Grov depression i mitt nuvarande förhållande. Vad ska jag göra?

Hej! Jag är en tjej på 25 år som är SJUKT deprimerad. Jag tror inte att det märks utåt sett då jag ändå lyckas ta mig upp ur sängen om dagarna, tar hand om mitt utseende, pratar med människor, går till skolan och är ändå engagerad i mitt plugg. Men problemet är att allt är bara en fasad, för intu i mig är allt bara ett stort svart hål. Jag känner ingen livsglädje, ingen lust, VERKLIGEN inget gör mig glad. Anledningen till min grova depression är att jag har varit i ett förhållande med en kille i snart 3 år nu. Under loppet av hela det här förhållande så har vi gjort slut hela 4 gånger då det har varit ett otroligt stormigt förhållande med massvis med bråk, osäkerheter från bådas håll. Jag kan även nämna att vi har bott ihop de senaste 2 åren av och till och det har gjort att bråken har blivit ännu värre. Alla dessa bråk har tärt på mig OTROLIGT mycket på mitt psyke. Samtidigt som det är så dåligt mellan oss så älskar jag honom så otroligt mkt han är verkligen hela mitt liv. Jag kan verkligen inte tänka mig ett liv utan honom även fast vi har så många problem. Han kan vara logisk i sitt tänk gällande vårt förhållande och känna att det är okej att vi gör slut då det är så dåligt MEN det kan inte jag. Jag är helt blind och vägrar ge upp vårt förhållande även fast det är så trasigt. Jag är mer beroende av honom än han av mig. Han kan umgås med sina egna vänner, familj och känna att det är okej att vara ifrån mig medans jag inte vill sysselsätta mig själv med något annat. Han är den enda jag tänker på och jag vet inte hur mitt liv skulle vara utan honom. Samtidigt så vet jag att vi inte passar ihop för att vi är så otroligt olika människor. Jag kan även tillägga att jag nyligen har flyttat ut från honom då han ska sälja sin lägenhet och vi båda har hittat boenden på egna håll. Detta gör att jag känner mig mer ensam och deprimerad då jag hela tiden tror att han ska tycka och känna att det är så skönt att vara utan mig och att han även då känner friheten att han kan gå på krogen med vänner och träffa någon annan tjej. Han säger hela tiden till mig att jag vet vart jag har honom, men varför är jag då såhär rädd för att förlora honom? Varför känner jag ingen trygghet? Jag har haft riktigt grova ångest och panik attacker sen jag flyttade ut då han sa att han tyckte att det var skönt att vara själv och att han kom med förslaget att vi endast skulle ses nån gång i veckan framöver. Detta har bara gjort att jag har känt en ännu kraftigare ångest då jag inte längre kan ”kontrollera” honom. Känns även som att han just nu prioriterar att vara med vänner trots att vi inte längre bor med varandra detta gör mig bara mer ångestfylld. Tanken av att helgen närmar sig gör mig panikslagen för då vet jag att han går på krogen med vänner. Jag har ingen energi till något annat i mitt för att det är bara dessa tankar som finns i mitt huvud 24 timmar om dygnet. Tanken av att han skulle träffa någon annan tjej och glömma bort mig gör mig helt jävla VANSINNIG!! Usch jag hatar mig själv för att jag är desperat och svag för honom och detta har ju såklart han märkt och utnyttjar även det. Han vet att jag aldrig kommer lämna honom. Jag vet att han en gång i tiden var sådär löjligt dödskär i mig men nu när han har sett dom här sidorna hos mig så är han nog inte lika kär i mig. Han ser mig så annorlunda. Han vet att han har mig virad runt sitt lilla finger. Jag vill att han ska börja uppskatta mig och faktiskt börja sakna mig igen. Vad ska jag göra? Kan inte må såhär dåligt längre, har försökt med allt vara med vänner gå till psykologer men det hjälper inte.. så snälla ge mig alla era bäst råd & tips om vad jag ska göra.

Anonym skrev:

Hej! Jag är en tjej på 25 år som är SJUKT deprimerad. Jag tror inte att det märks utåt sett då jag ändå lyckas ta mig upp ur sängen om dagarna, tar hand om mitt utseende, pratar med människor, går till skolan och är ändå engagerad i mitt plugg. Men problemet är att allt är bara en fasad, för intu i mig är allt bara ett stort svart hål. Jag känner ingen livsglädje, ingen lust, VERKLIGEN inget gör mig glad. Anledningen till min grova depression är att jag har varit i ett förhållande med en kille i snart 3 år nu. Under loppet av hela det här förhållande så har vi gjort slut hela 4 gånger då det har varit ett otroligt stormigt förhållande med massvis med bråk, osäkerheter från bådas håll. Jag kan även nämna att vi har bott ihop de senaste 2 åren av och till och det har gjort att bråken har blivit ännu värre. Alla dessa bråk har tärt på mig OTROLIGT mycket på mitt psyke. Samtidigt som det är så dåligt mellan oss så älskar jag honom så otroligt mkt han är verkligen hela mitt liv. Jag kan verkligen inte tänka mig ett liv utan honom även fast vi har så många problem. Han kan vara logisk i sitt tänk gällande vårt förhållande och känna att det är okej att vi gör slut då det är så dåligt MEN det kan inte jag. Jag är helt blind och vägrar ge upp vårt förhållande även fast det är så trasigt. Jag är mer beroende av honom än han av mig. Han kan umgås med sina egna vänner, familj och känna att det är okej att vara ifrån mig medans jag inte vill sysselsätta mig själv med något annat. Han är den enda jag tänker på och jag vet inte hur mitt liv skulle vara utan honom. Samtidigt så vet jag att vi inte passar ihop för att vi är så otroligt olika människor. Jag kan även tillägga att jag nyligen har flyttat ut från honom då han ska sälja sin lägenhet och vi båda har hittat boenden på egna håll. Detta gör att jag känner mig mer ensam och deprimerad då jag hela tiden tror att han ska tycka och känna att det är så skönt att vara utan mig och att han även då känner friheten att han kan gå på krogen med vänner och träffa någon annan tjej. Han säger hela tiden till mig att jag vet vart jag har honom, men varför är jag då såhär rädd för att förlora honom? Varför känner jag ingen trygghet? Jag har haft riktigt grova ångest och panik attacker sen jag flyttade ut då han sa att han tyckte att det var skönt att vara själv och att han kom med förslaget att vi endast skulle ses nån gång i veckan framöver. Detta har bara gjort att jag har känt en ännu kraftigare ångest då jag inte längre kan ”kontrollera” honom. Känns även som att han just nu prioriterar att vara med vänner trots att vi inte längre bor med varandra detta gör mig bara mer ångestfylld. Tanken av att helgen närmar sig gör mig panikslagen för då vet jag att han går på krogen med vänner. Jag har ingen energi till något annat i mitt för att det är bara dessa tankar som finns i mitt huvud 24 timmar om dygnet. Tanken av att han skulle träffa någon annan tjej och glömma bort mig gör mig helt jävla VANSINNIG!! Usch jag hatar mig själv för att jag är desperat och svag för honom och detta har ju såklart han märkt och utnyttjar även det. Han vet att jag aldrig kommer lämna honom. Jag vet att han en gång i tiden var sådär löjligt dödskär i mig men nu när han har sett dom här sidorna hos mig så är han nog inte lika kär i mig. Han ser mig så annorlunda. Han vet att han har mig virad runt sitt lilla finger. Jag vill att han ska börja uppskatta mig och faktiskt börja sakna mig igen. Vad ska jag göra? Kan inte må såhär dåligt längre, har försökt med allt vara med vänner gå till psykologer men det hjälper inte.. så snälla ge mig alla era bäst råd & tips om vad jag ska göra.

God kväll här på Mind Forumet.

* Har läst hela ditt inlägg / tråd ovan.

* Har Du provat / försökt med samtalssessioner med en kvinnlig psykiatrisk sjuksköterska hos Öppenvårdsmottagning, hos ditt län och hemkommun där du bor inom?

* Går Du på någon form av medicinering t.ex. någon form av lugnande för din depression?

* Har Du (NI) provat / försökt med parterapi tillsammans under åren som gått?

Var rädd om dig och ta hand dig också.

På återseende…

I´ve been there too…

Livet fungerar liksom inte utan den personen. All tankeverksamhet går ut på att tänka på den personen, hur bra allt skulle kunna bli, hur dåligt det är nu, vad gör han nu? vem träffar han nu? det tar aldrig stopp. Man skulle i princip kunna offra sitt eget liv för att få vara med den personen. Livet är inte värt att leva utan den personen….

Att vara så förlorad i en annan person är farligt… Det tar över ens liv och man identifierar sig själv så starkt med den personen så utan honom vet man inte vem man är.

Som jag skrev så har jag varit där. Det tog många år för mig att kunna se tillbaka på den tiden med sunda ögon och förstå hur destruktivt ett sånt förhållande kan vara.  Jag vet att det är skitjobbigt och jävligt svårt att vara den starka och bryta kontakten helt när man känner så starkt för någon. Men i ditt fall så är det precis det du behöver göra. Du behöver sätta dig själv i första rummet och verkligen ta dig en funderare på vad du behöver av en partner för att må bra. Ger han dig det du behöver? ser han dig för den du är? hur får han dig att må? känner du dig trygg med honom? Vill du leva ett förhållande med en person som ger dig stark ångest? Du ska inte behöva ha det så, och han är inte värd dig om du får genomlida såna känslor.

Det jag gjorde när jag var i en destruktiv relation var att totalt bryta ihop, försöka komma på fötter, stänga av all kontakt med honom (även om det gör jääävligt ont) och börja lära känna mig själv på riktigt. Jag förstod långt senare att anledningen till att jag kunde bli så jävla förlorad i en annan person, så pass så jag satte mig själv, mina behov, mina viljor åt sidan handlade om att jag inte visste vem jag var. Det är lätt att lägga ansvaret i någon annans händer och tro att bara den personen kan göra en lycklig men det är inte så det fungerar, Vi måste starta inifrån oss själva, vi måste skapa vår egen trygghet, tillit och förståelse för oss själva först.

 

Jag vet inte om mina tankar hjälper dig, men jag finns här om du vill prata vidare=)
Du är stark och jag tycker det är sjukt bra att du skriver och berättar!!!

 

Kramis!

 

 

Hej!

Det är så sjukt att man kan hitta personer som går igenom exakt samma sak och man känner igen sig i varenda liten grej. Jag har varit tillsammans med min pojkvän i snart 3 år. Han har gjort slut med mig 3 gånger men velat ta tillbaka mig och jag har sprungit tillbaka varenda gång. Han har även varit otrogen mot mig med 20 andra tjejer men oavsett detta kan jag inte lämna honom.

Jag förstår precis vad du menar när du säger att man inte heller får någon uppskattning och man känner sig långt ifrån älskad och saknad och man bara ger och ger men får ingenting tillbaka. Man känner noll lust eller energi till någonting. Man gör ingenting på helgerna för allt man vill är att umgås med honom såklart men han känner sällan detsamma och tillbringar hellre helgen med sina kompisar och går ut. Man sitter där som en idiot och väntar känns de som på något som aldrig kommer ske.

Men som sagt man kan inte lämna för man älskar personen så himla mycket. Det är som en spärr, man försöker alltid se det bästa hos personen och få hen att må bra men man gör ingenting för att en själv ska må bra. Kan inte heller sitta här och säga att du borde fokusera på dig själv och lämna honom för det vore dubbelmoralens jag vet inte vad. Det är svårt att bygga upp självkänslan när man ständigt har en person brevid sig som bara tar energi från än. Man vet inte vad man ska göra längre. Man får bara försöka fråga sig själv om det är värt all tid och ork som man lägger ner på en person som inte ger ett piss tillbaka. Så försöker jag oftast tänka men det har inte gått så bra för mig heller haha..

Det är bara så skönt att det finns någon som känner och går igenom exakt samma sak. Vet inte om detta var till någon hjälp men ditt inlägg fick mig att inse att det finns andra som går igenom detta också. Du får gärna höra av dig om du vill prata vidare om detta!

Kram på dig!!