Hur kan man lita på någon?

Mitt största problem i livet är mina trust-issues. Övergiven som barn, utnyttjad på alla möjliga sätt som både barn och vuxen och gav de bästa delarna utav mig själv till helt fel personer som krossade varenda bit utav mitt självförtroende och lämnade mig i spillrorna… så… nu går jag igenom förhållanden som en annan går igenom veckodagar känns det lite som. Och problemet är ju jag. Att jag inte vågar lita på att de stannar, att de vill mig väl, eller att jag ens kan … bara släppa guarden mot dem. Lita på dem, helt enkelt.

Hur FAN ska jag kunna lita på någon igen? Jag vet inte ens hur jag ska börja. Jag vet att jag sårar folk genom att bara vara jag. Jag vill inte ens vara sånhär, jag orkar inte se folk bli ledsna för att jag är ett djävla avskrap av mänsklighet.

 

Hjälp,

Åh, känner med dig! Vet hur slitsamt det kan vara med tillit när man blivit sviken alldeles för många gånger. Så ledsen att det är så! Samtidigt känner jag också igen mig i att såra andra på olika sätt. T ex genom att dra, liksom. Det är hemskt att känna att man sårar andra.

Har du bra koll på dina triggers? Kan det hjälpa om du kartlägger ännu mer om hur du fungerar i relationer? T ex om det är möjligt att identifiera om det är ett “falskt larm” eller ett “riktigt larm” som gör att du vill avsluta kontakten?

Jag försöker jobba på det sättet att när jag känner att försvaren kickar in och jag t ex vill ta avstånd från en person så börjar jag först bromsa. Helt ärligt så utgår jag från att det nog är ett falskt larm. Så istället för att dras med i känslorna så försöker jag stanna upp och fundera över om det handlar om mina tidigare trauman eller ifall det finns fog i det jag känner. Försöker bena ut vad som är vad – vem som är vem i relationen. Sedan kommer “beslutet”.  Jag känner alltså att jag lättare kan våga känna tillit ju bättre självinsikt jag får, och kan då se ifall det är den andra personen som på olika sätt är problematisk för mig – och varför den i såna fall är det. Med den vetskapen tycker jag mina beslut känns mer adekvata än när jag flytt i panik. Om någon då känner sig sårad har jag även mer på fötterna ifall jag själv efteråt tycker att jag kan stå för det jag gjort eller inte.

Tror alltså tillit och självinsikt kan gå lite hand om hand? Men vad vet jag 🙂

FÖRST OCH FRÄMST MÅSTE MAN LITA PÅ SIGSJÄLV! VILKET KAN VARA NOG SÅ SVÅRT DÅ MAN INTE ALLT FÖR SÄLLAN GÖR SAKER SOM MAN TYCKER ÄR HELT KOKOBELLO😵 MEN MAN KAN IAF FRÅGA SIG: “ÄR JAG EN HELYLLEPERSON?” “VILL JAG ALLA VÄL?” “HAR JAG SOM MÅLSÄTTNING ATT ALLTID GÖRA RÄTT?” “LITAR JAG PÅ ATT ALLT SOM HÄNDER SKER AV EN ANLEDNING OCH ATT JAG INTE ÄR UTLÄMNAD AV UNIVERSUM?” OM SVARET ÄR “JA” PÅ DETTA SÅ LITAR MAN PÅ SIGSJÄLV OCH KAN SÅLEDES RÄKNA MED ATT ANDRA SKA BETÉR SIG SOM ÄNGLAR OCKSÅ!😇

Red Simyna skrev:

Åh, känner med dig! Vet hur slitsamt det kan vara med tillit när man blivit sviken alldeles för många gånger. Så ledsen att det är så! Samtidigt känner jag också igen mig i att såra andra på olika sätt. T ex genom att dra, liksom. Det är hemskt att känna att man sårar andra. Har du bra koll på dina triggers? Kan det hjälpa om du kartlägger ännu mer om hur du fungerar i relationer? T ex om det är möjligt att identifiera om det är ett ”falskt larm” eller ett ”riktigt larm” som gör att du vill avsluta kontakten? Jag försöker jobba på det sättet att när jag känner att försvaren kickar in och jag t ex vill ta avstånd från en person så börjar jag först bromsa. Helt ärligt så utgår jag från att det nog är ett falskt larm. Så istället för att dras med i känslorna så försöker jag stanna upp och fundera över om det handlar om mina tidigare trauman eller ifall det finns fog i det jag känner. Försöker bena ut vad som är vad – vem som är vem i relationen. Sedan kommer ”beslutet”. Jag känner alltså att jag lättare kan våga känna tillit ju bättre självinsikt jag får, och kan då se ifall det är den andra personen som på olika sätt är problematisk för mig – och varför den i såna fall är det. Med den vetskapen tycker jag mina beslut känns mer adekvata än när jag flytt i panik. Om någon då känner sig sårad har jag även mer på fötterna ifall jag själv efteråt tycker att jag kan stå för det jag gjort eller inte. Tror alltså tillit och självinsikt kan gå lite hand om hand? Men vad vet jag 🙂

 

Hej Red,
Jag har nog koll på mina triggers, det tror jag i alla fall. De flesta – så mycket kan jag säga.
Det största problemet jag har är nog ändå att jag är så övertygad om att jag kommer att bli sviken igen att jag känner att det är lika bra att dra innan det blir nånting över huvud taget. Kommer jag väl in i en relation så blir det liksom som att jag förstör för mig själv och den andra på grund av osäkerheten jag har, jag KAN verkligen inte lita på någon. hur mycket jag än försöker. Jag letar inte efter att den andre gör fel eller så, det räcker med att personen svarar en tredje på något sätt och jag liksom Jaha, jamen hejdådå. Det låter som brutal svartsjuka, men det är det inte. Svartsjuka för mig är kontroll och det är inte vad jag håller på med, för jag drar istället. Eller sluter mig. Helt sjukt beteende men så är jag.
Självinsikt… jag vet vem jag är och hur jag fungerar. Jag litar på mig själv såpass att jag vet att jag inte skulle göra något fel mot någon annan person.

Jag tror du vet väldigt mycket. Tack för ditt svar.

Ok, tror jag förstår lite bättre nu!

Det låter väldigt jobbigt och sorgligt att kliva tillbaka. Är verkligen inte lätt att känna tillit sådär från ingenstans när man har många dåliga erfarenheter med sig i bagaget. Känner med dig.

Nu har jag också problem med tillit så är nog inte precis rätt person att ge tips på hur man får tillit till andra hehe.

Hoppas verkligen att du ska känna att det är värt att chansa med vissa människor! Man behöver ju inte chansa med precis alla och liksom öva upp sin tillit, men kanske springer du på någon som det är värt att stanna lite extra vid? Alltså även om den är med den tredje parten och det känns som om du blir lite avvisad så kan den ju komma tillbaka!

Problemet är ju bara att de väldigt sällan gör något fel. Det är ju jag som är felet. Den konstanta nämnaren är ju jag och mina tillitsproblem.

Jovisst, vissa människor går ju an, alltså, jag kan ha dem i mitt liv, men inte i en position där jag måste lita på dem. Det går inte. Så, jag berättar ju aldrig något om mig själv eller anförtror mig åt någon. Sen kommer det en person, visar intresse, jag faller och sen Pang! Inget förtroende. Blir livrädd för att bli krossad igen, och drar. Och det blir så om och om igen.

Men jag tror du har rätt, det är väl bara att stanna och se vad som händer. Jag får väl lära mig att hålla tyst, liksom… låta tiden gå och se vad som händer, helt enkelt. Tack!!

Du behöver inte svara om du inte vill, men vad händer om du berättar för den du inte känner tillit för längre att du fått så att säga kalla fötter? Hur har personer reagerat på det? Jag känner verkligen igen mig i din känsla av att inte klara av hur nära relationer som helst eller jag ska uttrycka det. När jag då mött människor som behövt “lirka” fram vad jag känner och reagerar på så har jag känt att relationen är pyttelite tryggare igen. Har det varit så för dig också? Om inte annat är det ett tecken på att motparten är mån om att kommunicera och förstå sig på en – och det kan vara lugnande i sig?

Red Simyna skrev:

Du behöver inte svara om du inte vill, men vad händer om du berättar för den du inte känner tillit för längre att du fått så att säga kalla fötter? Hur har personer reagerat på det? Jag känner verkligen igen mig i din känsla av att inte klara av hur nära relationer som helst eller jag ska uttrycka det. När jag då mött människor som behövt ”lirka” fram vad jag känner och reagerar på så har jag känt att relationen är pyttelite tryggare igen. Har det varit så för dig också? Om inte annat är det ett tecken på att motparten är mån om att kommunicera och förstå sig på en – och det kan vara lugnande i sig?

När jag berättat det så brukar det bli ett djävla liv med offerkoftor och “vad har jag gjort för fel den här gången” etc. Det där med “Det är inte dig det är fel på, det är mig” är tydligen inget annat än en klyscha.
Jag har träffat många verbala och kommunikativa människor, men det hjälper inte mig. Men jag gillade verkligen det jag läste mellan raderna i ditt föregående inlägg, att varför inte bara stanna – våga chansa. Se vad som händer, ta det för vad det är…

Anonym skrev:

FÖRST OCH FRÄMST MÅSTE MAN LITA PÅ SIGSJÄLV! VILKET KAN VARA NOG SÅ SVÅRT DÅ MAN INTE ALLT FÖR SÄLLAN GÖR SAKER SOM MAN TYCKER ÄR HELT KOKOBELLO😵 MEN MAN KAN IAF FRÅGA SIG: ”ÄR JAG EN HELYLLEPERSON?” ”VILL JAG ALLA VÄL?” ”HAR JAG SOM MÅLSÄTTNING ATT ALLTID GÖRA RÄTT?” ”LITAR JAG PÅ ATT ALLT SOM HÄNDER SKER AV EN ANLEDNING OCH ATT JAG INTE ÄR UTLÄMNAD AV UNIVERSUM?” OM SVARET ÄR ”JA” PÅ DETTA SÅ LITAR MAN PÅ SIGSJÄLV OCH KAN SÅLEDES RÄKNA MED ATT ANDRA SKA BETÉR SIG SOM ÄNGLAR OCKSÅ!😇

Hej Blue

Jag litar på mig själv, det gör jag. Men jag vet att jag inte är tillräcklig. Och det är väl där det brister i första hand.