Allt börjades med att hemma var alldeles för tyst.
Bara jag och min fru och inga barn. Bra jobb och stabil ekonomi. Trevliga grannar och ett fint, naturnära, rent och nybyggt hus med en fin bil och allt som man kan önska sig att ha vid 40-årsåldern. Men.. Det fattades en viktig pusselbit. Ingen när relation med min fru som jag var gift i 18 år. Det var alltid så här. En kall relation ska jag kalla den. Kunde vara så att på en helg, satt vi i vårt rum i flera timmar, utan att säga ett ord. Inga gemensamma intresse, då hon älskar att stanna hemma och jag är en ute människa som älskar sällskap med andra. Nej, inte! Hon ville inte. TV och spela musik, var hennes största intresse och jag vara bara där. Dagarna var tråkiga, och dag efter dag, inget nytt.
På jobbet..
För två år sedan, första dagen efter julledigheten samlades hela arbetslaget i auditorium. Folk pratade inför mötet och jag var tyst. Någon sade den kollegan som åkte för ett tag till hemlandet, kommer tillbaka idag. -Jahaaa! Besvarade den andra med runda ögon. -jodå! Hon kommer idag.
Mötet börjades. En kvart senare, dörren öppnades och hon kom in med sina springande steg mot vår chef. Mitt hjärtat bultade i bröstkorgen. “-Vad vacker hon är. -GUD, vad vacker hon är. -Fy, skäms nu!” Sade jag till mig själv!
Vi fick vara i ett team och det tog inte så lång tid att vi började prata och spendera mer tid tillsammans, självklart bara på jobbet. En trevlig och söt kvinna i sin 38-årsåldern. Ju mer tid med henne, desto mer attraktion oss emellan. Det kom en dag som jag bjöd henne till en kopp kaffe hemma när min fru var på jobbet. Pratstunden var alldeles skönt och trevligt. Nästa gång, till en kopp special kaffe och det hände det som jag trodde aldrig skulle kunna hända, när vi träffades för tredje gången. Det var drygt ett och ett halvt år efter den första dagen när vi träffades på det där mötet. En vänligt och lång kram, leddes till vårt första samlag och allt börjades där. Starka känslor för varandra inom en riktig kort period. Jag var otrogen och problemet var ännu större då hon också var otrogen. Vi båda var gifta men känslorna var ännu mer starkare att få oss stoppa det som var helt fel.
Idag..
Nu är hon på väntan att betänketiden avslutas i mars då hon har två tonåriga barn hemma. Hennes skilsmässa handlade om våld i när relation och sedan så länge tidigare än vi träffades, hade hon i sina tankar att lämna sin före detta man. Jag gav däremot henne den där tryggheten och stöd för att påbörja processen. Hon är alltid tacksam för all hjälp som hon fick av mig för att känna sig modigt att ta det första steget.
Sedan några månader sedan har jag flyttat ut och bor nu i en liten etta. Min fru väntar på ett svar från mig. “Kommer du tillbaka efter den här pausen, eller?” Ett beslut som jag inte kan själv fatta. Jag trivdes inte med henne och hennes sätt att leva men man vänjer sig efter 18 år. Jag är förvirrad och trött.
Jag går med vågen nu och vet inte vad ska jag göra. Vad är som rätt och vad är som fel här. Ångerfullt, deprimerad och alkoholen som jag smygdricka 7 dagar i veckan är det allt som jag har för nu. Älskar “kollegan” oerhört mycket. Hon är en livfull attraktiv kvinna. En grej är ju att hon har ingen annan att få stöd av utom bara jag. Självklart ställer jag upp. Jag gör allt för att i den här svåra tiden ska hon känna sig trygg. Barnen är till viss del positiva till min närvaro men sonen som snart fyller 17 år, visade attityd när jag besökte dem hemma för en vecka sedan. Satt i sitt rum hela dagen och sedan skrev han så grovt till sin mamma. “Vad fan gör han här igen!” Nu har vi bestämt att inte träffas hemma hos hennes tills allt är klart med skilsmässan. Pojken har/hade aldrig en bra relation med sin egen pappa, och däremot är han mammaspojke.
Framtiden med henne är väldigt suddigt. Min äktenskap, står också på spel och jag skäms oerhört mycket. Min fru är en fyrkantig, sträng och självständigt person men jag skäms för det som jag har gjort mot henne. Hon förtjänade inte ett så här slut. Det är mitt fel. Jag har orsakat allt det här. Tror inte att det finns något hopp om att jag kan gå tillbaka till det där lugna och fina huset som vi hade byggt från noll till hundra tillsammans.
Med “kollegan” är detsamma, dock på ett annat sätt. Att ta ansvaret för allt och vara där för henne och hennes barn, efter en så här svår förändring i deras liv, är det också svårt. Hon behöver mycket stöd och hjälp och jag är den enda som finns nu. Men jag själv har inget stöd och någon stark vägg att luta mig till när jag har det svårt.
Allt är suddigt och svart. Jag har begått ett stort misstag och jag tar hela ansvaret på mig.
Det vore jättebra om jag kunde skriva några rad till min fru och ber om ursäkt men jag kan inte. Jag skäms. Jag skäms. Julen ligger runt hörnet. Ledigt från jobbet, ensam hemma och ingen att prata med. Kan inte tänka mig att jag och kollegan kan träffas mer än ett par gången under jullovet då hon ska vara hemma med sina barn. Det blir bara jag och ingen annan.
Livet är suddigt och svart. Jag skäms. Jag skäms. Jag orkar inte längre. Det måste finns ett slut på allt det här. Kanske innan jul.
Jag skäms.