Hem > Forum > Relationer > Gränslöst

Gränslöst

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Jag har tre killar, eller män kanske snarare, som återkommande hör av sig till mig. Det är tre killar med psykisk ohälsa och som jag behövt avvisa av olika anledningar. De verkar spara mitt nummer oavsett om det gått flera år sedan vi hördes sist och jag klart och bestämt deklarerat ett avslut.  Jag har ofta tänkt att det bara är en tidsfråga innan jag begår ett misstag, släpper in någon i mitt liv och där det får verkliga konsekvenser. Typ att jag blir mördad. Jag litar ärligt talat inte på någon av dessa tre män. Idag ringde en från ett okänt nummer.

    För en vecka sedan, eller när det nu var, ringde den andra. Den tredje har inte dykt upp på ett tag men han sparar mitt nummer och försöker ibland, visst gör han det. Mitt problem har många gånger varit att jag inte vill ha fördomar, jag vill ge alla en chans, jag vill lita på folk, speciellt de som har jättestora problem. Vill tro gott. Men jag vet att det kan kosta på, är så naivt, och har hittills inte upplevt något verkligt hot, på så sätt, men jag känner att jag tar för stora risker. Struntar i min intuituin och jag är trött på att vara rädd.

    Förstår inte heller varför de inte slutar höra av sig trots åren och oavsett om jag ber dem sluta så gör de inte det. Det är så respekslöst, så gränslöst. Jag bara anar att det handlar om att det är midsommar snart, de är ensamma. De hoppas att jag ändrat mig, att jag kommer svara. Jag blir så arg.

    Det värsta är också att jag berättat för dem så mycket om mina egna problem och de alla vände det ofta emot mig. Så jag har lärt mig att man inte ska berätta för folk om sitt inre. För folk utnyttjar gärna det senare verkar det som. De dåliga människorna gör det i alla fall. Känns som att det inte spelar någon roll om jag byter nummer för mitt namn kommer de aldrig glömma. De själva ringer från olika nummer också, så de testar bara från nya mobiler. Det är så sjukt.

    Ett problem är också att jag varit ganska så moderlig emot dessa tre sk män. Lyssnat och haft massor av empati. De vet att jag är snäll och de vet att jag har svårt för att säga nej. Därför fortsätter dem, tror jag.

    Vill bara bli med dem. Får väl polisanmäla ifall det här inte upphör snart.

    Det är nog som du skriver, de är ensamma och hoppas att du ändrat dig denna gång. För det låter ju som att du klargjort att du inte vill ha kontakt med någon av dem. Då går de definitivt över en gräns och tvingar fram en kraftigare reaktion/agerande från din sida. Kanske dags att i alla fall hota med polisanmälan? Det vill man ju inte behöva göra, men om du varit tydlig och kontaktförsöken fortsätter så kanske det är enda sättet.

    Kan fundera generellt över ömsesidighet i relationer. Jag har en fd väninna som jag känt att nä, vi har inte längre något gemensamt. Dessutom är jag besviken över en del saker som skett. Genom åren har kontakten ebbat ut. Jag har på flera sätt visat att jag inte vill ha fortsatt kontakt. Nu senast genom att inte svara på sms. Men ändå fortsätter hon att försöka nå mig. Det väcker känslor av irritation, ilska men också någonstans skuld. Borde jag ha kontakt för hennes skull? Vet att hon är ensam och med få vänner. Jag har också svårt att säga nej och får dåligt samvete. Men jag har faktiskt känt att kontakten oss emellan inte varit positiv för mig. Så varför skulle jag.

    Tänker på det du skriver om empati och moderlighet. Det är antagligen det de som de här männen söker (också), och vill ha av dig med. De fick det en gång och tror kanske att det finns mer att hämta. Men bryr de sig om dig egentligen? Är ju frågan. Kanske är lärdomen att hushålla mer med dessa ”tillgångar” dvs vara selektiv och ge dem till rätt personer. Men ibland vet man ju inte på förhand vilka dessa personer är ju. Kanske är det bara såhär livet och relationer är. Jag vet inte…Men med män finns den där andra dimensionen med (om man är hetero), de ser en som ett byte någonstans.

    Trådstartaren

    Tack för dina intressanta ord och vinklar! <3

    Alla tre har haft jättesvårt att acceptera ett avslut när jag pratat med dem om det. Det är absolut inte så att jag ghostat någon utan vi har haft långa samtal om det här. En av dem gav jag också flertalet chanser för han verkade ha något självskadebeteende att han blev elak när någon kom för nära (han var öppen med att det gick till så). Tillslut tappade jag tålamodet och kände att problemen han brottades med var för stora (jag förstod definitivt inte omfattningen till en början) och skadliga för mig att upprepande gånger utsättas för. Det blev inte bättre utan han blev bara allt mer gränslös i sina sätt emot mig.

    Ibland när jag läser i tidningar eller hör på dokumentärer om tjejer som blir mördade så tänker jag på honom, att han skulle kunna vara killen som mördat en oskyldig tjej i något psykosliknande tillstånd. En av dem andra killarna är lika knäpp som honom – obehagligt. Den tredje litar jag mer på, han skulle inte kunna göra något sånt, han har mest lite svårt med inlevelseförmåga och förstå någon annans perspektiv. Om man kokar ner det här så är det framförallt två av dem som känns lite otäcka.

    Flera i min omgivning, speciellt min pappa faktiskt, har genom åren reagerat på såna här personer som jag fått kontakt med. De tycker det är jättekonstigt att jag försätter mig i den här situationen. Det tycker jag med egentligen men vill som sagt inte döma ut någon i ett tidigt skede. Lätt att vara efterklok. Minns att jag sa till en terapeut någon gång att jag identifierar mig med de här som har problem, att jag innerst inne läser in att de kanske är likadana som jag bara, att det är ett missförstånd ibland att avvisa och döma ut, och därför vill jag göra annorlunda. Det ångrar man ju bittert nu.

    Tänker på den fd. väninnan som kontaktar trots att du visat att du inte är intresserad, att det låter som att hon (kanske omedvetet) spelar just på ditt dåliga samvete? Att hon vill att du ska känna skuld och därför göra annorlunda, tycka synd om henne? Är det inte så också att man kan ju ge personer, eller relationer, en andra eller åttonde chans, ifall man är överens om vad som inte fungerat tidigare och där man lovar att vara observant på att det inte sker igen?

    Just det där hamrandet eller vad man ska kalla det för, att någon slentrianmässigt sitter och ringer till en känns så himla oseriöst och ogenomtänkt tycker jag. Jag tolkar det som att man ska svara och allt ska vara ”som vanligt” trots att det ju absolut inte är det. Tolkar du det så också med den här tjejen som vill ha kontakt? Alltså att hon vill inte ta ansvar, se sin beskärda del, utan hon vill ha det som innan kanske? Polletten har inte trillat ner för henne vad som var fel, det egentliga problemet, i relationen?

    Känner igen det från mär jag var yngre  Hade då och då kontakt med personer som inte var bra för mig, som krävde hjälp och stöd. Jag hade heller inga fördomar utan pratade med dem jag liksom hamnade med. Men det blev inte bra och jag var tvungen att avsluta men det var svårt, för de ville inte godta att jag ville vara själv. Stalking förekom och även hot. Det var fruktansvärt. Jag är mest själv hela tiden för jag orkar inte hålla på som förr med människor som inte går att lita på. Tråkigt att det är så svårt att få vettiga vänner! Tänker att normala människor inte vill vara med mig. Vi har så olika liv.

    Trådstartaren

    Ledsen att du känner igen dig! <3 Vill kanske inte påstå att de kräver hjälp men kanske mer att de typ kräver >kontakt< en relation. Eller åtminstone inte slutar höra av sig fast jag bett om det. De bara ringer från andra nummer så det är svårt för mig i mellan åt att veta att det just är de som söker mig.

    Tycker det är lite tråkigt, blir lite nedstämd, när jag förstår att flera av oss här på forumet talar i termer av ”normala och friska” människor. Som om vi vore så oerhört annorlunda den kategorin. Talade med en kompis igår som beskrev det som att hon har så skilda erfarenheter och bakgrund, att hon valt en annan väg i livet än många andra människor och därför inte tror hon skulle klicka med den sortens personer på djupet som tagit en mer vanlig väg.

    Jag känner att jag står med ena foten i den sk. normala världen där jag umgås med friska och normativa människor, samtidigt står jag med foten i den andra, att jag dras till det lite mer avvikande och mörka. Det som är så svårt är dels att ha självförtroende att våga ingå i det ”normala” tycker jag, samtidigt är det oftast lätt att riskera problem, allvarligare problem, ifall man träffar de här lite mer mörka personerna med psykisk ohälsa och som kan överraska en på ett obehagligt sätt. Kanske är det min utmaning? Jag vet inte vilken flock jag riktigt tillhör av dessa två. Tycker mig tillhöra nästan ett tredje alternativ,  vad nu det skulle kunna benämnas som?

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.