Hejsan, jag är en 21 årig tjej. Jag har nu på senaste åren märkt att mina föräldrar verkar inte ha ett så stort intresse av mig överhuvudtaget iaf sen jag flyttade hemifrån har dom totalt slutat höra av sig.
Detta är något som inte har kliat mig så mycket eftersom jag har alltid varit van vid att dom inte är så bra på att prata med mig och då båda är väldigt tysta av sig och har inte mycket att säga. Men nu på senaste har det påverkat mig ganska mycket, speciellt efter jag blev bra vän med en av mina tjejvänner som har världens snällaste mamma som hjälper henne med allt och sen jag blev tillsammans med min nuvarande kille som har föräldrar som ringer honom iaf minst en gång i veckan och kollar läget.
Sjukt nog blir jag alltid så avundsjuk när min killes föräldrar ringer honom, jag är såklart glad för hans skull men skäms så mycket över att mina aldrig hör av sig. Senast min pappa ens hörde av sig var på min födelsedag och det var för 2 månader sen och sen har vi inte snackat något mer, detta kan pågå hur länge som helst och vi snackar bara typ en gång vart 3-4e månad känns de som om inte ens mer sällan. Jag har haft den här diskussionen med pappa förut när jag var 18 år och frågade honom varför han aldrig hör av sig och hans svar var ”de e väll också ditt ansvar att höra av dig”. Jag blev förvånad då jag tycker att det ändå är väll föräldrars skyldighet att höra av sig, och att jag inte förstår när han vill att jag ska ringa för när jag väl försökt så har han bara velat prata snabbt eller varit upptagen och lagt på. Jag hade aldrig en dålig uppväxt, vi hade mat på bordet och jag hade en trevlig barndom och så men det är så pass illa att hade jag dött så hade dom aldrig vetat det, iaf tills någon som står närmre mig hade sagt till dom eller något. Jag är bara så jävla less och jag känner att det är en tomhet som bara käkar upp mig inne ifrån. Min ångest har också blivit värre nu på senaste och jag har inte dom ”förebilderna” som kallas för mina föräldrar vid min sida. (Mina föräldrar är skilda) Pappa har ett nytt liv med två nya småbarn så förstår att fokuset ligger mer där nu men det känns bara som att jag är bortglömd. Mamma har jag alltid haft en tyst relation med så för henne spelar de ingen roll vad jag än hade sagt.. jag har aldrig brytt mig så mycket om min relation med mina föräldrar när jag var ung så jag trodde det vi levde i var normalt men ända sen jag blivit äldre har jag märkt att det är skumt och blir förvånad över andras närgången relationer med deras föräldrar för att det låter så mycket bättre än det jag har.
