Hem > Forum > Relationer > Destruktiv familjesituation

Destruktiv familjesituation

Visar 11 inlägg - 1 till 11 (av 11 totalt)
10
  • Trådstartaren

    Hej. Min familjesituation är totalt ohållbar. Vet inte ens vart jag ska börja. Fyller 21 i år och bor fortfarande hemma, har bipolär sjukdom med kraftiga, snabba svängningar (rapid cycling) och 2014 kraschade jag och brann tills jag bara var aska. Har sedan dess gjort flera försök att flytta men det har inte fungerat. I Fredags förlorade jag min pappa för allra sista gången, han är en fullkomligt svin (kallar mig för saker, hånar mig, elak, tafsat på mig, lämnat mig när jag ville dö och är självutnämnd motståndare till bup och mediciner som em gång räddade mitt liv!) I Fredags fick jag nog (orkar inte gå in på det just nu men det var fruktansvärt). Som sagt är allt en enda röra och jag kan inte vara arg på min mor för det men hon manipluerar mig och särbehandlar mig mot min syster. Jag är den med en mycket allvarlig psykisk sjukdom men jag får ändå ta reda på min snart 19 åriga lillasysters tallrikar och skräp, laga hennes mat utan ett endaste tack och göra massor av sysslor i huset för hon behöver ej lyfta ett finger. Inom 1 månad flyttar jag och min fästman men jag vet bara inte hur jag ska klara mig fram tills dess. Allt känns hopplöst och för att jag sa sanningen om allt till mamma igår så vägrar hon se mig i ögonen ens. Jag behöver stöd men min fästman kan inte ge mig det då hans morfar dog för en vecka sedan… vill leva men står inte ut som det är nu!

    Vad jag kan se i hur du skriver är du en mycket stark person, du fixar detta. Fortsätt stå på dig! Jag hade en riktigt tuff relation med min pappa hela min uppväxt och var självmordsbenägen redan då. Jag var livrädd för honom, han dödshotade mig och skadade mig. Varje dag var förjävlig. Jag tog mitt pick och pack när jag var 15 och flyttade långt bort. Efter ett par år med små korta långt utspridda visiter hem till familjen så såg jag en totalomvändning i hur hela familjedynamiken ändrats. Speciellt min pappa.  Jag älskar honom och den han blivit. Självklart lever minnena kvar men det är okej. Ge inte upp hoppet men ta ingen skit! <3

    Trådstartaren

    Vad jag kan se i hur du skriver är du en mycket stark person, du fixar detta. Fortsätt stå på dig! Jag hade en riktigt tuff relation med min pappa hela min uppväxt och var självmordsbenägen redan då. Jag var livrädd för honom, han dödshotade mig och skadade mig. Varje dag var förjävlig. Jag tog mitt pick och pack när jag var 15 och flyttade långt bort. Efter ett par år med små korta långt utspridda visiter hem till familjen så såg jag en totalomvändning i hur hela familjedynamiken ändrats. Speciellt min pappa. Jag älskar honom och den han blivit. Självklart lever minnena kvar men det är okej. Ge inte upp hoppet men ta ingen skit! <3

     

    Tack så mycket för ditt svar! Du är också stark förstår jag 🙂

    Jag vet att jag vill ha kontakt med mamma iaf, men pappa tog jag mina grejer ifrån igår och der var så hemskt att se ”mina” fina djur där borta för sista gången. Jag önskar min pappa kunde ta tag i sitt liv och träffa psykolog, få mediciner, sluta dricka och  sånt men han är som sagt en total motståndare till allt sådant. Hjälp är till för fjantar…den nivån är det tyvärr på honom. Jag har blivit våldtagen förr och när pappa tog på mig förlorade jag all tillit, hopp till honom. Känner mig bara förtvivlad av min familjs situation och dynamik att jag bara vill sova fram tills jag ska flytta.

    Tack så mycket för ditt svar! Du är också stark förstår jag 🙂 Jag vet att jag vill ha kontakt med mamma iaf, men pappa tog jag mina grejer ifrån igår och der var så hemskt att se ”mina” fina djur där borta för sista gången. Jag önskar min pappa kunde ta tag i sitt liv och träffa psykolog, få mediciner, sluta dricka och sånt men han är som sagt en total motståndare till allt sådant. Hjälp är till för fjantar…den nivån är det tyvärr på honom. Jag har blivit våldtagen förr och när pappa tog på mig förlorade jag all tillit, hopp till honom. Känner mig bara förtvivlad av min familjs situation och dynamik att jag bara vill sova fram tills jag ska flytta.

    Men du har stått ut i 21 år förstår att det är jobbigt med sista månaden med. Kanske lägg märke till allt de gör som inte är rättvist mot dig och tänk ”Det här behöver jag inte stå ut med om en månad” och känn lugnet i den vetskapen. Kanske hjälper eller kanske inte vem vet 🙂 Hur känner du för ditt förhållande med fästmannen?

    Trådstartaren

    Men du har stått ut i 21 år förstår att det är jobbigt med sista månaden med. Kanske lägg märke till allt de gör som inte är rättvist mot dig och tänk ”Det här behöver jag inte stå ut med om en månad” och känn lugnet i den vetskapen. Kanske hjälper eller kanske inte vem vet 🙂 Hur känner du för ditt förhållande med fästmannen?

    Ja det ska jag försöka tänka nu! Är så nöjd på att behöva göra allt själv, nu hittade jag nyss en hårboll i min lillasysters badrums handfat, vägrar städa upp!

    Mitt förhållande med min fästman är mycket bra men ”ansträngt” eller vad man säger av omständigheterna,inte bara min familjs problem utan hans familj. Hans familj har bannat mig att komma och hälsa på honom i det huset han bor i på deras mark, det är ju trots allt dem som äger det så vi kan inte göra mycket. Dem gillar inte mig för att jag har min sjukdom, dem är rädda att jag drar ner min fästman, så så har det varit i ett år nu, ingen av dem har svarat på mina sms om att vi kanske kan lösa det osv. Det har då bara varit besök hos mig i mitt lilla rum i min mammas hus,vilket inte är så jätteroligt som du förstår.

    Trådstartaren

    Jag vet snart inte vad jag ska göra. Min lillasyster och mamma gör så fula saker framför mig, pikar mig. Dem vet att jag är i ett depressivt skov men dem är lika dumma mot mig för det. Mamma vägrar fortfarande see mig i ögonen trots att jag bett om förlåtelse flera gånger. Det är inte bara mitt fel att det är såhär. Jag är helt förstörd. Kan tillägga att jag är sjukskriven och inte har några vänner så min fästman, psykolog och familj är allt jag har. (Är ju jättebra att jag inte är helt ensam, det vet jag att jag ska vara tacksam för men det fungerar ju inte)

    Ja det ska jag försöka tänka nu! Är så nöjd på att behöva göra allt själv, nu hittade jag nyss en hårboll i min lillasysters badrums handfat, vägrar städa upp! Mitt förhållande med min fästman är mycket bra men ”ansträngt” eller vad man säger av omständigheterna,inte bara min familjs problem utan hans familj. Hans familj har bannat mig att komma och hälsa på honom i det huset han bor i på deras mark, det är ju trots allt dem som äger det så vi kan inte göra mycket. Dem gillar inte mig för att jag har min sjukdom, dem är rädda att jag drar ner min fästman, så så har det varit i ett år nu, ingen av dem har svarat på mina sms om att vi kanske kan lösa det osv. Det har då bara varit besök hos mig i mitt lilla rum i min mammas hus,vilket inte är så jätteroligt som du förstår.

    Ouff, förstår det låter inte kul.. Hoppas det blir bättre för er nu då när ni ska flytta ihop 🙂

    Jag vet snart inte vad jag ska göra. Min lillasyster och mamma gör så fula saker framför mig, pikar mig. Dem vet att jag är i ett depressivt skov men dem är lika dumma mot mig för det. Mamma vägrar fortfarande see mig i ögonen trots att jag bett om förlåtelse flera gånger. Det är inte bara mitt fel att det är såhär. Jag är helt förstörd. Kan tillägga att jag är sjukskriven och inte har några vänner så min fästman, psykolog och familj är allt jag har. (Är ju jättebra att jag inte är helt ensam, det vet jag att jag ska vara tacksam för men det fungerar ju inte)

    Det är så svårt att inte bli påverkad av det, speciellt när det är ens familj. Du är nog starkare än du tror, som har kommit såhär långt i det hela. Känner även igen din situation med sjukskriven, inga vänner osv. samma här, fast jag vågar inte gå till en psykolog.. skäms tror jag. Hjälper det dig?

    Trådstartaren

    Det är så svårt att inte bli påverkad av det, speciellt när det är ens familj. Du är nog starkare än du tror, som har kommit såhär långt i det hela. Känner även igen din situation med sjukskriven, inga vänner osv. samma här, fast jag vågar inte gå till en psykolog.. skäms tror jag. Hjälper det dig?

    Ja verkligen.

    Tycker absolut du ska söka dig till en psykolog, när jag väl har kontakt med min psykolog så hjälper det till såå mycket! Absolut inget du ska skämmas över!!

    Ja verkligen. Tycker absolut du ska söka dig till en psykolog, när jag väl har kontakt med min psykolog så hjälper det till såå mycket! Absolut inget du ska skämmas över!!

    Kan man gå till vårdcentralen och bara säga ”Jag behöver prata med en psykolog” eller måste de göra någon utredning och själva komma fram till det?

    Trådstartaren

    Kan man gå till vårdcentralen och bara säga ”Jag behöver prata med en psykolog” eller måste de göra någon utredning och själva komma fram till det?

    Ja gå till din vårdcentral och så berättar du hur det är så kan dem skicka en remiss till psykiatrin. Tror dem gör en liten utredning innan, som en läkarundersökning fast med frågor om hur du mår och sedan skickar dem remissen om dem bedömmer dig vara i behov av det, håll inte inne med något utan bara släng ur dig allt! 🙂

     

Visar 11 inlägg - 1 till 11 (av 11 totalt)
10

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.