Hem > Forum > Relationer > Cancern förstör allt…

Cancern förstör allt…

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Har så mycket skuldkänslor hela tiden, det har pågått i nästan exakt 1 år. Det var i slutet på februari 2019 som jag äntligen skulle gå på arbetsintervju efter 4 års sökande. Jag åkte ca 45 mil för intervjun (ni förstår ju att dessa jobb inte växer på träd och inte heller finns överallt i Sverige), var där ca 45 min (allt gick jättebra), packade sen ihop och åkte hem 45 mil igen. I bilen påväg hem fick jag det mest positiva besked jag någonsin fått, jag hade fått jobbet! Sjukt lycklig fortsatte jag hemåt mot min älskade pojkvän, ville överraska honom så ringde honom inte utan åkte hem med mat och skrek det nästan till honom hur fort jag kom innanför dörren. Vi satte oss ner och vi åt, jag hade en klump i magen (då jag visste att han hade varit hos läkaren under dagen för att undersöka en konstig knöl). Jag frågade försiktigt efter jag hade lugnat mig, ”vad fick du reda på”. krisberedskapen var hög och jag bara väntade på ett hemskt besked, innerst inne visste jag men jag ville förneka det till följd av mitt positiva besked under dagen. Han sa… dem tror att det är cancer. Hela min värld raserade, jag blev så besviken på allt, livet och universums humor. Vem kan göra såhär mot mig. Det lyckligaste och det sämst tänkbara beskedet inom loppet av några timmar. Hur skulle det bli nu?! Efter många om och men så bestämde vi att jag ändå skulle ta jobbet, flytta 45 mil medan han gick behandling. Sagt och gjort… Det har varit tufft, så ofattbart tufft! Fattar inte hur det ändå har gått. Men den ständiga skuldkänslan av att inte vara där, den finns, dag som natt. Inte finnas där för läkarbesök när tunga besked ges, inte vara där när cellgifter, strålning och annan skit ska ges, inte vara där när det varit en tuff dag men som man inte riktigt kan ta över telefon. Att ständigt behöva vara ett telefonsamtal bort för en person som ALLTID klarar sig själv och ALDRIG vill be om hjälp. Känner mig utanför och skuldkänslorna gör sig påminda, hela tiden. Varför ger jag inte bara upp och flyttar hem, sitter bredvid, finns där. Varje gång jag är hemma känns det bara som att jag är en börda, att vi bara är arga på varandra, det finns inte mycket glädje i honom kvar. Det är svårt att upprätthålla min när det enda man får tillbaka är hårda ord och att jag inte vet om det kommer ordna sig. Är jag dum/idiotisk/egoistisk som bara flyttat och kör på medans hans liv aldrig är sig likt?  När är det okej att tänka på sig själv? När måste man först tänka på sig själv för att kunna hjälpa andra? När är man inte egoistisk? Vad måste man ge upp för kärleken? Det finns knappt någon kärlek kvar och det enda jag vill är att få ha mitt drömjobb utan skuldkänslor och att känna mig otillräcklig och splittrad hela tiden. /Utmattad själ

    Man får lov att göra slut med någon som har cancer. Alltså, om kärleken är slut kan man inte vara ihop bara pga cancern. Ni är i så olika skeden i livet att det i mina öron inte låter som om du kan vara till stöd för honom om du säger upp dig och flyttar tillbaka. Du skulle vara bitter över allt du förlorar. Det kan vara fruktansvärt tufft att stötta någon i cancer och inte lättare om man måste försaka något så stort som sitt drömjobb.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.