Hem > Forum > Relationer > Gamla vänner

Gamla vänner

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7
  • Funderar på om man ska höra av sig till gamla kompisar som man inte träffat på kanske 20 års tid. Det är förmodligen något fel på mig så jag klarar inte av att skaffa mig nya vänner sedan jag passerade 30 års åldern (är idag snart 40 år, en sjuk siffra förövrigt).

    Av 9 av 10 kompisar från förr var det absolut inget fel på någon av dem utan det har i regel varit jag som ”gjort slut” pga. depressioner och för att jag ständigt kom på anledningar till varför vi inte hade tillräckligt med personkemi.

    Känner mig så nostalgisk ofta och kan drömma mig bort och sakna gamla kontakter. Även sådana som präglat mig så mycket i min person, gjort såna djupa fina avtryck, människor jag aldrig kommer att glömma. Alltså då mer sådana från ”nyligen” (senaste 5-7 åren) men som av olika anledningar också försvunnit och där det inte finns ett endaste spår av kontakt. Som om minnena och personerna vore påhittade – skapade i en dröm.

    Ofta har jag bortförklarat det här inför mig själv. Inte orkat ta in att jag själv bär den största skulden till att detta hänt, för det känns verkligen som en av mina största misstag i livet. Alla vänskaper som jag låtit rinna ur händerna.

    Man kan ju hitta dessa personer på nätet, om jag googlar dem.

    Jag har varit psykiskt sjuk sålänge. Inte så att jag varit inlagd precis men mått så dåligt, känt mig så instabil, skör, att jag kunde bara inte hantera det här bättre. Och nu är jag orolig att jag istället får svårt att inte läsa in för mycket i ett sådant eventuellt möte –  en reunion. Som att jag identifierar mig så mycket nu med att jag ”är sjuk” eftersom jag fortfarande inte är så pass frisk som jag varit när jag umgåtts med de flesta av de. Det var ju därför jag gick i ide. Jag har liksom gömt mig i alla dessa år. Jag är inte ens med på facebook på det sättet. Ingen vet vad jag gör. Vem jag är, nu. Det skulle ta mig hårt om de avvisade mig efter vi setts. Jag vet inte om jag skulle klara av att hantera det så bra.

    Är också i underläge. Det är mitt fel det här. Så känner mig liksom försvagad inför ett sådant möte där jag egentligen skulle behöva självförtroende. Jag vet inte om det här handlar om skam. Men jag saknar dem så. Jag saknar dem så mycket och har gjort i alla dessa år. Saknar dem.

    Sitter på LinkedIn ibland och där har jag några av mina gymnasiekompisar. Tänker på vem jag var då, under den tiden. En sån lovande framtid alla trodde jag hade framför mig. Och så ser jag dem – precis likadana. Lika lyckliga då som nu. Så oförstörda. Det känns så surrealistiskt. Som att se det friska när man själv är det andra, men förr varit likadan. Det var vi. Jag ser också likheter, vi är stöpta i samma form än idag. Men jag vet inte hur mycket det är kvar exakt. Ser bara att vi har präglat varandra.

    Borde man?

    Trådstartaren

    Luis Gabriel – Toate Diamantele

    https://www.youtube.com/watch?v=ij4afmVVG-Q

    Tänker att låten beskriver just längtan, saknaden. Den desperata önskan att nästan nå livet.

    Våga!!!

    Lycka till <3

    Vänner växer verkligen inte på träd. Jag har försökt hitta nya vänner och övergivit mina gamla kompisar på grund av ett narkotikamissbruk jag skaffade mig i ung ålder. Tänkte att jag skulle distansera mig från drogerna genom att inte träffa folk som använder. Men alla ”nyktra” människor jag träffar vill jag bara spy på. Jag hatar ju normala människor. Kom på det här om dagen så jag bjöd hit några av det gamla gänget och vi hade skittrevligt.

    Hoppas du kan återuppta kontakten med dina vänner.

    Jag tänker att en LinkedIn profil är en del av ytan. Blir lättare att få en bild om man tar kontakt och känner av stämningen. Har inga råd men hoppas det går bra, ta hand om dig

    Kan känna igen känslan av att gömma sig…man ligger lågt liksom, jag är där nu. Men detta med att söka upp gamla vänner och kontakter. Det kan väl göra om man saknar dem! Men man får vara beredd på att det kanske inte är som förr. Jag gjorde detta ganska nyligen med en vän jag saknat genom åren. Vi träffades och fikade vid ett par tillfällen, tyvärr kände jag att han var någon annanstans i livet, och den där speciella kontakten vi hade ville inte riktigt infinna sig.  Vi hade vuxit ifrån varandra. Men jag är ändå glad att jag kontaktade. För då kunde jag släppa bilden av hur det var och inse att det var då, inte nu.

    Trådstartaren

    Tusen tack för era spännande och intressanta tankar! Fan vad mycket roligare det blir när flera personer bidrar med sina egna perspektiv – känner att jag får en bredare förståelse av hur jag kan se på det hela.

    Hade tidigare idag ett missat samtal ifrån en gammal bekant/ett gammalt ragg typ, så tydligen är det inte bara jag som går runt och tänker i dessa banor just nu. Tyvärr är det ingen som jag direkt vill ha kontakt med men tyckte det var lite lustigt att den här personen dök upp som gubben i lådan just när jag själv tänker i liknande banor att höra av mig till det förflutna.

    Tror det är viktigt att jag väljer noga vem eller vilka jag ska kontakta i ett första steg och när jag känner mig lite ringrostig. Tre av alla dessa personer har hört av sig till mig genom åren och kanske jag borde börja där, eftersom de kanske är som mest intresserade av att återta någon kontakt. Hoppa över de där det är lite mer osäkert vilken respons det skulle kunna resultera i.

    Trådstartaren

    En liten uppdatering:

    Har kickat igång hela mitt gamla ska liv och det är jordens ös kan jag säga. Inte hunnit dock höra av mig till de här tjejerna från gymnasiet men det har öppnat massor av andra dörrar och tydligen vill folk umgås, igen. Jag känner mig ganska överväldigad, ganska socialt utmattad och också glad, men fortfarande rädd och lite avvaktande.

    Det är intressant också att se vilka som tar kontakt när jag öppnat mitt gamla fb-konto igen, och vilka som inte gör det. Än så länge inga direkta överraskningar. Jag kontaktar heller inte vissa av ren självrespekt. Det är så lätt att agera så lågt. Typ höra av sig till något gamla kk, huu. Det får inte hända.

    Någon gammal kompis har tydligen blivit dj och tyckte jag skulle med på det häromdagen. Det lät lite absurt. Jag är ändå 38 år gammal (ser ut som 25) och skulle känna mig konstig om jag stod som någon sidekick på en scen.

    Fy fan. Jag måste ta det försiktigt.

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.