Hem > Forum > Relationer > Den ömsesidiga kärleken som alltid uteblir

Den ömsesidiga kärleken som alltid uteblir

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 13 totalt)
12
  • Jag vet inte hur jag ska börja men jag har fyllt 30 och ännu inte upplevt besvarad kärlek. Jag har haft återkommande depressioner, fokuserst på studierna, är hundmamma. Jag har helt enkelt prioriterat annat (även om jag, på min nivå, ändå tycker att jag har gjort det. Allt är relativt) även om jag hela tiden har velat hitta honom. Jag har gått på dejt med kanske 3-5 pers per år. Jag har inte haft tid att engagera mig mer på tinder. Jag vill gärna chatta lite först. När jag sedan väl blir intresserad av någon så blir jag det som en blixt från en klar himmel, antagligen redan 1a ggn vi träffas. Och när det händer blir jag, till nästa gång vi ses, blyg, försynt, förlorar mycket av min humor. Motpsrtens åsikter blir så vitiga och jag får svprare att ”säga emot” eller uttrycka åsikter. Jag blir helt enkelt en sämre version av mig själv. Den versionen av mig blir man kanske inte så lätt kär i. Jag har märkt att många killar gillar det ”ickekära” jaget. Det är de som vill dejta mig.

    Jag blir sällan intresserad av någon, därför får jag inte möjlighet att öva på detta och jag vill ju att mitt dejtingliv ska gå bra. Jag vill uppleva ömsesidig och stor kärlek. Jag vill hitta mannen i mitt liv.

    Senaste ggn jag blev intresserad och förälskad i någon var i somras. Jag kände kraftig attraktion. Men jag hade svårt för att möta hans långa, ihållande blickar (som jag egentligen verkligen ville möta). Jag lyckades däremot vara duktigare på att ta initiativ till närhet såsom att hålla handen, kyssar, kramar osv. Så jag gjorde framsteg. Dock lämnade han mig. Jag dög inte den här gången heller.

    Vad ska jag göra för att bli mer självsäker i mitt agerande när jag känner något för någon? Jag själv tycker stt blyghet kan vara gulligt, jag upplevde till viss del blyghet hos killen jag träffade men han var mer självsäker än mig på annat vis. Jag vill inte vara ett darrande asplöv utan humor. Jag vill kunna säga ”vad gott du luktar”, ”vad fin du är idag” osv utan att fega ur. Min självkänsla är som sämst när det handlar om kärlek. Jag är inte helt miffo men jag är liksom mer stel, bjuder inte på mig själv som jag brukar osv.

    Hej Olive Vykyvi,

    Förstår att du vill få den här delen att fungera! Och att du tröttnat på att inte vara dig själv när intresse äntligen uppstått, så frustrerande det måste vara för dig!

    Det var nästan läskigt att läsa det du skrivit eftersom jag känner igen mig så mycket. Har nog ganska på pricken samma dilemma som du! Brukar kalla det att jag ”spårar ur” när relationen plötsligt börjar betyda något, alltså där man står är i ett vägskäl tillsammans med en annan och där det kan utvecklas till att bli något seriöst, och därför känns som något viktigt står på spel. Där rädslorna att förlora personen gör sig påminda. Där det blir lite antingen eller.

    Tipset jag fått från en kompis kring detta tänkte jag dela med mig av till dig, ifall du kanske också kan ha hjälp av det. Nämligen: Går det att kommunicera något i stunden om att du blivit nervös till motparten? Vara lite öppen kring reaktionerna som allt mer börjar ta överhanden? Så att den andra får chans till en ökad förståelse (istället för ett dömande) och kanske även överseende om man plötsligt börjat bete sig som ett skakande asplöv eller på andra sätt ”mystiskt”?

    Vet inte om det här är ett särskilt klokt tips men jag känner nu när jag är 36 år och fortfarande inte gjort så stora framsteg att jag mer och mer gått över till strategin att istället för att bli livrädd och sluta vara mig själv så har jag börjat göra motsatsen istället. Visa mer av mig själv. Vara extra mycket jag. Detta med baktanken att det förmodligen ändå inte kommer bli något så har inget längre att förlora. Har också hur många erfarenheter som helst av att blivit som förbytt och där den andra avvisat och därför känner jag nuförtiden att det är mer värt att dra i en extra växel och så får det bli som det blir. Detta har faktiskt resulterat i mycket mer spännande och utvecklande möten!

    Ett annat tips är att kanske försöka se en människa i den här killen man kanske fallit totalt för? Blir det inte en kärleksrelation tänker jag att man kanske kan vara hoppfull att det är en fantastisk person som man vill behålla som vän? Det tycker jag minskat lite dramatiken i sina känslor om att ”förlora” den andra ifall det inte blir en ömsesidig kärlek.

    Värme

    Trådstartaren

    Jag känner igen mig i det du skriver också. Jag försöker verkligen men jag kan inte riktigt styra över det. Som sagt har jag gjort framsteg men tydligen inte tillräckligt stora. Jag blev tyvärr oerhört intresserad av den här personen väldigt fort, och då känns det också konstigt att säga att man blir nervös typ redan dejt 2. Vi satt på restaurang, mitt emot varandra. Jag hade svårt att få i mig av maten pga nervositeten, var blygt att sitta mitt emot honom, ändå var det jag som höll ganska mycket låda, men jag var inte lika skön som jag brukar, jag var mer åtstramad och jag vågade inte bjuda in honom i min själ. Jag försökte dock vid tillfälle men då stötte han ifrån, tyckte jag… då blir man ju osäker av sig. När han sedan lämnade mig kändes det som att jag förlorat mitt livs kärlek. Jag har fortfarande inte släppt det där… allt som jag önskar att jag hade gjort annorlunda. Jag önskar att jag hade känt mindre så att han hade älskat mig mer, för det är just så det är. Ju mer jag älskar, desto mindre älskad blir jag tillbaka (som en konsekvens av hur jag blir). Gör så ont i mig när jag tänker på det, att jag förlorade honom.

    Trådstartaren

    Hur dejtar du? Jag dejtar via tinder, så man vet aldrig vad det är för person som man träffar riktigt.

    Ah, jag förstår vad du menar! Och du vet förstås bäst när det är läge att kommunicera om osäkerheten och när det istället blir mer anspänt och gör det hela ännu märkligare. Önskar det fanns ett enkelt sätt att lösa det här!

    Kanske är du det som kallas högkänslig? Och att det här handlar jättemycket om att bli överstimulerad? Råd då som jag läst i en bok om högkänslighet är att försöka avbryta lite mötet och sträcka på benen (ursäkta sig och gå på toaletten), dricka vatten, försöka avleda intensiteten för att lugna ner systemet.

    Har du testat att prata i telefon med personerna du matchar med på Tinder istället för chatt? Kanske det kan hjälpa för att få en tidig uppfattning om personen och se ifall där finns personkemi? Att det också kan bli mer avslappnat inför eventuella möten?

    Dejtar ingenting egentligen. Inte gjort på en herrans massa år. Har lite annat att reda ut just nu känner jag. Tex att jag är bisexuell och skulle tycka det vore kul att pröva mina vingar där framöver.

    Trådstartaren

    Jag kanske får prova med det, att avbryta och gå iväg en liten snabb stund om jag känner att det låser sig för mig.

    Just nu är jag däremot oerhört ledsen att jag förlorade den här killen. Jag upplevde att han var min dröm… blir så arg och ledsen på mig själv att jag alltid sätter krokben för mig själv… känne rmig misslyckad och fel… men ja, sen är man alltid 2. Det går inte att styra helt över situationen oavsett hur mycket man önskar att man kunde det.

    Förstår, ibland kan det vara bra med en paus och tid för reflektion. Hoppas du tar tag i dejtandet snart 🙂

    Trådstartaren

    Som ett tillägg. Jag skäms typ från senaste killen jag dejtade. Känner skam i kroppen. Jag har mått skit i flera månader, saknar honom fortfarande och klandrar mig själv för saker jag gjorde och inte gjorde något oerhört mycket. Gråter nästan dagligen, får ångest osv… och som sagt, skammen. Jag undrar vad han tänker om mig, hoppas det inte är hemska tankar. Han kanske tycker stt jag är konstig. Själv var jag ju förälskad. Nu är jag krossad och skamsen. Och det känns som om jag aldrig kommer kunna gå vidare.

    Hände det något speciellt i avslutet med honom? Var det tvärt som han vände och där ni inte skulle dejta vidare längre? Tänker att just hur relationer blir i slutet kan påverka en oerhört mycket framöver om det känns som att man inte kommit till sin rätt och där man heller inte hade en möjlighet till att förklara sig? Just att du anklagar dig själv och är orolig för vad han har för bild av dig tycker jag tyder på att han kanske inte kommunicerat så himla väl med dig där i slutet?

    Oavsett är du mycket mer än de här rädsloreaktionerna! Det är sorgligt att han inte fick lära känna dig bättre innan han valde att gå vidare.

    Kan verkligen känna igen att hamna i totala skamsköljningar i situationer som du beskriver. Att det sätter sig på självkänslan och blir till en ond cirkel att nästa gång är man smärtsam medveten om hur snett det gick sist. Vill samtidigt peka på hopp här om att det kan bli annorlunda! T ex om du träffar en mer lyhörd kille som klarar av att stanna kvar oavsett om du blir nervös eller inte? Där ni är mer kompatibla på den punkten. Som kan göra dig trygg?

    Trådstartaren

    Det var en väldigt speciell situation med den här killen. När jag ser tillbaka på det så vet jag att han inte var bra för mig men mina känslor förstod och förstår inte det och ffa inte skammen. Jag tyckte om honom för att han var rak och tydlig och hade ett helt fantastiskt, hjärtligt leende (bland mycket annat). Jag gillade det, men der började snabbt bli att han sade emot mig hela tiden, ifrågasatte i princip allt jag tyckte/nämnde. Han grimaserade när jag sa saker, saker som inte alls behövde grimaseras om. Det var liksom grimasen som blev svaret på mina påståenden, för det kom inte ord från honom alla gånger. Och dessa grimaser kom ofta, nästan jämt. Han gjorde mig väldigt osäker, osäker hästlängder ifrån den osäkerhet jag brukar uppleva när jag känner saker. Detta resluterade i att jag försökte anpassa mina svar efter vad jag trodde att han ville ha men det hjälpte inte. Man vill ju komma överens, vara på samma sida. Detta resluterade i att jag blev den minsta och svagaste versionen av mig själv i kombination med dessa känslor jag redan hade utvecklat för denna person. Personen jag hade fått känslor för hatade allt jag sa, kändes det som. Han förstod inte mina skämt, min jargong, mitt sätt att tänka. Eller så gjorde han det, men han gillade det inte. Om jag på något sätt uttryckte att jag var bra på någonting (inte på ett skrytsamt sätt) så grimaserade han, som om jag hade sagt något socialt felaktigt. Jag korrigerade då med att trycka ner mig själv, säga något som gjorde att min bedrift blev betydelselös. Då log han (berodde säket delvis på att jag skämtade bort det, men inte alltid). Han var, som jag upplevde det, elak mot mot mig, men samtidigt kunde han vara öm som ett lamm. Och de var ju den där ömheten som jag tyckte om så mycket.

    Hur som helst, denna osäkerhet hade byggts upp i mig till sista gången vi sågs. Då rann bägaren över. Jag vågar inte skriva här exakt vad som hände, då detta är ett öppet forum. Men jag blev totalt överkörd i ett utsatt tillstånd och jag kände att ”jag kastar fan ut dig” men… jag älskade ju honom, så det gick inte.

    Kan skriva detaljer i pm i så fall. Kan inte skriva mer här om detta.

    Slutar hur som helst med att jag blir krossad, men han hade redan brytit sönder mig (eller om det var jag som brutit sönder mig själv) dessförinnan. Jag undrar så i efterhand hur jag hade sett på den här situationen om jag inte hade haft känslor. Jag undrar om han hade låtits köra över mig då, om han över huvud taget hade varit sådär mot mig om jag varit mitt starkaste jag. Jag får aldrig veta det. För jag har aldrig träffat den här personen ute i ”det verkliga livet” bland andra människor. Jag fick aldrig se hur han betedde sig mot andra. Jag fick aldrig veta om han var såhär mot bara mig, om det var så att jag uppvisade någon typ av ”svaghet” som fick honom att gå loss helt. Svag, det blir man när man känner något, så anser jag. Men jag är ju bara kännande i min egen kropp.

    Mina känslor, mina upplevelser, tolkningar av vad den här personen gjorde mot mig och MED mig får mig att skämmas. Så svag som jag var vid tillfälle sista gången vi sågs har jag kanske aldrig någonsin sett mig själv och det skäms jag för, jag var inte attraktiv då, inte någonstans, jag skämde ut mig och den skammen kan jag inte ta ifrån mig. Jag skämde alltså ut mig för den jag kände otroligt mycket för (trots att jag vet att en annan person, en annan dejt, antagligen inte hade försatt mig i den situation som jag kom att hamna i. Men jag är ändå osäker på det iom att jag var kär och ”konstig” och inte kunde tänka klart).

    Vårt dejtande slutade abrupt. Hur det kunde upplevas som abrupt var för att det fanns annat i vårt umgänge som tydde på att han ville planera en framtid tillsammans. Han talade om sådana saker bara 30 min innan han gick den där sista gången. Sen bara försvann han ur mitt liv. Jag fick dra ur munnen på honom, via sms, att han inte ville ses mer och det gjorde så ont i mig.

    Kärlek är inte logisk. Den här personen var inte bra för mig men ändå var jag stormande förälskad i honom och jag har fortfarande svårt att gå vidare – för jag har så många oklarheter som jag inte förstår och jag ville utforska honom mer (säkert för att han var som han var: Svår. Man vill förstå folk man möter. Honom förstod jag aldrig).

    Trådstartaren

    Kan tillägga att jag aldrig har varit med om liknande situation förut.

    Det låter som att det varit mycket förnedring inblandat? Delvis förnedringen i att du inte blev tagen på allvar i varken stort eller smått när ni umgicks utan istället bemöttes med grimaser som respons. Är det inte så barn oftast kommunicerar? Förstår att du blev förvirrad av det beteendet och började agera mer lyhört inför hans önskemål. Tror det kan vara ganska naturligt om man är en empatisk och trevlig person – som du verkar vara – och som månar om trevlig stämning och också som du skrev att man vill vara på samma sida.

    Sedan detta där du ville kasta ut honom låter också som att det handlade om något gränslöst från hans sida? Och så även förnedringens förnedring när du bröts ner så pass att det blev förnedrande att få syn på och se sig själv i tillståndet av att vara så liten och ”svag” och agera utifrån det?

    Tycker verkligen att den här killen låter obehaglig faktiskt! Män som jag träffat och som betett sig på liknande sätt har ofta haft en ganska märklig kvinnosyn och inte sällan problematiska relationer till sina mödrar. Att det egentligen kan finnas något stört i deras anknytning till en potentiell flickvän? Vet förstås inte om det är så med den här killen men det låter hur som helst som att det här verkligen ligger som en stor brist hos honom och knappast hos dig.

    Kan det kanske vara så att du är traumatiserad av det här och därför behöver läka innan du kan gå vidare?

    Stor kram

    Trådstartaren

    Så är det. Jag blev verkligen överkörd utan att gå in på detaljer. Men som sagt, har aldrig sett mig i det läget förr och jag hoppas inte att det aldrig händer igen.

    Han var en person som sa saker man inte säger. Saker som gjorde att jag anpassade mig och blev ev reducerad, svag version av mig själv, för sa jag saker som inte passade sig sades jag emot eller fick grimaser som visade avsmak. (Och allt det där som står ovan).

    Men jag har nu kommit in i en fas där jag ifrågasätter mig själv och mitt  agerande något oerhört. Jag vet att jag inte sa allt det där jag ville säga, för att jag inte vågade. Typ enkla saker som ”vad gott du luktar”, ”vad fin du ser ut idag”. Jag hade behövt mer tid för att våga säga dessa enkla saker, eller åtminstone känt mer tillit. Men… en komplimang skadar aldrig att ge. Varför ska jag behöva känna tillit för att ge en sådan? Det ska inte behövas.

    Sen vet jag att vi ofta hade svårt att nå varandra i våra samtal. Han snäste ifrån (eller gjorde som jag skrev ovan), som jag upplevde det, men nu har jag börjat fundera på mitt eget sätt att agera. Jag kunde inte bemöta honom och jag skäms för det. Våra samtal dog ofta ut. Var det mitt fel? Jag kanske inte engagerade mig tillräckligt i våra samtal? Jag sa antagligen fel saker. Jag fiskade inte i samtalen på rätt sätt, ställde inte rätt frågor, visade kanske inte ett tillräckligt stort intresse, fastän det fanns ett. Jag kanske pratade för mycket om mig själv. Tänker att min nervositet kan ha bidragit till ett ”oskönt beteendemönster”. Jag blir som sagt en reducerad version av mig själv när jag gillar någon: blyg, tänker efter mer innan jag säger saker, vill att den andre ska vara nöjd osv. Jag uttalade aldrig högt att ”nu blir jag nervös”, ”nu känner jag mig lite blyg för dig”. Jag minns att jag var på väg, men jag kände mig inte trygg med att säga det.

    Som ett annat scenario vet jag t.ex. att han vid tillfälle sa något och avslutade med en fråga. Men av någon anledning kom det inget svar från mig, delvis för att jag förvånades av vad han sa (på ett mindre positivt sätt, då det som sades var åsikter om andra människor som jag inte uppskattade), men så tänker jag att jag mer var rädd över svaret jag skulle ge, rädd att han inte skulle gilla det, för det stämde inte överens med hans. Och såhär i efter hand: varför reducerade jag mig så? Varför sa jag inte bara vad jag tyckte även om det skulle leda till ”skav” och potentiellt fler grimaser? Jag kanske inte hade fått en grimas eller motsägande ord den här gången.

    Vet att han accelererade upp för att bjuda in till en, som jag uppfattade det, hätsk diskussion om något. Detta var inte lång tid efter att han hade kört över mig som en ångvält den där kvällen. Jag var i mitt ömma sinnestillstånd och ”ledsen” från vad som tidigare hänt. Att ha en hätsk diskussion fanns inte i min repertoar där och då. Jag sa då till honom att jag föredrar mer att resonera än att debattera. Då såg jag att han blev ledsen/uppgiven. Är jag så oanpassningsbar? Kan jag inte ”joina” en annan persons sinnesstämning och hoppa in i en debatt, även om sakfrågan inte intresserar mig eller är något jag inte kan något om? Varför var jag en så tråkig och stel person?

    Som du hör så hade vk verklkgen kommunikationsproblem tillslut. Vi hade svårt att möta varandra och jag har kommit till insikt i att jag, när jag fått intresse för någon, blir en ”pleaser”, alltså att det viktiga blir att bli omtyckt och inte att se till vad jag själv behöver. Jag begick ett övergrepp på mig själv genom att anpassa mig på det här sättet och jag var därför heller inte snäll mot denna person. Just nu känns det som att jag har felat så hårt. Men jag har aldrig varit med om en liknande situation förr och jag kommer att ha lärt mig en hel del när detta grubbleri är över. Men jag skäms. Skäms för att jag blev den svagaste versionen av mig själv i umgänge med honom, skäms för att jag lät det ske, skäms för att mitt skinn på näsan helt försvinner när jag blir intresserad av en man, skäms för att jag låter mina känslor styra. Jag skäms för stt mannen jag älslade antsgligen kände en stark avsky gentemot mig (der kändes som att han gillade mig och hatade mig på samma gång).

    Men… jag minns också att jag där och då var stolt för att jag vågat visa mina ömma sidor, vågat ta initiativ (på andra fronter än de jag skrev att jag inte lyckades med)… men jag gjorde det kanske för fel person(?).

    Jag hade verkligen behövt tala ut med den här personen. Men han har sagt hej då och jag upplever att han inte vill ha någon kontakt och jag tror inte heller att han går att möta i en sådan diskussion. Vi finns inte i varandras liv längre.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 13 totalt)
12

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.