Dumpad

Blev dumpad i Måndags. Under Alla Hjärtans Dag högtiden, precis som det strulade sig förra året och två år innan dess. Det var ingen långvarig relation men… vet inte riktigt hur jag ska förklara allting men det va av någon jag trodde jag kunde börja sådär ”gilla” inom kort – alltså vi hade bara dejtat i drygt en månad så uppenbarligen hade vi inte gått in på något seriöst men hursom blev jag ändå sårad. Är så arg och ledsen för det mesta på mig själv, har generellt haft grövre svårigheter i att kunna lita på folk så jag har jobbat på att försöka ha mer tillit gentemot andra i några år nu men känner inte att jag får samma ansträngning från andra i mitt liv. Ja, jag förstår att generellt så är inte andra skyldiga mig att bete sig på ett visst sätt men det blir jämt så mycket på en gång,  förstår att det låter lite rörigt nu men hade väldigt nyligen en ”splittring” i kompisgänget jag umgåtts med sedan gymnasiet och i samband med att man blivit dumpad känner jag bara hur bitter jag blir mot folk. Har inte så mycket hopp i att träffa nya människor varken romantiskt eller platoniskt. Varje gång jag börjat få känslor för någon romantiskt har det alltid varit att de tappat intresset, att intresset aldrig var där eller att jag som i detta fall varit ”otillräcklig”, lite liknande med vänskapsrelationerna tycker jag också för och vara helt ärlig. Vet inte vad jag som människa kan göra för att underhålla människor tillräckligt för att hålla dem kvar eller för att ens bli given en chans.

Det är klart att man blir ledsen eller besviken, nånstans bygger man ju ändå upp något slags förhoppningar om va det kan leda till..

det kommer bli bra tillslut.

Anonym skrev:

Blev dumpad i Måndags. Under Alla Hjärtans Dag högtiden, precis som det strulade sig förra året och två år innan dess. Det var ingen långvarig relation men… vet inte riktigt hur jag ska förklara allting men det va av någon jag trodde jag kunde börja sådär ”gilla” inom kort – alltså vi hade bara dejtat i drygt en månad så uppenbarligen hade vi inte gått in på något seriöst men hursom blev jag ändå sårad. Är så arg och ledsen för det mesta på mig själv, har generellt haft grövre svårigheter i att kunna lita på folk så jag har jobbat på att försöka ha mer tillit gentemot andra i några år nu men känner inte att jag får samma ansträngning från andra i mitt liv. Ja, jag förstår att generellt så är inte andra skyldiga mig att bete sig på ett visst sätt men det blir jämt så mycket på en gång, förstår att det låter lite rörigt nu men hade väldigt nyligen en ”splittring” i kompisgänget jag umgåtts med sedan gymnasiet och i samband med att man blivit dumpad känner jag bara hur bitter jag blir mot folk. Har inte så mycket hopp i att träffa nya människor varken romantiskt eller platoniskt. Varje gång jag börjat få känslor för någon romantiskt har det alltid varit att de tappat intresset, att intresset aldrig var där eller att jag som i detta fall varit ”otillräcklig”, lite liknande med vänskapsrelationerna tycker jag också för och vara helt ärlig. Vet inte vad jag som människa kan göra för att underhålla människor tillräckligt för att hålla dem kvar eller för att ens bli given en chans.

God Lördags f.m. här på Mind Forumet.

* Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan.

* Jag skulle så gärna vilja komma med tips & råd till dig och ska försöka även fast jag själv varit med om händelser i livet, olycklig kärlek, SORGER etc…

* Jag hör på dig att Du inte mår bra på långa vägar, skulle Du inte behöva komma i kontakt med en öppenvårdsmottagning för vuxna i ditt län och kommun du tillhör eller grannkommun och få möjligheten att “lufta lungorna”, en form av prat-ventil till professionella vårdkontakter så som t.ex. psykolog eller en psykiatrisk sjuksköterska eller läkare, vad tycker Du om denna lösning / idén?

* Om Du vill prata ut om ditt mående etc i livet med någon, så ställer jag mer än gärna upp här på Mind Forumet…

Var rädd om dig och ta hand om dig också…

På återseende…

Hej, tack så mycket för svar. Är inte van att blotta mina känslor såhär så har ärlig talat ”undvikit” forumet lite grann, blir superglad att se att det finns folk som verkar bry sig dock, det värmer.

Pink, jo tycker det låter rimligt att kanske komma i kontakt med någon öppenvårdsmottagning eller dylikt, är lite rädd för och vara helt ärlig dock. Har inte varit i kontakt med en ”bra” kurator sedan gymnasiet och sist jag kunde prata med någon på liknande sätt var det med en präst som jag anförtrott mig till för ungefär tre år sedan. Bor väldigt långt ifrån prästen nu dock och kommunen i fråga är helst ett ställe jag framöver skulle vilja undvika att återvända till reguljärt då jag har väldigt många smärtsamma minnen därifrån. Tack för att du erbjuder att jag kan prata med dig, är som sagt inte van vid detta men ska helt ärligt bara ta ett litet tag och tänka och lurka här innan jag skriver igen.

Ta hand om er med!

Anonym skrev:

Hej, tack så mycket för svar. Är inte van att blotta mina känslor såhär så har ärlig talat ”undvikit” forumet lite grann, blir superglad att se att det finns folk som verkar bry sig dock, det värmer. Pink, jo tycker det låter rimligt att kanske komma i kontakt med någon öppenvårdsmottagning eller dylikt, är lite rädd för och vara helt ärlig dock. Har inte varit i kontakt med en ”bra” kurator sedan gymnasiet och sist jag kunde prata med någon på liknande sätt var det med en präst som jag anförtrott mig till för ungefär tre år sedan. Bor väldigt långt ifrån prästen nu dock och kommunen i fråga är helst ett ställe jag framöver skulle vilja undvika att återvända till reguljärt då jag har väldigt många smärtsamma minnen därifrån. Tack för att du erbjuder att jag kan prata med dig, är som sagt inte van vid detta men ska helt ärligt bara ta ett litet tag och tänka och lurka här innan jag skriver igen. Ta hand om er med!