för dig själv!
försök se det så här om det känns svårt: han gjorde det valet åt dig.

Hej,

Oj, vilken dag du verkar ha haft. Är du okej nu eller mår du jättedåligt efter att det tagit slut precis?

Jag tycker det låter som en oerhört lång tid med 6 år att relationen varit hemlig då. Sedan att när den blev offentlig så blev du ändå inte inkluderad. Tycker inte det låter speciellt trevligt av den där familjen att göra så. Att han sedan blir snarstucken och irriterad när du tagit upp detta tycker jag också verkar tyda på att saker och ting gått i slow motion, och på din bekostnad. Du förtjänar enormt mycket bättre! 8 år med den här problematiken är väldigt lång tid. Du har verkligen varit tålmodig alltså!