Försöka få lite ordning på dejtandet

Hej

Det verkar som om du haft en tuff uppväxt där du inte riktigt tillåtits vara dig själv och ha de känslor du hade. Skönt att du är medveten om hur du upplevde din uppväxt i alla fall. Intressant tankesätt, men jag skulle vilja flagga för en eventuell tankefälla, att du kanske tänker på det hela på ett lite för logiskt och strukturerat sätt. I min erfarenhet är känslor sällan logiska, det är lätt att allt känns fel om logiken inte stämmer överens med känslorna. Och det kan vara svårt att sätta fingret på vad som inte stämmer. Det är okej om du känner efter ett tag att det inte funkar med den personen du är inställd på nu. Det är bättre att börja om, än att försöka forcera ett förhållande för att det är logiskt. Det kan också bli helt underbart fantastiskt, och kännas helt rätt, hoppas det går bra, att ni finner varandra, trivs, och mår bra ihop.

Bara så jag förstår resonemanget. Menar du att jag skulle ha tendenser av att tänka lite väl logiskt när jag står där och kanske ska inleda en relation med någon? Spontant låter det inte som något jag känner igen mig i, men däremot att jag har oerhört svårt för att kommunicera ut vad jag känner, till den andra. Jag sitter ofta själv på min kammare och vet vilka känslor som florerar inom mig, men jag har ganska nyligen fått syn på att jag behöver förmedla dessa också. Även om de skulle kunna vara ologiska. Kanske är jag snarare rädd för att de inte är logiska och tänker håller tyst om dem? Var kanske det du menade?

Vad bra att du säger till när jag säger saker du inte känner igen dig i. Jag tycker också att det är svårt att kommunicera känslor, och blir stressad i stunden när jag inte klarar av att formulera dem. Ofta behöver jag formulera dem i ensamhet innan de kommer naturligt i konversationer.

Jag har också precis börjat lära mig det du beskriver, att det är okej att ha och dela även ologiska känslor. Än så länge har det uppskattats av dem jag pratat med. Såklart också med informationen om att de känns ologiska, att jag inte alltid vet varför jag har dem, men att jag tillåter dem att finnas där och att jag klarar av att hantera dem – så att inte den andra känner att den behöver bära känslorna åt mig eller oroa sig över dom.

Jag vet inte om det är så man ”ska göra”, men jag testar mig fram och än så länge har det känts bra.

Det här är ett intressant experiment. Om man ska dela nu vad jag funderar på och har i mitt inre är det.. oj, lät jag arg kanske? Tog du illa vid dig? herregud jag kanske är en elak person? borde skärpa till mig och bli snällare!

Alltså, jag vill direkt gå in och ansvara för dina känslor och det jag läser in i din känslomässiga reaktion. Det var nog det jag var inne på i huvudinlägget om anpassning och att vara oerhört lyhörd inför andras reaktioner. Det är jättesvårt. Landar ofta i skuld och att ”allt nog är mitt fel”. Ska man landa utifrån det blir det ofta oerhört skevt har jag märkt. Som att man gör extremt mycket emotionellt arbete ofta och av det blir ganska så slutkörd. Men så samtidigt håller ett snudd på helt universum inom sig som man faktiskt inte ger uttryck för. Haha (nu skriver jag så enbart för att lätta upp stämningen och för att visa att jag inte är allvarstyngd). Också jätteknäppt.

Det är väldigt svårt att få mig att ta illa upp. Ingenting du sagt har varit i närheten av elakt. Mina barndomsvänner, som känt mig i 25 år, säger att de inte kan föreställa mig arg, och mitt ex som jag levde tillsammans med i 16 år (till för två veckor sedan) säger att jag har en ängels tålamod. Det finns inget snällare än att du uttrycker det du tänker och känner, det uppskattas. Det är ofta man missförstår varandra, och då är det bra om man lyckas rätta till det, för mig är det inte så mycket mer med det.

Det låter otroligt utmattande att känna skuld över andras känslor, speciellt när dom inte bekommer dom själva så mycket. Det är inte konstigt att du blir trött av att göra så mycket emotionellt arbete. Det tror jag de flesta blir. Men jag kan inte riktigt relatera, eftersom det inte ligger i min natur att konstant göra det emotionella arbetet när jag interagerar med andra människor och samtidigt hålla inne med sina egna känslor, jag kan tänka mig att det blir väldigt utmattande.

Hoppas du har möjlighet att öppna dörren och släppa ut lite av ditt universum ibland, som motpart i konversationen blir jag nyfiken på vad som händer där inne.

Tror det är vanligt om man varit utsatt för en hel del våld i tidig ålder att man har som en överlevnadsmekanism att läsa av den andra, men samtidigt vara ganska skicklig på att se neutral ut sätt oavsett vad man sett den andra ge ifrån sig för reaktioner. Det är nog det jag gör när jag tänker efter, gärna i självförsvar inte visar vad jag tycker eller känner. Så är det vissa dagar. Sedan om jag är mer trygg eller har en dag där jag är lite svagare så ser man på mig vad jag tänker/känner. Det är ganska pardoxalt. I dejtande iaf har det här lätt till att jag brukar förstå motparten och kunna läsa av/spegla, medan han då i regel inte förstår nästan någonting om vem jag är.

Så jag behöver ständigt påminna mig om att kommunicera. Särskilt om den andra haltar i sin förståelse där. Inte gärna vill visa sig nyfiken eller göra det emotionella arbetet. Men det är också det som oftast gör mig ointresserad. Behöver träffa någon med hög emotionell intelligens. Det tycker jag är sexigt.

”Sedan om jag är mer trygg eller har en dag där jag är lite svagare starkare så ser man på mig vad jag tänker/känner.”

Jag tycker det är en styrka att våga visa sig sårbar och dela med sig av vad man tänker och känner, inte bara genom ord, utan även genom sitt kroppsspråk. Att dölja känslor är sällan en bra strategi för att må bra och finna hälsosamma relationer. Jag stängde själv dörren till alla positiva känslor för längesedan, men har nu börjat jobba på att våga visa glädje och kärlek, och andra positiva känslor på ett tydligare, mer sårbara sätt. Inte bara genom handlingar, som jag gjorde tidigare.

”Behöver träffa någon med hög emotionell intelligens. Det tycker jag är sexigt.”

Håller helt med, men tänker ibland: ”hur kan jag kräva något av min partner som jag inte själv kan ge, hur gärna jag än skulle vilja kunna ge det?”. Jag förstår att det är okej att vara olika i en relation och att kompensera för den andras svagheter i stunder, men det känns läskigt att påbörja en relation där det finns risk för att den jag älskar ska må dåligt för att jag inte klarar av att möta dens behov av emotionellt stöd och support.

Tråkigt att höra att du bär på erfarenheter av våld tidigt i livet. Det låter som ett naturligt och fullkomligt rimligt sätt att hantera en sådan situation på. Men kanske är den överlevnadsmekanismen idag snarare ett hinder för att hitta djupare relationer med andra?