Hur kan man prioritera ner sina barn när man går in i en ny relation?

Jag håller på att explodera av frustration.

Sedan fem år är jag separerad från barnens pappa. En pappa som brukade vara bättre än de flesta, med mina mått mätt. En pappa som blev alldeles omvänd när han snart nog efter separationen träffade en ny partner. De flyttade ihop snabbt, det blev helt annorlunda rutiner för barnen när de var där, hans nya partner verkar inte tycka om barnen.

Vi lovade varandra när vi bestämde oss för att separera att vi ALLTID skulle se till barnens bästa, att vi inte skulle bråka, att vi skulle fira jul och födelsedagar tillsammans för barnens skull. Inget av det har blivit verklighet. Det är som att han är arg på mig av någon anledning och inte alls vill samarbeta. Jag ser mig inte som någon dominant eller bossig person, det är inte som att jag försöker köra över honom på något vis.

För tre år sedan vägrade ett av barnen att vara hos sin pappa överhuvudtaget. Följden blev att det andra barnet inte heller ville vara där. Jag tänkte att det här är en fas och en väldigt bra möjlighet att kunna lösa eventuella konflikter. Barnen fick bo hos mig tillsvidare, det var vi överens om. Jag tänkte att det här blir en riktig tankeställare för pappan.

Så blev det inte. Han började bråka om underhållsbidrag och transporter och han tog avstånd från barnen. Vägrade att träffa dem bara över dagarna (han hade nyligen flyttat 3,5 mil bort) genom att hävda att det blev för dyrt för honom. Jag är undersköterska, han är sjuksköterska, do the math.

Vi har varit på Familjeenheten för samarbetssamtal, som tycks vara det enda kommunen erbjuder. Ledde inte till någonting. Han förstår inte att både barnen och jag behöver honom! Han har vägrat att vabba eftersom han ju betalar underhåll, han är sällan med på utvecklingssamtal även om han själv får bestämma tid.

I skrivande stund bor ett av barnen åter varannan vecka. Det andra barnet vill fortfarande inte sova hos sin pappa, eftersom det inte känns som hemma där och att pappas partner inte är snäll. Pappa vill dock inte låtsas om problemet. Jag har varit sjukskriven i totalt ett år på grund av utmattningssyndrom och depression, till stor del beroende på den här situationen; jag får inga andrum, jag jobbar häcken av mig, jag gör ALLT med barnen och tar ALLT ansvar fastän jag aldrig bett om att stå ensam med det. Jag har i samarbetssamtal bönat och bett om hans stöd och avlastning, men han har aldrig hjälpt mig.

Tankar som malt i mig i flera år är:

• hur kan man som förälder prioritera ner sina egna barn?
• vilka rättigheter har man till stöd som ensamstående förälder och boendeförälder från umgängesföräldern, vid gemensam vårdnad, utan att behöva gå till domstol (det vill jag absolut inte göra)?
• kan en förälder “köpa sig fri” och “komma undan ansvar” genom att betala underhållsbidrag?

Jag kommer ju ingenvart med mina tankar. Barnet som inte bor hos sin pappa mår inte bra och har fått samtalsstöd.

Det hela känns så jävla stört! Det handlar ju om att pappa är både fysiskt och mentalt frånvarande och mamma är mentalt frånvarande på grund av att pappa inte tar sitt ansvar. Ändå är det ingen instans som kan stötta mig och barnen i det här. Ingen instans kan ställa den frånvarande föräldern mot väggen och tala om vad hen har för skyldigheter. Allt ligger kvar på mig. Vad händer om jag inte orkar mer?

Jag har inga svar men jag kan iaf säga att jag har varit tillsammans med en man i 7 år som inte orkat ha sina barn i perioder, som mått för dåligt för det. Man kan säga att jag har varit en bonusmamma när han har träffat barnen. Jag har upplevt att han varit likgiltig och orättvis mot barnen och då har jag känt att jag måste ta barnens parti. Jag brukar ofta trösta dom, natta dom osv. Det skulle aldrig gå att tvinga honom att ta mer ansvar, han är inte kapabel till det, mår för dåligt. Han orkar bara sköta sitt jobb, som ofta innebär långa dagar, och sedan är han för trött för att engagera sig i något annat. Vi har pratat om det i 7 år så jag vet hur han funkar…Mamman och hennes nya man har god ekonomi, bor större, barnens kompisar och aktiviteter är i den staden så barnen är bosatta där och kan/vill bara träffa pappan sporadiskt. Men dom har fortfarande delad vårdnad. Ingen betalar underhållsbidrag till den andre. Han står bara för det som barnen förbrukar när dom är hos honom. ( kläder mat mm )