Hem > Forum > Relationer > Har jag varit utsatt för en narcissist?

Har jag varit utsatt för en narcissist?

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Hej!

    Jag undrar om min magkänsla stämmer..att jag varit utsatt för en narcisst eller någon med psykotiska drag? Inledningsvis när jag träffade honom så var han helt uppe i mig. Han var väldigt karismatisk, charmig, formulerade sig väl. Jag vet att både jag och min omgivning ibland reagerade på att han inte kändes naturlig. Som att han spelade en roll. Kontakten var väldigt intensiv. Han tog varje tillfälle i akt att skriva till mig å träffa mig. Han bekräftade mig verkligen med komplimanger. Det var någonting med hur han tittade på mig, man liksom sögs in i hans blick. Han uppvaktade mig med presenter. Han sa att han aldrig känt sån dragningskraft och kemi till någon annan tidigare.. att jag var hans själsfrände. Vi hade en väldig attraktion till varandra. Vi började snabbt prata kring framtiden och barn. För mig blev dock relationen lite för påfrestande.. jag kände att jag inte fick utrymme.. Han bor i samma bostadsområde som mig. Han kunde dyka upp vid min dörr fastän jag sagt att jag inte kunde träffas. Han hittade på olika ursäkter för att få träffa mig. Han frågade om diverse konstiga saker, om han kunde få låna decilitermått, mjölk, lök, tumstock, pennvässare. När han visste att jag skulle handla saker, så bad han mig handla saker åt honom också, som ett sätt att få träffa mig. När jag backade och tog lite avstånd så dök han upp överallt, så fort jag gick utanför dörren. Jag såg honom på avstånd när jag var nere på stan och när jag varit och klippt mig. Hela situationen började kännas väldigt obehaglig. Han dök upp i mitt trapphus både nu och då. När jag avbröt relationen blev han knäckt.. dessförinnan hade jag försökt prata med honom att det blivit för mycket.. att jag kände mig kvävd..Han förstod och lovade att försöka behärska sig, men det blev aldrig så.. när jag bad om space så kunde han inte behärska sig. Efter allt lugnat ned sig och det gått en tid, så började jag sakna honom igen, för kemin svävade verkligen i rummet när vi träffades. Vi började träffas igen. Han var inte alls lika intensiv denna gång. Jag märkte tendenser men det var inte alls på samma sätt som tidigare. Efter en tid så började jag misstänka att han ljög om saker. Saker som för mig var helt onödigt att ljuga om. När jag ifrågasatte så blånekade han och blev nästan arg på mig. Han anklagade mig för personligt påhopp. Jag fick dåligt samvete, å uppvaktade honom med choklad och meddelanden. Efter en tid blev jag dock varse om att han hade ljugit om en grej.. och att han dessutom byggt på lögnen..han blev åter igen förbannad när jag konfronterade honom med detta å tyckte vi skulle bryta kontakten om jag ska fortsätta anklaga honom. Vi bröt kontakten en kortare tid.. sen kom saknaden hos mig ikapp.. så jag försökte höras med honom igen, men han totalt ignorerade mig och mina meddelanden..  han t.o.m. blockerade mig på alla sociala medier.. men efter en tids övertalande så fick vi kontakt igen.. efter mångt och mycket så erkände han till sist att han ljugit.. han var jätte ångerfull.. och skrev att han förstod om jag ville bryta kontakten med en gång. Att han sabbat allting och att han måste ta ansvar för det. Att han skämdes och hade ångestppslag..och att jag förtjänade bättre än det här.. Jag var såklart grymt besviken över hans agerande och hade innan hans erkännande t.o.m. ifrågasatt mig själv? Att han kanske inte hade ljugit fastän jag hade det svart på vitt! Jag förlät honom dock eftersom jag var förblindad av mina känslor.. han lovade såklart att aldrig ljuga igen..dock så dök det upp fler grejer som också var väldigt konstiga. Jag hade ett pausat konto på Tinder, men där jag aktiverade det igen för att kolla om han dök upp där, och mycket riktigt så gjorde han det. Han lovade mig att han inte haft Tinder på länge! Att det måste varit nån som kapat hans konto! Han sa att han hade vänner till honom som utsatts för det..Jag blev åter igen besviken å hade svårt att tro honom..  den bristande tilliten blev en följetång genom vår relation.. jag blev mer misstänksam.. ifrågasättande kring saker.. jag frågade kring tjejer han lade till på Instagram och som vänner på FB. Han började tycka att jag var paranoid. Han kände sig typ bevakad av mig. Å pratade om att han skulle lägga ner både Instagram och FB. Han gjorde givetvis aldrig det.. hur eller hur.. vi fortsatte träffas.. men på sikt började vi diskutera å tjafsa allt mer.. vi som tidigare haft det såå bra.. han fortsatte vända mig ryggen både nu och då.. blockerade mig på sociala medier.. jag fick panik.. fick till sist tag i honom på sms där han inte blockerat mig.. jag började ursäkta mig själv och bad om ursäkt för att jag var så misstänksam å ifrågasättande och att jag förstår att han blir osäker när jag är sån osv.. jag började åter igen med min övertalningskampanj för att ”vinna” tillbaks honom. Jag förklarade hur otroligt dåligt han fick mig att må när han vände mig ryggen och ignorerade mig och bad på mina bara knän om att han skulle höra av sig. Jag lovade att jag skulle bli bättre. Såhär höll vi på fram å tillbaka..  efter en tid så blev han inte lika tillgänglig längre.. från att hsn hållit utkik på när jag var online på messenger så kunde det gå 12 timmar sen jag skicka ett meddelande till honom innan han svarade..ibland svarade han inte ens samma dag, utan dagen efter å skyllde ofta på att han somnat. I samma veva hade han börjat på nytt jobb.. han skyllde på att jobbet tog sån energi.. därför la han sig tidigt och gick upp tidigt.. han svarade inte alltid när jag ringde. Han ringde inte tbx.. han sa att han inte kunde ses av olika anledningar.. han började bli allt mer upptagen.. och jag kände att han höll på att glida ifrån mig.. samtidigt som vi fortfarande träffades. Å där han muntligt och i text fortfarande kunde skriva att han saknade mig, älskade mig osv..  men sen helt plötsligt när jag konfronterade honom med att han knappt svarar på meddelanden längre å inte verkar vara angelägen om att ses, så säger han att han inte vet vad han känner längre, att han är i en svacka, att han behöver tid för sig själ osv osv.. å kär som jag är så försöker jag igen övertala honom att vi kan få det bra tillsammans, att jag ska bli en bättre version av mig själv.. vi kommer fram till att det nog bara är alla turer som fått honom osäker, men vi kommer överens om att försöka lägga allt tråkigt bakom oss för att börja om på ny kula, för han vet ju innerst inne vad han känner för mig och vad han vill med oss..han fortsätter vara lite off.. inte lika tillgänglig.. jag känner att han inte är lika angelägen längre men vi fortsätter trots allt ses å skriva å det är bra å kärleksfullt när vi väl träffas..  men sen helt plötsligt slutar han höra av sig.. jag skickar ett sms.. å skriver att jag är orolig för honom och att jag vill att han hör av sig.. han svarar till slut.. att det varit mycket på jobbet.. att han känt sig fysiskt trött och behövt avskärma sig i några dagar och att han inte är ikapp än.. att han kommer höra av sig så småningom men behöver nu va för sig själv. Jag försöker respektera honom för jag vill inte förlora honom.. men dagarna går.. och han hör inte av sig.. en dag råkar jag springa på honom.. han ser mycket besvärad ut.. han säger att han har så många bollar i luften och kan inte underhålla en relation just nu.. jag ber att han kommer hem till mig så att vi kan prata.. vi kommer åter igen fram till att försöka igen för han säger att han älskar mig å vill se en framtid med mig. Han vill ha barn med mig. Han lovar att jag den här gången kan lita på att han inte bara försvinner igen.. någon vecka efter är han sjuk å kan inte ses.. han har varit väldigt mycket sjuk den sista tiden.. jag undrar om det är en ursäkt för att slippa träffa mig.. han säger att det inte är så.. han skriver att han känner massa saknad till mig osv osv.. men sen går det några dagar å då är han igen osäker på vad han känner å behöver komma underfund om det.. han vet inte om han bara känner för mig som en vän eller mer.. han uppger att han inte vill förlora mig ur hans liv. Han säger att det känns jättebra när vi är tillsammans, men sen känns det inte lika bra när vi är ifrån och att han då nästan blir rädd för att träffa mig igen. Han säger att han fortfarande vill se oss två i en framtid, men samtidigt vet han inte hur han känner. 50 % chans att han vill fortsätta med mig och 50 % chans att han inte vill. Han behöver tid för att komma fram till det. Han begär inte att jag ska stå bredvid å vänta men skulle önska att jag gjorde det. Såhär har det hållit på fram å tbx… fram å tbx.. han har inte tryckt ned mig genom å säga elaka saker å tryckt ned mig verbalt.. men han har verkligen svängt kappan efter vinden å hans beteende har känts väldigt manipulativt.. han har brutit ned mig psykiskt och känslomässigt..  å samtidigt så säger han att han inte vill mig nåt illa! Att han bryr sig om min hälsa! man går på tå och är rädd för nästa gång han lämnar en..och man är rädd att man ska säga fel saker å riskera att bli lämnad igen osv.. jag börjar fundera kring mitt egna beteende å sätt att vara och anklagar mig själv, att det är mitt fel att det blivit såhär, bara för att jag inte kunnat känns tillit å blivit tjatig och efterhängsen.. Det känns som han under en längre tid försökt bli av med mig nu men jag har inte velat inse det. Med anledningen av den turbulens som varit, sökte jag en tjänst i min hemkommun, då jag länge längtat hem, men sa till honom att om han är seriös med oss så struntar jag i det även om det ger mig bättre lön, förutsättningar. Han sa att han inte ville stå i vägen för mina drömmar.. vi kunde pendla å ha distansförhållande, men jag ville inte det om han menar alvar med oss, då vill jag vara kvar. Han sa att han menade alvar.. att han var säker..han vill att jag ska bära hans barn.. efter den dagen blir han off igen.. två dagar senare, kontrollfrågade jag honom igen, innan jag lämnade definitivt besked om tjänsten å det var då han sa att han var osäker igen.. Nu har han lämnat igen å blockerat mig överallt. Å den här gången känns det definitivt och jag är helt förstörd.. jag kanske inte borde va det, men känslor är inte rationella.. sist vi sågs, när han åter igen sa att han inte visste vad han kände så var jag upprörd å sa att han var manipulativ å att han ljuger.. att allt känns som en lögn.. jag hävde ur mig en del saker.. skriver till honom dagen därpå, då blockerar han mig överallt. Jag skickar blombukett till honom å ber om ursäkt men han har inte hört av sig efter det här heller.. När jag läst andras berättelser så har det handlat om att dom blivit verbalt misshandlade, fått höra att dom är värdelösa och inte duger till nåt. Så har det ju inte varit i det här fallet.. men känner ändå att hans beteende inte är helt friskt. Är det jag som är ute å cyklar? Eller hur reagerar ni när ni läser detta?

    <3 Det där att så fort han får kritik eller ställs till svars och då reagerar med att bli arg och blocka kontakt, tycker jag låter problematiskt och påfrestande att vara i närheten av. En mogen person gör ju inte så. Tänker lite längre fram om det här är hans reaktionsmönster att man måste ju bli helt galen ifall man hade haft en kärleksrelation med honom och det ständigt ska blockas och ageras ut ilska – även när det är befogat.

    Det låter väldigt opålitligt och stormigt att ha kontakt med honom. Tänker även på att hans ord och handlingar skiljer sig åt, så oavsett vad han har för personliga issues är det inget bra tecken. Kärlek ska ju bygga på en kontinuerlighet och mognad. Förutsägbarhet.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.

Vissa användare kan för närvarande uppleva att inloggningen tar lång tid. Vi jobbar på problemet och hoppas att kunna åtgärda detta inom kort.