Han vill skiljas – jag vill få in honom till psyket

Ni måste hjälpa mig för jag tror, helt seriöst, att jag håller på att bli tokig..

Min sambo insjuknade 2015 i utmattning och har sedan dess även fått diagnosen ADHD.
Har varit medicinerad med olika antidepp under hela perioden vilka sattes ut nu i april.
Jag har under dessa år haft fullmakt åt honom då han varit riktigt illa däran och även inlagd en period.

När det skulle bytas antidepp i mars började han bli manisk då den nya sattes in och efter tre veckor på den nya medicine ville han separera.
Detta i kombination med övrigt oerhört förändrad personlighet gjorde att jag tog kontakt med psyket och han fick en akuttid påföljande dag då de satte ut medicinen och satte in en ytterst svag dos av antipsykotisk vilken han fortfarande står på i kombination med concerta.

Han hävdar otroligt bestämt att han inte har några känslor kvar för mig och för att han ska kunna bli fullt frisk måste vi separera.
4 barn påverkas, vi har bott tillsammans i snart 8 år, har hus osv osv. I februari pratade vi om när vi ska gifta oss osv… Ett ruskigt stabilt förhållande med väldigt mycket kärlek.
Han hävdar dock att han känt detta sedan minst ett år och vill öht inte ens försöka laga det som ev är fel. Han klarar heller inte av att prata om vår relation öht utan vill bara se framåt.

Jag misstänker att han är starkt påverkad av utsättningen av antidepp men måste ju förhålla mig till vad han faktiskt säger. Han har redan flyttat ut från vårt gemensamma hus och bor numera hos några vänner. Söker dock inte annat boende – så jag förstår inte riktigt hur han resonerar där för han är verkligen stensäker.  Han SKA separera

Vad tro ni andra?
Förstår att det är omöjligt för er att svara egentligen men det känns som att jag håller på att bli tokig här…

Vill börja med att säga att jag är ledsen att du och barnen påverkas av detta. Även att han själv behöver gå igenom det han gör låter inte alls något vidare.

Det som slår mig är att han kanske behöver en paus från sambolivet men att han uttrycker sig på fel sätt? Det låter lite dumt kanske, för tanken kan nog redan ha slagit dig tänker jag?

Jag själv lever med ADHD och fick diagnosen 2009. Jag började medicineras med Concerta, och det funkade till en början (ett par år sådär). Sen kände jag att tröttheten och utmattningskänslorna som kom i samband med att medicinen gick ur kroppen var för svårt att hantera. Så i januari/februari 2018 (9 år senare inser jag nu haha) så fick jag nog och tog upp detta med min läkare. Jag fick då byta till Elvanse 30mg (ökade till 50mg efter ca 6månader). Den ändringen har gjort mig mer stabil, tröttheten finns fortfarande där men inte alls lika påtagligt som tidigare.

Att byta antidepp är för övrigt superjobbigt, speciellt om man från början inte är i sådär jättebra skick.. 🙁

Mitt enda konkreta råd är att ni försöker prata med varandra om allt för att försöka reda ut vad som är tokigt. Men jag tycker dock inte att du ska behöva stå ut med vad som helst. Det är viktigt att du står på dig och att du själv mår bra.

Anonym skrev:

Vill börja med att säga att jag är ledsen att du och barnen påverkas av detta. Även att han själv behöver gå igenom det han gör låter inte alls något vidare. Det som slår mig är att han kanske behöver en paus från sambolivet men att han uttrycker sig på fel sätt? Det låter lite dumt kanske, för tanken kan nog redan ha slagit dig tänker jag? Jag själv lever med ADHD och fick diagnosen 2009. Jag började medicineras med Concerta, och det funkade till en början (ett par år sådär). Sen kände jag att tröttheten och utmattningskänslorna som kom i samband med att medicinen gick ur kroppen var för svårt att hantera. Så i januari/februari 2018 (9 år senare inser jag nu haha) så fick jag nog och tog upp detta med min läkare. Jag fick då byta till Elvanse 30mg (ökade till 50mg efter ca 6månader). Den ändringen har gjort mig mer stabil, tröttheten finns fortfarande där men inte alls lika påtagligt som tidigare. Att byta antidepp är för övrigt superjobbigt, speciellt om man från början inte är i sådär jättebra skick.. 🙁 Mitt enda konkreta råd är att ni försöker prata med varandra om allt för att försöka reda ut vad som är tokigt. Men jag tycker dock inte att du ska behöva stå ut med vad som helst. Det är viktigt att du står på dig och att du själv mår bra.

 

Först av allt stort tack för ditt svar! Jag känner mig otorligt ensam  just nu och därför uppskattar jag verkligen att du tar dig tid att tänka tillsammans med mig.

Min sambo har som sagt varit medicinerad med antidepp i fyra år och står nu utan det sen en månad. Hans pappa är bipolär och även hans dotter mest troligt, hon utreds för det just nu.
Det finns alltså, i mitt huvud, en tanke om att han även är bipolär dels utifrån att han gick upp i varv så otroligt på voxra men även andra saker och mönster som jag sett under åren. Han själv är helt frågande till min tankar och delar dem öht inte utan tycker att jag är helt ute och cyklar.

 

Just nu är läget som så att han är helt avstängd, vilket han själv säger. Han har, under fyra veckor, hunnit berätta att han vill separea och flyttat ut utan någon som helst känsla dvs han verkar helt oberörd förutom möjligen aggressiv. Jag har frågat honom hur det kan vara så enkelt att avsluta så många år tillsammans och hans svar är att han stängt av och att han inte klarar av att prata om hur vi haft det.
Han har verkligen fullt fokus på att om han separerar blir han frisk vilket jag tycker att han rent logiskt borde förstå inte händer men han liknar det vid att han ska få tid med sig själv för att hitta den person han var innan han blev sjuk.
Han skulle fö fått kuratorstöd redan i februari då hans antidepp skulle börja bytas ut men har inte fått det ännu vilket jag tror är superviktigt för honom att få i allt detta.

Jag tolkar hans ilska som ett försvar för att slippa känna saker och hans separation som en flykt från sig själv. Vilket han inte gör så klart. Han har sagt ända sedan han berättade att han vill separera att det bara beror på honom och hans sjukdom och att för att bli frisk måste han göra detta.

Jag ringde själv psykakuten föra några dagar sedan då jag blev hänvisad dit av Kry. Jag mår själv otroligt dåligt och har tappat nästan 10kg på denna månad….
Då jag pratade med psyket var de tydliga med att min reaktion tyder på att jag är frisk men är i kris så allt som händer med kroppen osv var helt normalt.
Däremot tyckte han jag pratade med att, utifrån vad jag berättade, så borde min sambo komma dit och han frågade även efter hans psykiatrisköterska. Jag förklarade dock att jag dels inte kommer ihåg namnet men heller inte kan agera ang min sambo eftersom en del av hans problem är att han känner det som att andra människor försöker kontrollera honom.
Mannen på psyket var dock tydlig med att jag skulle ta det lugnt och vänta ut min sambo och tyckte i allra högsta grad att det verkade som att han agerar pga sjukdom. Även han lyfte bipolaritet under samtalet och frågade om min sambo var utredd för det vilket han inte är.

Det som gör det hela så jobbigt är att jag dels ser att min sambo mår otroligt dåligt men vägrar prata om det. Samtidigt säger vården att han mest troligt är sjuk och att jag ska ta det lugnt och vänta ut honom men faktum kvarstår, han vill separera och jag måste åka med på resan så att säga.

Han har iof varit tydlig med att vi inte ska sälja huset ännu men jag går faktiskt bara och väntar på att han ska säga det också och om det är för att jag själv är orolig har jag ingen aning om. Jag börjar nog tveka på mitt eget omdöme också eftersom min sambo är så otroligt tydlig med att han är frisk och vill separera och att jag ska lämna allt annat utanför.

 

Hej Blue Dohasa
Helt klart så är det något mer än utmattning han har råkat ut för.  Kanske blir han snart sämre och då blir tvungen att få och ta emot vård.
Mitt tips till dig är att minska ned på att bry dig om honom, och tänk först och främst på dig och barnen. Det är det viktigaste. Sök hjälp på din vårdcentral för att få stöttning och få prata om hur du mår och dina tankar. Har du några släktingar och vänner så prata ut och be om hjälp och stöttning av dem också.

Jag är på sätt och vis i liknande situation som dig med hus, barn och sjuk sambo
och vet inte själv hur jag ska göra med framtiden, men i och med att din sambo själv vill det så försök bryt upp, ta en (lång?) paus från varandra, låt honom klara sig själv och tänk istället på dig själv och barnen.

jag har just varit med om samma sak för andra gången. första gången var mannen bipolär och nykter alkoholist. nu den senaste har han inga diagnoser men har plötsligt precis som du beskriver klippt av mig och barnen (bonusbarn) känslomässigt och gjort slut på sms. Han skriver att han är arg på mig och rädd för mig. det hela gick väldigt snabbt han fastnade liksom i ett flyktbeteende. han har redan träffat en annan, det tog typ en vecka. jag är i djup förvirring och sorg och ilska och ångest och självmordstankar och han är helt oberörd. jag tror att han också är bipolär

Anonym skrev:

jag har just varit med om samma sak för andra gången. första gången var mannen bipolär och nykter alkoholist. nu den senaste har han inga diagnoser men har plötsligt precis som du beskriver klippt av mig och barnen (bonusbarn) känslomässigt och gjort slut på sms. Han skriver att han är arg på mig och rädd för mig. det hela gick väldigt snabbt han fastnade liksom i ett flyktbeteende. han har redan träffat en annan, det tog typ en vecka. jag är i djup förvirring och sorg och ilska och ångest och självmordstankar och han är helt oberörd. jag tror att han också är bipolär

 

 

Här har det svängt…. Igår ringde han och grät och bad om att få komma hem och bo i källaren.

Vi har pratat både igår och idag och han verkar deprimerad, ska till kurator om ngr dagar men, framförallt, han minns inte saker som hände då han var, i mitt tycke, maniks/hypomanisk.

Jag undrar därför hur det brukar vara, kommer personer ihåg sitt beteende under mani/hypomani?

Jag har varit som honom. Personlighetsförändring. Plötsligt var jag världens bästa rockstjärna. Min tjej då var psykolog. Hon varnade mig att jag var manisk, efter jag varit deprimerad länge. Att antideppen gett mig bipolära symptom.