Istället för att bli upprörd över att något sker har jag upptäckt att jag triggas som en röd tråd av frånvaro av någonting.
Just nu är jag (föga förvånande) arg över osynliggörande från min arbetsplats, men även av några fd. studiekamrater från universitetet. Alltså frånvaron av bekräftelse och att bli sedd – bli inkluderad antar jag, gör mig provocerad. En ny reaktion som jag upptäckt under de senaste månaderna.
På jobbet känner jag av frånvaron av engagemang från framförallt min chef. Att hon varit både extremt otrevlig och höjt rösten emot mig vid flertalet tillfället, vilket naturligtvis inte är ett acceptabelt beteende av en arbetsgivare har ju inte varit trevligt alls, men det som jag upprörs ännu mer av är frånvaron av värme och respekt – medmänskligheten. Hur hon väljer bort det beteendet. Avstår. Avstår från att göra mitt liv enklare. Avstår från att göra så jag mår lite bättre.
Frånvaro av kärlek, av att få finnas var hela min uppväxt med mina föräldrar och syskon. Alltså det var ju förstås hemskt att bli utsatt och misshandlad av dem också men det som jag tror satte djupast spår är frånvaron av det “goda”. Att intet bli väl behandlad. Inte bli kramad. Alla såna grejer. När jag fyllde år så gjorde alla allt för att ta bort uppmärksamheten som jag kunde få och gick runt och surade. Jag skulle minsann inte firas och tro att jag var någonting.
Det är så märkligt för jag upprörs numera mindre och mindre av att någon skäller ut mig eller tycker hemskt illa om mig. Det är på riktigt alltså att jag knappt känslomässigt reagerar, men frånvaron av uppskattning. Frånvaron av bekräftelse på att man finns och betyder nåt för en person det är något jag går igång på som fan. Som en härskarteknik jag upptäckt först nyligen. Hur man gör någon fattig istället för att den ska känna sig känslomässigt rik och betydelsefull som människa.
När det gäller relationer i största allmänhet kan jag se att jag sällan råkat ut för så mycket hemskheter i dessa, utan det som hänt väldigt, väldigt ofta är frånvaron av det fina som jag tycker att jag “borde” ha fått men som motparten försakat mig. Ungefär som att ha en kille som vägrar säga att han älskar en. Eller vill satsa på en. Att man ska tvivla. Ständigt ska man tvivla på sitt värde och därför rycks det andra bort.
Kompisar också. Vissa. Inte ge bekräftelse. Snåla som mycket det bara går. Snåla så mycket att det andra lider. Såna tjejkompisar har jag haft ett par stycken. Vi är inte vänner idag. Jag är så irriterad på mig själv över att jag inte kunnat genomskåda detta tidigare.
Frånvaron av allt möjligt är ju det också att skada någon och det är ju liksom inte bra att umgås med såna som gör så. Det är ju tecken på försummelse.