Destruktivt mönster, jag har varit olycklig i alla mina relationer.

Hej forumet,

jag är  deprimerad, medicinerar med Sertralin 50 mg och ibland elvanse (har ej diagnos men tror jag har add typ). Jag är välutbildad, bor i bostadsrätt och min familj är rätt bra. Jag har varit kär i killar som inte vill ha mig i hela mitt liv. Jag har varit mer eller mindre olycklig och orolig sen tonåren. Alltid varit den som gråtit, bönat och bett i förhållanden med killar, trots att dom sagt att dom inte vill ha mig. Tagit emot enormt mycket skit från manipulativa autister osv osv….

 

Jag vet inte vad jag har eller inte har av alla psykiska funktionsvarianter, allt går ihop för mig. Jag har som sagt kanske adhd/add. Jag har definitivt dålig självkänsla. Jag är säkert även ”highly sensitive”, jag har otryggt anknytningsmönster som det kallas (sett till min barndom) och jag känner mig SJUKT stressad över att inte ha barn i största allmänhet. Jag kanske även är narcissist? Hur vet man det? Jag upplever inte att jag är det men det gör man väl inte om man är just det?

Jag ska försöka komma till en psykiatriker å det snaraste men har svårt att hitta en jag känner förtroende för.

Jag har alltid förnedrat mig för killar som sagt, sprungit efter dom och inte insett mitt eget värde. Nu senast för en man som uttryckligen sagt att han inte är intresserad på det viset ca 17 ggr. Jjag har alltid varit sportig och har vänner. Ändå får jag inte ihop mitt liv överhuvudtaget!

 

Hur gör man för att leva normalt och tycka att livet är värt att leva? Jag har inte nåt självskadebeteende och har inga direkta planer på att avsluta livet men jag är hela tiden nära att ”ge upp”, typ sälja allt jag har och resa tills pengarna tar slut. Jag hittar ingen ro. Jag kan inte hantera att känna mig så misslyckad, kommer inte ur det. Tacksam för tips. Vill hitta mening med mitt liv desperat.

Hm jag har oxå svårt att hitta kärlek som håller. Jag är alltid den som vill mest, engagerar mig mest.Jag fattar inte varför det blir så.Jag blir glad när någon bryr sig, jag älskar det.Men jag får aldrig uppleva det och jag en bit över 50 nu.Många killar har lämnat mig, bara velat vara min vän eller så har de varit mer intresserad av att träffa sin familj eller vänner.. Varit med en kille i 6 år som jag aldrig får till det med.Han vill iaf inte göra slut men det känns som han driver mig  till att göra det? I början var det bra för han ville ses hela tiden.Men nu ses vi mindre och mindre Han jobbar långa dagar och är slut när han kommer hem. Vi bor inte ihop så därför ses vi sällan i veckorna.Sen har han barn som han träffar varannan vecka/helg.Blir inte mkt tid över på helger heller! Vi hade semester ihop några veckor i somras iaf, men då var han ofta avstängd, svår att nå. Han är deprimerad och pessimistisk så ofta blir det konflikter kring det.Känner mig inte sedd och uppskattad.Alla killar jag träffat har alltid massor att göra och jag kommer aldrig i första hand. Jag behöver tid och tycker om att bara umgås tillsammans.Jag känner mig så ensam. Har mardrömmar om ensamhet och svek, varje vecka. Vet att mitt dåliga mående i stor grad  har att göra med min ensamhet. För när jag är med min partner mår jag mkt bättre,särskilt om vi pratat ut och han verkar  förstå vad jag behöver. Men sen försvinner han in i ett annat tillstånd igen, där han inte ser mig, blir kylig, avstängd (utan att bli medvetet elak,) men han ser mig inte, är så uppe i sina egna intressen eller något problem..och då bryter jag ihop.Jag vet aldrig när det kommer ske. Så varför blir det alltid så dåligt när jag träffar killar??? Jag tycker ju om killar som är förstående.Det värsta är att jag inte har en familj att vända mig till, eller ens vänner.Så om jag gör slut kommer jag vara extremt ensam!Nu ses vi ibland iaf…Vi har någon sorts paus…Finns dom som tycker man ska göra slut i det här läget…men då har dom inte tänkt på att det finns riktigt ensamma människor som inte har någon!

[Indigo Qugimo]

Anonym skrev:

Hm jag har oxå svårt att hitta kärlek som håller. Jag är alltid den som vill mest, engagerar mig mest.Jag fattar inte varför det blir så.Jag blir glad när någon bryr sig, jag älskar det.Men jag får aldrig uppleva det och jag en bit över 50 nu.Många killar har lämnat mig, bara velat vara min vän eller så har de varit mer intresserad av att träffa sin familj eller vänner.. Varit med en kille i 6 år som jag aldrig får till det med.Han vill iaf inte göra slut men det känns som han driver mig till att göra det? I början var det bra för han ville ses hela tiden.Men nu ses vi mindre och mindre Han jobbar långa dagar och är slut när han kommer hem. Vi bor inte ihop så därför ses vi sällan i veckorna.Sen har han barn som han träffar varannan vecka/helg.Blir inte mkt tid över på helger heller! Vi hade semester ihop några veckor i somras iaf, men då var han ofta avstängd, svår att nå. Han är deprimerad och pessimistisk så ofta blir det konflikter kring det.Känner mig inte sedd och uppskattad.Alla killar jag träffat har alltid massor att göra och jag kommer aldrig i första hand. Jag behöver tid och tycker om att bara umgås tillsammans.Jag känner mig så ensam. Har mardrömmar om ensamhet och svek, varje vecka. Vet att mitt dåliga mående i stor grad har att göra med min ensamhet. För när jag är med min partner mår jag mkt bättre,särskilt om vi pratat ut och han verkar förstå vad jag behöver. Men sen försvinner han in i ett annat tillstånd igen, där han inte ser mig, blir kylig, avstängd (utan att bli medvetet elak,) men han ser mig inte, är så uppe i sina egna intressen eller något problem..och då bryter jag ihop.Jag vet aldrig när det kommer ske. Så varför blir det alltid så dåligt när jag träffar killar??? Jag tycker ju om killar som är förstående.Det värsta är att jag inte har en familj att vända mig till, eller ens vänner.Så om jag gör slut kommer jag vara extremt ensam!Nu ses vi ibland iaf…Vi har någon sorts paus…Finns dom som tycker man ska göra slut i det här läget…men då har dom inte tänkt på att det finns riktigt ensamma människor som inte har någon!

Hej.

Om ni inte fått nån ordning på er relation på sex år,så kanske det är dags att avsluta den?Kanske ska du fråga dig vilket som är bäst,en relation som bara får dej att må dåligt och som tydligen inte fungerar,eller ingen relation alls?Vad är det med ensamheten som skrämmer dej så?Kan du inte se det som frihet istället?Frihet från att anpassa sej,frihet från krav,frihet att göra precis  som du själv vill?Jag tycker ju inte att du ska nöja dej med smulorna.Om man är i en relation,så ska man vara prio 1,annars är det inte rätt relation man är i.När jag råkar på folk med relationsproblem,så brukar jag tipsa om boken “Hemligheten,hur man inleder en relation och får den att fungera” av Egil Linge och Dan Josefsson.Den var en ögonöppnare för mej och varför jag beter mej som jag gör.Jag har ju levt ensam hela livet och hade väl accepterat det som det enda alternativet för mej,eftersom ingen tydligen ville ha mej.Men jag insåg ju att det var jag som inte hittat nån jag ville ha,eftersom jag hade anknytningsproblem och inte vågade lita på nån,eller vågade lita på att nån faktiskt skulle vilja ha mej.Så därför har jag ju börjat se mej om igen efter en möjlig partner.Förändring är möjlig,men det börjar alltid med en själv…..Lycka till och allt gott till dej.

Indigo Qugimo skrev:

Hej. Om ni inte fått nån ordning på er relation på sex år,så kanske det är dags att avsluta den?Kanske ska du fråga dig vilket som är bäst,en relation som bara får dej att må dåligt och som tydligen inte fungerar,eller ingen relation alls?Vad är det med ensamheten som skrämmer dej så?Kan du inte se det som frihet istället?Frihet från att anpassa sej,frihet från krav,frihet att göra precis som du själv vill?Jag tycker ju inte att du ska nöja dej med smulorna.Om man är i en relation,så ska man vara prio 1,annars är det inte rätt relation man är i.När jag råkar på folk med relationsproblem,så brukar jag tipsa om boken ”Hemligheten,hur man inleder en relation och får den att fungera” av Egil Linge och Dan Josefsson.Den var en ögonöppnare för mej och varför jag beter mej som jag gör.Jag har ju levt ensam hela livet och hade väl accepterat det som det enda alternativet för mej,eftersom ingen tydligen ville ha mej.Men jag insåg ju att det var jag som inte hittat nån jag ville ha,eftersom jag hade anknytningsproblem och inte vågade lita på nån,eller vågade lita på att nån faktiskt skulle vilja ha mej.Så därför har jag ju börjat se mej om igen efter en möjlig partner.Förändring är möjlig,men det börjar alltid med en själv…..Lycka till och allt gott till dej.

Hej tack för ditt svar. Jag mår jättedåligt av ensamhet . Ensamhet är lika farligt som rökning! Vi människor är sociala djur det är livsviktigt med nära relationer. Min kille är den enda nära relation jag har. Jag har inte lyckats hitta någon annan. Vänner är ju inget man bara får, det handlar mkt om tur. Vet inte vad du menar med frihet? Jag är fri fast jag har en relation.Finns inget som min kille stoppar mig att göra. Så frihet är inget jag får mer av om jag är ensam.Jag hittar inga poänger alls med ensamhet. Självklart har vi bra stunder och vi känner båda att vi hör ihop. Det finns saker som jag inte skulle gjort om jag inte hade träffat honom. Saker som jag inte klarat ensam av olika skäl..Då  känner jag mig levande.Skulle det vara en annan person hade jag förmodligen gjort slut, men vi är trots allt väldigt tajta. Jag har gjort slut tidigare men då hade jag inte en så nära relation som jag har nu. Jag har läst Ensamheten. Jag har ingen trygg anknytning iaf..det vet jag. Men det är mkt som är läkt hos mig efter alla relationer jag har haft, har prövat och lärt mig mkt. Jag vill bli älskad, är inte rädd för det.Men man kan ju inte få en person man gillar att älska en,det är det som är så plågsamt.

[Indigo Qugimo]

Anonym skrev:

Hej tack för ditt svar. Jag mår jättedåligt av ensamhet . Ensamhet är lika farligt som rökning! Vi människor är sociala djur det är livsviktigt med nära relationer. Min kille är den enda nära relation jag har. Jag har inte lyckats hitta någon annan. Vänner är ju inget man bara får, det handlar mkt om tur. Vet inte vad du menar med frihet? Jag är fri fast jag har en relation.Finns inget som min kille stoppar mig att göra. Så frihet är inget jag får mer av om jag är ensam.Jag hittar inga poänger alls med ensamhet. Självklart har vi bra stunder och vi känner båda att vi hör ihop. Det finns saker som jag inte skulle gjort om jag inte hade träffat honom. Saker som jag inte klarat ensam av olika skäl..Då känner jag mig levande.Skulle det vara en annan person hade jag förmodligen gjort slut, men vi är trots allt väldigt tajta. Jag har gjort slut tidigare men då hade jag inte en så nära relation som jag har nu. Jag har läst Ensamheten. Jag har ingen trygg anknytning iaf..det vet jag. Men det är mkt som är läkt hos mig efter alla relationer jag har haft, har prövat och lärt mig mkt. Jag vill bli älskad, är inte rädd för det.Men man kan ju inte få en person man gillar att älska en,det är det som är så plågsamt.

Det  där är en sanning med modifikation och det handlar mycket om vilka val man gör och hur stora behov man har.Behov av bekräftelse,att känna att man lever upp till normen,och hur trygg man är i sej själv.Det finns ju så många saker som man “ska” göra och ha,för att vara en lyckad människa.Men jag tycker att man ska fråga sej själv vad man vill istället.Om det är nåt jag vill ha,så skaffar jag mej det.Om det är nåt jag vill göra,så gör jag det .Det är inte svårare än så.Jag tror att man måste lära sej att se igenom alla normer och hitta ett sätt att leva,som man trivs med.Om man tvingar sej till ständig anpassning,så slutar det med att man utplånar sej själv.Självklart handlar det om att ha möjlighet att välja.Jag har kanske haft tur,som har en hel del vänner och kan välja om jag vill umgås eller inte.Om man inte har den valmöjligheten,så blir det såklart en annan sak.

Nej man kan inte skaffa sig det man vill ha…Isåfall skulle livet vara hur enkelt som helst.Man kan inte få vänner och relationer för att man vill. Jag har aldrig haft vänner. Vad lustigt att du skriver om att vara normbrytande!Jag har varit norm brytande hela mitt liv, ville inte ha barn, var emot hela “radhus, vovve två barn”-normen. Fick ett barn som ganska ung (oplanerat ) och var aldrig glad för det….(bara en sån sak, alla är ju lyckliga för sina barn..)Var rebellisk och ogillad för att jag var så annorlunda. Bland kolleger har det heller inte gått hem att vara normbrytande. Har fått kicken på flera av mina jobb pga det.Allt skulle faktiskt vara enklare, (i mitt fall ) om jag var mer som andra! Då skulle jag lättare få vänner och lättare få hjälp i vården.Jag har försökt kolla in hur andra gör och försökt bete mig som andra. Det går, men jag mår alltid dåligt efter ett tag. Känner att jag vill få ha min personlighet. Nu är jag 54 och är klar med all inställsamhet.Det enda jag önskar ar att jag kan bli älskad för den jag är.Och det verkar vara en omöjlighet för mig.Trots min stora inlevelseförmåga, omtänksamhet och att jag accepterar alla möjliga mänskliga brister.

[Indigo Qugimo]

Det är just det jag menar med att det inte är nyttigt att anpassa sej för mycket.Man ska inte försöka ändra grundläggande drag i sin personlighet.Det mår man bara dåligt av.Men man kanske ska fråga sej själv ibland om man kan ändra sina beteenden lite grand, om man ser att det inte fungerar?Man kan ju fråga sej själv om man kan leva med att ändra på en del mindre saker,om resultatet blir att man får det man söker och behöver?Det gäller att väga för och emot,menar jag,utan att ge upp de mest grundläggande egenskaperna i sin personlighet.Om man benhårt säger “sån här är jag,ta mej som jag är,annars kvittar det”,så slutar det nog med att man blir ganska ensam……Sen gäller det ju förstås ,som alltid, att ha turen att stöta på människor som kan respektera att alla människor är olika,med olika intressen och egenskaper och olika sätt att leva.Det ena är ju inte mer rätt än det andra.Bara olika…….