Hem > Forum > Relationer > Han orkar inte med när jag mår dåligt

Han orkar inte med när jag mår dåligt

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Har en pojkvän sedan 1,5år tillbaka. När vi träffade var jag i en bra period och allt i relationen flöt på bra i några månader men sedan hamnade jag i en dipp och tappade mina rutiner som vanligt, hade svårt att hålla upp en fasad av att vara glad när han var här osv.

    Det övergick iaf att han en helg bara drog och sedan skickade ett sms om att han inte orkade med mer. Det var en total chock för mig och jag var totalt panikslagen över att han ville lämna mig. Tillslut lyckades jag övertala honom att komma tillbaka till lägenheten och prata. Jag förklarade tidigare självmordsförsök (hade inte pratat om tidigare), han visste om att jag mått dåligt, har ångest osv.

    Hans problem var iaf att det var för jobbigt för honom när han hälsade på och jag var deppig.
    Jag förstår honom, det kan inte vara kul att bli nerdragen i.

    Sedan dess har jag dock känt att jag döljer mer och mer av hur jag mår för honom. Jag blev rädd att han skulle göra samma sak igen och att jag skulle förlora honom.

    För någon vecka sedan gjorde han samma igen, relationen var nära att sluta så. Han tyckte att jag var avvisande och inte tog initiativ när det kom till det fysiska i relationen.

    Jag älskar honom, han är en fantastisk människa. Börjar bara känna att jag kanske inte förtjänar honom, varför ska han behöva dras ner i min missär. Det blir extra jobbigt att behöva ha en fasad även för honom, blir så ensam i mitt mående men samtidigt vet jag att det nog inte finns en människa som kan eller ska behöva stå ut med mig så konstant… kan man verkligen ha en relation där ena parten kan orka vara ett stöd utan att det är för jobbigt eller är det bara något ouppnåeligt.

    Jag känner mig bara än mer misslyckad och hemsk som människa så fort någon inte vill vara med mig pga min psykiska ohälsa.

    I feel you. Vilken svår situation!  Tror du att ni kan ha lite förhållningssätt så ni förstår snabbare varandra och signalerna när den andra känner sig på olika sätt? Jag tänker dels att innan din pojkvän sticker iväg kanske han klarar av att istället ”flagga” lite i tid att han behöver något annat just då?

    Förmodligen är det så att ni kan ha en superfungerande relation men att det behöver kommuniceras lite tidigare saker som vad ni har för behov, både era egna, och också förväntningarna på varandra vad man kan kräva –  i den här relationen, men också när det gäller stöd i sin psykiska ohälsa?

    Själv blev jag utskälld häromdagen pga. ungefär det du beskriver. Det var chockartat. Så det jag skriver ovan är sådant som jag förstått i efterhand hade behövt synliggöras tidigare i vår kontakt. Kanske det kan vara en ide även för er? <3

    Trådstartaren

    Tack för svar <3
    Ja, jag hoppas att vi ska kunna få det att fungera. Jag är redan rätt så "sköter det själv" med mitt mående och pratar sällan om det med någon, det märks mest utåt för att jag slutar göra saker och blir instängd i mig själv och pushar någon mig i fel situation är det alls dåliga känslor på en gång som bara väller över. Jag har själv svårt att veta vad han ska göra när jag mår dåligt, har föreslagt att han kan försöka få med mig på en kort promenad eller liknande. Helst hade jag bara velat vara själv tills att jag känner att jag kan hantera ångesten och för att skona honom från det, men det är svårt i en liten studentlägenhet på 20kvm.
    Han blir liksom arg och besviken på mig när jag tappar allt vad rutiner är i de deppiga perioderna, eller om han blir frustrerad.

    Han är dålig på att komunicera också, det är alltid "många små saker och sedan orkar han inte mer" utan att jag fått veta något eller ens fått en chans att göra något åt det.

    Det känns som att han bara skulle vara gladare utan mig och förtjänar någon bättre. Om jag inte ens kan ta hand om mig själv och mitt egna liv på ett vettigt sätt vad har jag för rätt att dela det med någon annan, jag blir ju bara en börda då.

    Jag vet inte, tankar som yr såhär på kvällen.

    Det kanske är så att han känner sig lite tafatt och maktlös i hur han ska hjälpa dig, och det mynnar tillslut ut i frustration och anklagelser? Är det så att han själv kanske inte har så mycket erfarenhet av psykisk ohälsa? I mina öron låter det inte som att du liksom kräver för mycket och lägger det på honom, utan just att du vill ta hand om det själv men att det inte alltid är praktiskt möjligt att han inte ska råka kännas vid det? Jag tänker att du inte kan rå för att du mår dåligt och att det kanske är han som behöver ha ett annat förhållningssätt till det. T ex genom att öva upp sin toleransnivå, eller liknande?

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.