Det tog mig 32 år att hitta min första riktiga kärlek, jag har haft många relationer genom åren men de har alltid kommit i tredje hand, jag och mitt jobb har alltid varit prioriterat framför dem. Men så en dag började jag prata med en kille online, jag var förlovad med en annan, men han såg mig på ett sätt ingen annan gjorde, han var kort, överviktig, inte särskilt snygg och hade massor av brister, men han hade en förståelse och ett tankesätt som attraherade mig på ett sätt jag inte känt med någon annan, han såg mig på ett sätt ingen annan gjort, han såg bortom den fina fasaden jag byggt upp men inte längre orkade upprätthålla, och han accepterade mig som den nedbrutna själ jag var och fick mig att känna mig trygg. Han fick mig att vilja bli bättre. Så jag bröt min förlovning. För första gången någonsin valde jag att flytta för någon annans skull, jag ville hålla i hans hand när vi var ute, vågade kyssa eller krama honom framför andra, söka den där närkontakten istället för att motvilligt acceptera den likt jag gjort med andra, jag ville bara vara med honom, få honom att må bra och vara lycklig.
För ett par veckor sedan började jag göra det jobbigt för honom, jag började bli paranoid och orolig att jag skulle förlora honom trots att det inte fanns några tendenser som tydde på det, stressen och ångesten blev oumbärlig av tanken.. Så istället för att bli bättre, ta kontroll, söka hjälp och visa honom att jag ville vara med honom, började jag stöta bort honom. Det är alltid mycket enklare att lämna någon än att bli lämnad.
Jag tror och hoppas att jag fortfarande kan vända detta, att det ännu inte är försent, men jag måste våga möta mina demoner och söka hjälp.
