Jag är singel. Män som jag brukar träffa på är ofta två skilda kategorier. Oftast å det extrema på varsina håll.
Den ena är män som har ”two faces personalities” och som därmed är helt opålitliga vs nördarna men som vägrar släppa in en känslomässigt i deras inre värld. Det är som att jag står och bankar för att försöka komma in men de ska alltid envisas med att prata väder, vind och arbete. Urtrist! Med andra ord är det omöjligt att få den rätta känslan och bli kär i nördarna. Men dömt att misslyckas och bli krossad av charmörerna.
De ”coola killarna” brukar jag alltså bli kär i ganska snabbt. De gör ett bra förstå intryck och de känns som ”själsfränder”. Snabbt brukar det dock bytas ut mot ett rent helvete faktiskt. Men det bjuder också på himmel. De har fantastiska egenskaper och så har det helt extrema dåliga egenskaper. Så kastas man liksom däremellan i en evig berg-och-dalbana av hopp och förtvivlan.
Nördarna brukar ha oerhört svårt att acceptera gränser och bli besatta av en. Det skickas brev och de gör oväntade gästbesök hem till en. Jag tror att jag triggar de genom att vara lite inkonsekvent. Tydliga och faktiskt arga gränssättningar men sedan kanske ändå svara på nåt sms var 6e försök de gör för att jag tycker det känns så otrevligt att inte svara alls. Det brukar hållas emot mig och det brukar i regel störa mig som in i norden. Nej är väl för tusan ett nej. Så det blir en rejäl karusell av det också oftast.
Vad är då likheten mellan dessa personer? Jo det är omöjliga kärlekar. Dömt att misslyckas. De är också något jag brukar kunna lista ut första minuterna när vi ses. Med de coola killarna tänker jag oftast att jag har läget under kontroll men bara vill ha ett litet äventyr. Det slutar dock alltid i ren bedrövelse och faktiskt trauman rakt av. Så knappast att jag har någon kontroll över det. Men det är så jag brukar intala mig själv att ”gå in i det ändå..”.
Nördarna känner jag aldrig något sexuellt för så det säger ju sig självt också att det inte kommer bli nåt.
Jag har iaf insett att dessa människor är ju som mina två föräldrar tillsammans. ”Two faces personlities” är ju hela min uppväxt. I kombination med att gränser skrattade bara mina föräldrar åt. Precis som nördarna verkar göra. Sätter man en gräns är det som att de ska bevisa för en att den inte finns. Så gjorde mina föräldrar också.
Det var lite insikter jag fått här på kvällskvisten. Börjat läsa en bok om dejting där en övning var att man skulle beskriva vad i dejting man var trött på hände. Och det här var mitt svar på det: att försöka inleda något med den omöjliga kärleken.
