Dålig relation med pappa

För någon månad sedan valde jag att endast bo hemma hos min mamma, och inte varannan vecka hos mamma och pappa som jag tidigare gjort (de är skiljda). Jag har börjat att jobba, men inte flyttat hemifrån då jag tog studenten i våras. Nu när jag åkte till pappa för att bo där ett litet tag känns det som att han inte bryr sig om mig ett skit. Han frågar mig ingenting om hur jag mår, hur det går på jobbet eller liknande. Min lillasyster bor fortfarande varannan vecka hos mamma o pappa (hon är 2 år yngre), och hon blir så uppvaktad av pappa. Han stöttar henne och gör alltid som hon vill och är på hennes sida i diskussioner oavsett vad det gäller. Nu har han till och med slutat fråga mig om jag exempelvis vill vara med och baka julgodis med de trots att han vet att det är något utav det bästa jag vet. Jag satt uttråkad i soffan medan de plötsligt stod i köket och gjorde julgodis, helt utan att ha frågat mig om jag ville vara med trots att vi hade pratat om det tidigare på dagen. Jag går ut till köket och ger ett tips på hur min lillasyster kan göra för att få det att koka ordentligt, men hon gör inte det för att hon är rädd att det ska brännas. Vi börjar tjafsa lite då jag vet att det inte bränns på så kort tid (av erfarenhet från några dagar tidigare då jag bakade samma julgodis hos mamma) och pappa lägger sig då i diskussionen och är på min systers sida. Jag säger att det står att man ska göra så enligt receptet, varpå han svarar men en väldigt typig ton ”men då gör vi det på vårt eget sätt”. Så fort jag argumenterar emot höjer han rösten och blir skitarg på mig (som vanligt när jag säger emot pga att jag har en annan åsikt). Jag frågar då varför han höjer rösten och blir arg och får till svar ”det var du som började”. Detta säger alltså en vuxen människa till mig, tycker det är ganska barnsligt sätt att hantera en diskussion på, men så gör alltid pappa, för han ”har alltid rätt”. Jag går då upp på mitt rum då detta var droppen av allting som hänt de senaste dagarna och börjar packa ihop mina saker för att åka till mamma eftersom jag inte mår bra av att bo kvar hos pappa. När jag har pratat med mamma och ska gå, kommer han o säger ”jaha ska du gå nu bara för att du inte kunde ta en diskussion” och ”du ringer alltid mamma och pratar med henne och åker till henne så fort du blir ledsen”. Då berättar jag allting om att jag inte känner mig sedd då han aldrig frågar mig något medan han kan fråga min syster massa frågor och att han alltid tar min systers parti och inte är intresserad av mig överhuvudtaget, även att jag blev ledsen över att inte bli inbjuden till att baka julgodiset. Han svarar att det inte stämmer, men att om jag känner så får jag känna så. Han ber inte om ursäkt eller någonting så jag kör hem till mamma. Vill då tillägga att han för några år sedan slog hål i min dörr när han blev arg, så jag vågar helt enkelt inte vara kvar pga rädsla för att han kanske ska slå mig (vilket hänt en gång när jag var liten). Min syster säger aldrig emot honom utan håller bara med för att hon antagligen har lärt sig det när hon sett hur det kan bli när man säger emot. Vill verkligen inte att vår relation ska förstöras, men har tidigare sagt och pratat med honom om att jag inte känner mig sedd, prioriterad eller älskad av honom, men nu händer det igen. Han kan inte ta till sig vad jag känner alls känns det som och jag vet helt ärligt inte vad jag ska göra, han är väldigt principfast och kan inte ändra på någonting iprincip och sist jag tog upp detta med honom lade han över allting på mig och fick mig att få skuldkänslor. Jag kanske är extra känslig just nu eller något, men vet snart inte vad jag ska ta mig till.