Familjeproblem pga psykisk ohälsa

Jag har lidit av psykisk ohälsa i många år. Jag har aldrig varit bra med människor, men sedan jag blev sjuk så har de relationer jag har försämrats enormt. Särskilt relationen till min familj. De förstår sig inte på mig och jag förstår mig inte på dem. De verkar inte se mer än sjuk individ när de ser på mig.

Min mamma har ofta jämfört mig med andra i min ålder; att de är finare, duktigare, hur långt de har kommit i livet till skillnad från mig som inte gått i skolan på flera år och bara sitter hemma hela tiden, etc. Vi pratar aldrig om mina problem och svårigheter, men de gånger vi kommit in på det har det alltid slutat i bråk och tårar. De är väldigt dömande och oförstående. Och det märks på deras sätt att prata om psykisk ohälsa eller om folk som lider av det, att de inte har någon aning om vad de pratar om och att de tror på allt för många av myterna som finns kring det.

Jag får ingen hjälp nu, men när jag fick det för några år sedan så tog jag aldrig riktigt emot den, vilket till vis del var på grund av min familj.

Jag vet inte vad jag ska göra åt detta. De lyssnar aldrig och struntar i när jag påpekar deras beteenden. Men jag menar, varför skulle de göra det, allt är ju alltid mitt fel och jag är inte mer än en sjuk individ.

Observera att detta är inte ens halva historien, och att jag absolut inte skyller allt på min familj. Jag har också gjort mycket fel, det är vet jag.

Hej.

Det kan vara mycket svårt även för närstående att sätta sig in i hur det är att vara psykiskt sjuk. Jag har varit med om liknande svårigheter. Länge mötte jag brist på förståelse, och osunda och orealistiska förväntningar från min familj. Det underlättar förstås inte att man lätt isolerar sig själv och gömmer, trycker ned problematiska tankar – fast det finns människor som vill och kan hjälpa en med det. Det måste kännas väldigt frustrerande att dina mor köper myterna om psykisk ohälsa istället för att försöka förstå din upplevelse av det.

Försök att inte beskylla dig själv för hur du mår, eller hur ditt liv är. Jag tror generellt sett att det inte kan vara någon persons fel – särskilt inte den drabbades – att denne blir deprimerad (eller liknande).

Finns det någon annan nära person du kan ta stöd av?

Jag förstår att det kan vara svårt för närstående att sätta sig in i hur det är, jag har aldrig förväntat mig att de ska kunna det heller. Men det är väldigt frustrerande att de inte ens försöker förstå och att de skyller allt på mig som om min psykiska ohälsa är något jag valt själv. Jag behöver liksom inte dem för att få mig att må skit, jag gör det tillräckligt bra själv.

Nja. Alltså jag har min pappa, men jag bor inte med honom och ja… det är komplicerat. Annars har jag ingen alls.

Tack för ditt svar, jag uppksattar det verkligen!

Känner igen det där med krävande och aldrig nöjd mamma.. I vuxen ålder har jag tyvärr tvingats ha en mur uppe varje gång jag träffar min mamma (pappa har ej funnits med i bilden öht). Det är lönlöst att försöka göra henne nöjd; som en bottenlös tunna, går ej att fylla 🤔.. Inser nu bara att jag troligen aldrig kommer att förstå mig på henne.. hon t o m kritiserar mina barn, därför kan jag ej låta henne passa dem så ofta som jag kanske egentligen behövt det.. Trist!

Nu känner ju inte jag dej men det här  du skriver ”jag har ju aldrig varit bra med människor” är det något din mamma tutat i dig 😉 eller tror du verkligen på det där själv? Jag menar , det är ju inget statiskt tillstånd utan ngt man kan utveckla, tänker jag. Kram och svara gärna 🙂