Tolkar det som att han inte tror att han kan förlora dig?
Om han inte inser allvaret i situationen kan det förklara varför han beter sig som han gör? När människor är i en trygg position kan de ibland bli nonchalanta när det gäller att vårda relationen?
Tycker man ser det ganska ofta att särskilt män (men även människor generellt som inte förstår riktigt omfattningen kring hur deras beteenden påverkar andra) oftast blir närmast “chockade” om det skulle ta slut, och valet att bli ihop igen inte finns längre?
Anledningen till att han köper gåvor är förmodligen för att han tror det ska mildra omständigheterna? Jag hade heller inte uppskattat det utan känt att det är ett billigt och ytligt sätt att försöka komma undan. Det handlar ju inte om att gottgöra utan det handlar ju om en beteendeförändring som behöver ske?
Tack så mkt för du tagit dig tiden att svara mig. Precis så har det varit länge, han agerat som om han inte trott han kunde förlora mig, han suttit säkert, han inte gjort något fel.
Känns också som om det bara varit en anpassning åt ett håll, jag som anpassat mig för mycket till han och exempelvis hans föräldrar osv.
Du hade ordet där jag saknade för det han gör nu, gottgöra.
På en särskild punkt, sociala media, tror jag det är en blandning av att han fått lära sig den hårda vägen det jag såg komma (halvöppen dörr utåt så andra tolkar det som att han och jag är singlar eller osäker på var vi står i förhållandet) och att han vill gottgöra. Men på andra punkter som exempelvis gåvan är det bara om gottgöra.
Jag visste att man kunde med små medel visa via social media (och i vårt sociala liv) utan göra stor grej av det att min, vår dörr är stängd och då får man inte de problemen, de kommer aldrig in med sin fot i dörröppningen. Men nej, det var tvunget att utspela sig för att han skulle förstå att det här blir den naturliga konsekvensen av det. Dra oss igenom den pärsen. Det är sådant man vill skydda sin relation från ska hända.
Han är den som blivit svartsjuk av sig då jag spelat det här enligt hans regelverk, tror också av nån anledning är det så att då killar är de som är mer vana vid att ta kontakt med tjejer, varit mer drivande i det, tar en chansning med mig. Förstår inte varför han inte såg det komma. Det förstår jag har retat honom att de gör så. Han har sett att jag inte spelar på det.
Jag anklagar inte de här killarna för jag vet att felet ligger hos mig, hos oss, som följt hans regelverk för det här. De förstår snabbt genom mitt sätt att det inte är något för dem att hämta där. Jag gör det aldrig på sätt som skulle kännas dumt för ngn. Jag är inte en person som får en kick av andras uppmärksamhet mot mig, föder inte mitt ego. Jag spelar inte med killar för mitt eget nöjes skull. Han har sagt han vetat det och känts tryggt för honom, men han har blivit mer svartsjuk.
Likadant kan jag bara konstatera att ligger felet hos han, oss, när vi rört oss i det sociala livet där han avvikit från det normala beteendet utan att förstå att det är det han gör.
Han har för mig uppfört sig som en föråldrad ”cool” kille från skolåldern som inte vet eller inte bryr sig om hur han ska vara rätt mot mig.
Den här ”coole” killen är en mkt stor kontrast mot den han är privat med mig. Det som ingen får se.
När jag frågat honom om det har han så klart tagit till försvar och som om han inte förstått vad jag menat men krupit fram att han inte vill vara där utan vara med mig, men känt att han måste vara social med andra.
När han är social med andra beter han sig som om han kommit dit solo eller är singel och som om jag inte är där jag också.
Han har inte känt det ansvaret eller velat ta det ansvaret om mig som jag har velat göra och som jag trott varje normalt par gör i sociala sammanhang. Inte som att man sitter ihop men att där är en rimlig balans mellan.
I början tänkte jag om det kunde vara spriten som påverkade honom så mycket samtidigt som jag tänkte att han dricker för lite för att han skulle bli så förändrad i sociala sammanhang. När han dricker blir han bara mer den föråldrade ”coole” killen.
Också märkt av att i andra situationer om vi exempelvis är i en matbutik så kan han ta och börja röra vid mig eller vilja pussa mig på sätt som jag anser är för privat, för opassande. Det är som om han då tror att ja, men nu visar jag henne och andra att det är vi. Det känns socialt sätt malplacerat för mig. Det är faktiskt konstigt nog så att när vi är i en matbutik är det som om han tror vi är där själva och då bryr han sig inte om andras reaktioner på om han exempelvis tar på mig eller vill pussa mig eller rör vid mitt hår när vi står i en kö eller är borta vid frysdisken. Jag har försökt visa det på ett bra sätt vad jag tycker är lämpligt i en matbutik och inte, men det är som om han inte riktigt förstår det än. Han kommer fram som oborstad då, kan jag tycka, samtidigt älskar jag ju honom och förstår han vill bara visa.
En fobi förstår jag hur man ska arbeta med. Tex om jag haft ångest för spindlar. Man ska då ta steg för steg. Förstå det inte är ngt farligt. Men här har ju historien visat sig och med samma eller andra människor i den att den visst då kan vara farlig både för mig enskilt och för oss som par.
Han säger han har försökt att ta in vad jag säger. Jag ser i hans blick att han också tycker detta är mycket jobbigt. Han säger han vill få en ny chans och att han inte ska göra om vad han gjort men så kommer där en ny situation och då är det som om han inte ser sambandet mellan den gamle och den nye och agerar då på ett gammalt, fel sätt igen.
Det som skapat problem också i vårt liv är att han inte identifierar människor utifrån det jag ser, kan inte på förhand reagera och sätta stopp för någon som jag ser på mils avstånd genom hennes eller hans beteende (opassande, hotande mot vår relation) och jag har undrat över hur långt ska det behöva gå innan han själv reagerar.
Jag förstod inte varför hans radar inte reagerar när han har med människor som uppenbarligen har någon skruv lös att göra med, men nu har jag förstått att det måste ha att göra med att han själv har en skruv lös. Vi är inte samma. Vi tänker inte lika här. Det är skrämmande för mig. Jag förstår inte hur han tänker.
Han känner lojalitet med andra, beskyddande mot andra. Vara för snäll mot andra när de uppenbarligen för mig och för alla andra i rummet inte uppfört sig lämpligt mot vårt förhållande. När det är mig han borde ha känt den lojaliteten mot. Beskyddande mot. Mig han borde tycka synd om som han utsatt det här för och som han låtit ske.
Jag har blivit osäker på vart hans gränser är när jag inte är med honom. Han har blivit arg och sagt att han skulle aldrig låta något ske när jag sagt att det har ju redan skett så vad pratar han om, det där var inte okej. Han skulle ha satt stopp för det innan. J
Jag har förstått på han att mer måste ske för att han ska vakna upp och inse att han måste agera mot en kvinna. Det har varit flera andra som jag misstänkt också gjort närmanden mot honom och där jag senare fått rätt. Då är det som att han gått från att inte visa något att han inte tycker om det till att få utbrott på kvinnan. Istället för att visa om än subtilt går ju budskapet ändå fram. Då skulle han inte behöva få utbrott långt senare på kvinnan. Det skulle inte behövt bli en scen av det. Sådana scener har hänt när jag inte varit och festat med och sedan fått höra om det långt senare. Också varit att han fått någon att lova att inget säga till mig för han varit rädd hur jag skulle se på situationen. Saker han valt berätta för mig själv långt senare när jag förstått med tiden att något måste ha hänt som fått honom att helt vända ryggen. Då är det som att han går in i ett extremt läge att säga upp kontakten med alla i en grupp för att ingen av dem ska riskera försäga sig till mig. När jag fått veta något har någon i gruppen försäkrat mig om att jag kan höra med vem jag vill för han visade verkligen att han nobbade den kvinnan.
Idag känner jag att jag inte bryr mig längre på det sätt jag gjort för jag har inte den oskulden kvar, den sårbarheten kvar, den bilden av honom och oss kvar. Den typen av känslor jag hade för honom före alla de här incidenterna.
Jag har ensam fått försvara oss. Jag har ensam fått markera på förväg och under resan.
Vi har inte gjort båda två samma goda jobb för att hålla andra opålitliga farliga personer för vår relation borta.
Jag känner mig mer som en vän till honom idag i sociala sammanhang och så länge jag älskar honom mer som en vän har jag märkt att jag är mindre sårbar.
Det har också andra nog sett hur jag är med honom socialt är som att vi då vi råkas mötas på i samma omgivning är mer som vänner än som par. Det var så han ville ha det från början och så har det blivit, har jag sagt till han. Han vill visa mig nu genom fysisk beröring (lämpliga i sociala sammanhang, inte som i matbutiken) och andra att vi är ett par, men det berör mig inte på samma sätt hade det varit som innan, då det mer känns som jag gett honom order om det från början. Detta är ju något han varit så emot tidigare. Trott det varit olämpligt när det inte varit det. Hur han tänkt går inte ihop för mig. Han säger bara att han fått lära sig det hemifrån att man inte får lov att röra vid varandra.
Även som hans vän känner jag ingen större tillit till honom att han kommer visa mig tillit och tillhörighet i situationer då han mycket väl kan ta någon annans parti, känna lojalitet mot den före oss. För som han ser det som ”attackerar” jag någon annan han tycker har rätt eller också ”attackerar” jag honom och den andre när jag är lugn och fin och jag vet för mig rätt. Han kan som sagt få plötsligt för sig att bli irriterad och fräsa. Han kan öppet behandla mig då som om jag vore hans fiende. Jag har vägrat sjunka till den nivån så då vänder jag mig bara bort från honom och väljer att prata med någon annan eller också går jag iväg. Han kan komma senare och undra om något är fel. Han förstår det inte själv. Det känns kusligt att han inte gör det.
På ett sätt är jag som en vän men på ett annat är jag solo för det är det enda sätt jag kan klara mig genom det sociala livet med honom om jag inte ska bli sårad på nytt eller att andra ska komma undan med att behandla mig fel på med hjälp av honom.
Jag känner att jag måste vara bakom min mur för att klara av några timmar med honom med andra, ta mig igenom det. Jag har fått förväntansångest också och nu sist var det det som gjorde att jag förstod att nej, det går inte det här. Jag klarar inte av att ge han en ny chans i det sociala, inte som jag mår nu.
Är det inte en sak som blir fel så är det en annan. Jag har gett han chans efter chans och nu är det som en spärr kommit upp. Han vill jag ska ge honom fler chanser för han vill bevisa för mig att han inte ska göra fel mer. Vill jag ska fortsätta tro på oss. .
När det är bara vi i vår bubbla har vi det bra. Det som vi är lika i och förstår varandra i gör oss starka i vår bubbla. Han visar han älskar mig mycket och är lojal mot mig i bubblan. Det går inte ihop med den han är socialt med mig.
Jag förstår det kommer se fel ut i andras ögon om vi kommer fortsätta hädanefter att inte umgås tillsammans socialt. Det kommer öppna upp ännu en port. En port jag innan varit upptagen med att stänga. Jag känner också att det är för sent för att rätta till hur andra ska se på oss när han gjort som han gjort så länge. Jag blir påmind om det också när vi är med dem igen att de tar det för givet att vi har en svag status. Jag har inget emot de personerna men som endast varit vittnen till det och det känns fel av mig att rata dem över det här för de är inte orsak till problemet. Jag kommer sakna de personerna också.
