Hur långt sträcker sig mitt ansvar?

Hej,

Jag skriver här för att förhoppningsvis få fler perspektiv på min situation.

Jag lever sedan ca 20 år med en multisjuk person (psykisk sjukdom såväl som fysisk).
Vi har haft ett bra liv i ca 15 år med vanliga upp- och nedgångar i relationen såväl som i sambons hälsa. Vi har inga barn.
De senaste fem åren har vår relation försämrats. Vi har bråkat mycket och jag känner att jag snart inte har några känslor kvar mer än frustration och också ilska över vissa beteenden. En del i försämringen har varit försämring av sambons hälsa som jag har tro om att det går att vända men i så fall med mycken kamp.

Jag känner att jag har börjat ifrågasätta min sambos vilja att vara så frisk som man kan vara, viljan att kämpa för att vara så frisk som det går. Jag känner också att vi har glidit isär, det är endast några få saker i vardagen som vi båda uppskattar men i övrigt har våra viljor växt isär. Vi vill inte samma saker, vi stimuleras inte längre av samma saker.

Jag befinner mig mitt i livet och börjar bli orolig för att jag om 15-20 år kommer att vara oerhört bitter över hur jag har levt mitt liv. Att jag inte har gjort de saker jag vill. Att jag har kompromissat bort min egen lycka. Jag börjar tro att jag skulle vara lyckligare ensam även om jag inte skulle finna kärleken igen. Sambon håller hårt fast vid att vi har en fin relation. En relation jag inte längre håller med om att vi har. Jag tycker att sambons bild av vår relation bygger på minnen.

Men sen träder ansvarskänslan in. Om vi separerar skulle min sambo förflyttas till omedelbar fattigdom. Jag skulle såklart stötta temporärt men jag vill långsiktigt inte ha ansvar för dennes liv.
Jag är orolig för hur sambon skulle hantera separationen, en del av sjukdomsbilden är psykisk sjukdom med bakomliggande trauma.
Jag är kort sagt rädd att det går åt fanders helt vid en separation, att sambon förlorar sig själv och blir ännu sämre eller värre. Att jag genom att separera har raserat ett annat liv fullständigt.
Det är inget jag önskar sambon på något sätt, någonsin. Jag hatar inte min sambo, jag känner bara inget längre och känner mig fjättrad vid en relation som jag inte längre vill ha.

Mitt ego säger mig att jag ska bryta upp. Att jag ska leva mitt liv. Att jag ska hitta lycka för mig själv och kanske på sikt i en ny relation. Resten av mig säger att det är fel, att jag har ett ansvar och att det är ett ansvar jag visste att jag axlade när jag för länge sedan inledde relationen.

Detta förtär mig. Jag står exakt mitt i vägskälet, att ge beskedet att jag vill bryta upp eller ta mina absolut sista krafter att försöka hitta tillbaks till glädje i vår relation. Något jag har försökt intensivt de senaste åren utan att lyckas.

Hur långt sträcker sig en människas ansvar för en annan människas välbefinnande?

Hej läste din text och kände att jag ville svar…helt ärligt tycker jag inte att det är för någons skull bra att enbart stanna kvar pga av rädsla för den andres välbefinnande…du kan alltid finnas kvar som en stöttande vän om det skulle vara så…kanske du faktiskt har känslor kvar eftersom du ändå stannat kvar ..kanske hoppas du trots allt på ändring…vad får dig att tvivla på att hon inte gör sitt innersta för att må bra…är en tung kamp om man både mår dåligt psykiskt och fysiskt…vet jag inte om du känner att det inte  finns nåt kvar alls….? Vill du att någon säger att det är okej med ett avslut? Bara du kan avgöra det…prata med henne hur du känner…var ärlig det är i längden det bästa…det är okej med avslut om man känner att det är det rätta…men prata var ärlig med henne

Jag har varit ungefär i din situation. Fast det gällde en partner med fysisk, inte psykisk ohälsa.

Men jag ställde mig själv frågan: Vill jag ha det så här resten av mitt liv?

Svaret blev ett rungande NEJ.

Jag bröt upp.

Du har aldrig ansvar för en annan vuxen människas liv. Aldrig.

Vänd på steken. Det kan t o m vara så att det faktum att du finns där, hindrar din partner från att utöva mer självständighet över sitt liv. Att h*n blir bekväm och slutat agera själv. Curlande helt enkelt.

Jag säger såklart inte detta för att vara taskig! Absolut inte. Utan för att jag vet hur rollerna kan cementeras i en relation där ena parten är frisk och den andra inte är det.

Jag hoppas du når ett beslut som känns bra för dig!

[Indigo Qugimo]

Anonym skrev:

Jag har varit ungefär i din situation. Fast det gällde en partner med fysisk, inte psykisk ohälsa. Men jag ställde mig själv frågan: Vill jag ha det så här resten av mitt liv? Svaret blev ett rungande NEJ. Jag bröt upp. Du har aldrig ansvar för en annan vuxen människas liv. Aldrig. Vänd på steken. Det kan t o m vara så att det faktum att du finns där, hindrar din partner från att utöva mer självständighet över sitt liv. Att h*n blir bekväm och slutat agera själv. Curlande helt enkelt. Jag säger såklart inte detta för att vara taskig! Absolut inte. Utan för att jag vet hur rollerna kan cementeras i en relation där ena parten är frisk och den andra inte är det. Jag hoppas du når ett beslut som känns bra för dig!

Hej

Jag måste nog hålla med.Till syvende och sist,så har man det yttersta ansvaret för sitt liv själv.Men samtidigt har man väl ett visst ansvar för människor runt omkring sej som man bryr sej om?Eller är det ett ansvar som vi inte vill ta längre i vårt moderna samhälle?Vill vi ha ett samhälle befolkat med egoister,som bara tänker på sej själva,på vad de själva vill ha och inte har nån tanke på vad de själva kan tillföra?Det verkar som om människor numera går in i relationer bara med tanke på vad de kan få ut av den själva.Inte med tanke på vad de kan ge den andre.Det kanske inte är så konstigt att människor inte mår nåt vidare idag.Vi har ju det inom oss att vi vill ta hand om varandra.Det är ju därför vi har överlevt som art.Nu kanske inte det här blir nåt svar på ditt specifika problem.Mer en allmän fundering över samhället vi lever i idag.Men jag måste nog hålla med Azure ovan.Det känns lite som om du vill ha ett godkännande från nån annan att det är ok att lämna.Men ,som sagt.det beslutet måste du nog ta ansvar för själv.Sen kan man ju fråga sej om man ska stanna i en relation bara av pliktkänsla om det inte finns nån kärlek och omtanke kvar?I vigselritualen heter det ju i nöd och lust……..Det här är en fråga som tål att funderas en del på.Kan väl bara önska dej lycka till och hoppas det löser sej.

Jag har också varit i ett förhållande med en man som var både psykiskt och fysiskt sjuk. Innan jag gjorde slut gick vi till två olika familjeterapeuter (varav den första avsa sig möjligheten att hjälpa oss som par) och familjestöd via socialen. Jag kan känna att det är ett stöd för mig att jag faktiskt gjorde nästan allt jag kunde för att rädda förhållandet men sen gav upp och gjorde slut. Jag vill också rekommendera en bok om medberoende som är grymt bra, man bara byter ut alkoholism mot psykisk sjukdom så förstår man precis vad det är för konstigheter man håller på med för att försöka rädda något som man inte kan rädda. Man måste vara två vuxna i ett förhållande där båda i första hand har ansvar för sitt eget mående.