Hem > Forum > Relationer > En ny insikt

En ny insikt

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 10 totalt)
9
  • Känner mig så trög. Precis förstått att min ”bästa kompis” nog är ganska kass på vänskapsrelationer generellt, men desto bättre tror jag i kärleksrelationer. Eftersom hon ofta subtilt anklagar mig för att inte vara intressant nog har jag försökt förbättra mig och bli mer stimulerande att umgås med, men det var först idag faktiskt som polletten trillader ner och jag insett att det här med vänskap faller sig inte alls naturligt för henne. Hon förvaltar inte sina vänskapsrelationer (vilket förstås gjort henne ensam) men jag tror däremot att hon lägger mycket, mycket krut på killar.

    En annan grej är även mina systrar som också gärna vill ha mycket bekanta, men helst inga riktigt nära vänner. De är också sådana som snarare vänder sig till sina pojkvänner i regel. Det är absolut inte något fel med det, good for them, men det är bara det att jag ju har tolkat det här som att det handlat om mig. Att det är brister hos mig som gör att vi inte kan ha vad jag anser normalt nära relationer med varandra.

    Jag, å min tur, är mycket bättre på vänskap än på kärleksrelationer. Har lätt för att skaffa kontakter med folk. Kollegor och andra. Vara nära. Jättejättenära. Men jag är svår när det kommer till romantik, tillit, pojkvänner.

    Det här förklarar så mycket.

    Fick syn på det också i helgen där jag träffade min barndomskompis och insåg att hon och jag aldrig har bråkat med varandra. Jag har massor av vänner jag aldrig bråkat med. Ser att det som är gemensamt är att alla är flexibla och öppna för den andras perspektiv. Det är högt i tak, nära till skratt. Inget är på dödligt allvar. Respektfullt och otvunget. Det blir ingen som sårar någon. Men de här som är bättre på kärleksrelationer än vänskap, kan se så tydligt hur det blivit infekterat där. Konstiga missförstånd. Drar därmed slutsatsen att det ju är dem som har svårt med vänner. Inte jag. Haha. Så absurt att jag inte sett detta tidigare.

    När jag försöker ha en vänskapsrelation med någon som har svårt för det blir det lätt så problematiskt. Precis som jag som blir problematisk när det kommer till kärleksrelationer. Med min sk. bästis får jag ständigt lirka, och det är så andra får göra med mig när det handlar om att vara ihop. Stelt, konstlat och ansträngt.

    Så borde man umgås enbart med andra som har lätt för vänskap också? Förmodligen. Och borde man söka sig till någon som är en fena på kärleksrelationer? Antagligen är det så också.

    Jag blir jätteförvirrad och vet inte var gränsen går mellan en kärleksrelation och vänskapsrelation.

    Du nämner tillit som något svårt i kärleksrelationer. Varför är det lättare att känna tillit i vänskap än hos en parrelation?

    Eller värderar du vänskaper lägre och flyktigare? Så du behöver inte skapa lika trygga band som hos en partner?

    När du säger jättejättenära i vänskap, är det att du släpper in den andra personen i fullt ut ditt liv eller att du ger hela dig till den andre? Eller både och?

    Trådstartaren

    <3 Tack för klok input!

    Tror jag tänker att i vänskapsrelationer drar inte anknytningen igång på samma vis som i kärleksrelationer. När det kommer till kärleksrelationer tycker jag det sätter igång så mycket djupa känslor som ständigt gör mig snudd på maktlös inför mina egna reaktioner.

    Vänskap känns hyfsat ofarligt, kanske också att jag är mer självsäker där. Men i kärleksrelationer känner jag mest hela tiden hur jag har så otroligt lite erfarenhet av att själv gjort något bra, om det make sense. Har inget att luta mig emot där jag känner att jag bidragit med något vettigt övh. Litegrann så tror jag folk som har svårt med vänskap kanske känner. Det ger varken till eller från att ha kompisar. Tycker vissa talar lite så, att vänner är lite saksamma. När jag tänker på kärleksrelationerna i mitt förflutna känns det nästan som ett komiskt skämt och som jag ärligt talat hade kunnat leva utan. Vänskap för mig däremot är nästan något heligt och som har gett mig så mycket fantastiska minnen av upplevelser, samhörighet, lycka och mening.

    Absolut, ger mer eller mindre hela mig själv i vänskap. Däremot inte alls i kärlek. För jag vet inte hur man gör.

    Kanske ska lägga till att jag alltid haft bästa kompisar i hela mitt liv. Min storasyster är också nära mig i ålder så jag känner inte till något annat än att nästan leva i symbios med någon. Däremot kärlek, fan vad jag tjatar om det här, men det går inte. Och jag drar mig alltid ur. Redan som 9  åring kommer jag ihåg hur jag bara grät när en kille som jag var ihop med skulle ge mig något gosedjur. Jag mådde så jävla dåligt. Och förstod aldrig varför.

    Intressant att redan som 9åring ha problem med det. Där kan du ju inte känslorna vara baserade på erfarenhet som dom är idag?

    Tror du det bara är anknytningen? Man anknyter väl till vänner också?

    Kärlek som känsla borde ju vara densamma oavsett relation tänker jag. Det måste vara andra komponenter som gör det svårt.

    Trådstartaren

    Blev utsatt av min pappa tidigare än som 9åring och tror nog det kan spela in en aning. Hände andra saker också på dagis. Också att som barn inte ha något emotionellt stöd från någon vuxen tror jag bidrar till att reagera märkligt och inte få en spegling i det. Att tidigt inte lära sig förstå sina egna reaktioner. Bara själv förstå att det man känner är obegripligt.

    Tänker att man anknyter till sina vänner men det är sällan ens kompisar gör en exempelvis svartsjuk eller vill avsluta. Det lilla osynliga hotet lever man inte riktigt under som man kan göra i en relation. Det är något mer skörhet och sårbarhet här som jag starkt värjer mig emot. Att bli så beroende av någon som sedan förgör en. Kärlek kan också göra tokiga saker med en att man inte kan bryta. Helt ärligt är skräcken att återigen bli retraumatiserad.

    Kan bara förklara det också som att jag är lugn i vänskap men stressad när det där sista lilla rummet av ens inre vrå ska liksom öppnas upp för motparten och betraktas typ. Har erfarenheter av att bli utsatt just i det. Att kniven liksom vrids om. Det har varit förskräckligt.

    Om det inte handlar om anknytning, har du några tankar om vad det kan handla om då?

    Hm. Så du förknippar kärlek med utsatthet och hot? Det låter fruktansvärt jobbigt. Har du den inställningen direkt eller är det mer ett undermedvetet beteende som dyker upp när du väl börjar träffa någon?

    Känner ju igen det där att man inte vet vad kärlek är eftersom den kärlek vi fått var dysfunktionell och fel på så många vis. Kärlek har förknippats med fel känslor helt enkelt.

    Jag har aldrig haft vänner. Inte några långvariga relationer iaf. Därav är jag fundersam över vad skillnaden är och hur man vet var gränserna går. Det känns som om en parrelation baseras på vänskap. Den man lever med bryr man sig om och vill alltid sätta dennes välmående först. På så sätt kommer det ingen svartsjuka. Samma med en god vän? Eller fungerar det inte så?

    De människor jag varit ”vän” med har avslutat vår relation. Eller.. jag har väl aldrig klarat av att ha såna relationer heller antar jag.

    Trådstartaren

    <3 Ja vad knäppt egentligen men är nog omedvetet övertygad om att en partner skulle göra mitt liv sämre, absolut. Att denne skulle börja agera ut saker på mig som inte jag orkar med. Skillnaden där föreställer jag mig är att kraven är lite mindre när det gäller vänner. De kompisar som gör sånt, agerar ut, brukar inte jag reagera så bra på. Vill ha kravlöst och extremt tillåtande. Känns nu som allt är en enda röra men det väsentliga är kanske de här förutfattade meningarna som jag verkar ha på ett partnerskap. Utsattheten och hoten det ”borde” resultera i. Har du så kanske med vänskapsrelationer att du omedvetet har tankar kring det och som gör att du helst slipper bli delaktig – om du vill säga? <3

    Ja, det låter som att de där förutfattade meningarna behöver jobbas bort. Det där ska ju inte vara något du förväntar dig av någon tänker jag.
    Förstår att det känns rörigt..
    Ja, det blir kanske mindre kravlöst med vänner eftersom man inte spenderar lika mycket tid med dom. De får ju oftast bara delar av oss som vi väljer att visa de stunder man träffas. En partner är ju där genom allt.

    Jag har inte utövat någon vänskap under mitt vuxna liv faktiskt. Mer än ytliga kontakter med kollegor osv. Så jag vet inte riktigt vad jag har för tankar kring det.
    Jag är inte i behov av vänner, känner snarare att jag behöver en bra vän i en partner. Har svårt att se hur jag ska vara en bra vän. Det grundar sig säkert i självbilden och osäkerheten i att se vad andra vill ha och behöver. Hur jag ska uttrycka mig och förstå andras uttryck rätt.

    Trådstartaren

    Tycker det är inspirerande att se en bra vän i sin partner. Har knasigt nog inte ens tänkt tanken att det kan se ut så. Nu plötsligt känns det här med partner lite mer överkomligt. Tack! <3

    Nej, hoppas det kan hjälpa dig eftersom du är så bra på den delen!

    Lycka till!

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 10 totalt)
9

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.