Jag ska fira nyår med min mor far och syskon , efter att ha varit här ett tag börjar jag undra varför lägger jag ens ner nån energi på att det ska bli bra?
Dem hjälpte mig efter att ha varit i en väldigt utsatt situation boendemässigt för cirka sju år sedan , sen dess har jag varit ”fast” känt att jag måste finnas där för dem osv. Men kan inte med ord säga hur mycket jag önskar att jag aldrig hade förlåtit dem för hur dem behandlade mig som tonåring( vände sig emot mig frågade om jag var dum i huvudet tvingade i mig medicin sa att det finns inga elaka människor- när jag blivit mobbad och var helt nedbruten efter nionde klass , sen när allt ordnat sig för mig efter en tvångs inläggning när jag var 21, så tar jag det otroligt dumma beslutet att förlåta dem och gräva ner stridsyxan och försöka lappa ihop min familj igen, dem var ju också det enda jag hade , men fan alltså… jag spyr på den här skiten som jag nu fastnat i. Ja jag är vuxen men det är så mycket mer komplicerat än det jag berättar , man måste vara jag för att förstå, alltså omöjligt att förstå .. dem tar min frihet ifrån mig. Iallafall min pappa. Han kräver att jag är med på nyår annars slår han väl på min mamma- liten överdrift men han utsätter henne för psykisk misshandel och det är som att jag måste välja gör pappa nöjd och glad – eller gör det jag själv vill och låt mamma få ett helvete..
jag ber ofta till Gud att min far ska försvinna från jordelivet.
är bara förbannad över att vara här.
