Bortprioriterad

[Teal Gakale]

Enda sen jag var liten har jag varit the good girl, jag har skött mig exemplariskt och haft bra betyg i alla ämnen, varit skötsam, inte bråkig, duktig på sport, ja allt de där en förälder förmodligen önskar sig.
Sen har jag ett syskon som har en del diagnoser som varit bråkig hela uppväxten. Jag förstår att han fått ta mer uppmärksamhet och jobb då det varit ett helvete med honom och jag förstår att mina föräldrar inte kan rå för att mitt syskon blev som de blev, men jag känner mig bortglömd i allt detta? Kan man känna så? Att bara för jag var den som skötte sig glömdes jag bort då allt fokus och resurser lades på mitt bråkiga syskon. Hen har fått massa hjälp med pengar och dylikt för att komma på fötter, jag har inte fått något. Jag behöver inte heller pengarna men det hade inte varit fel att få frågan. Jag har alltid fått kämpa för uppmärksamhet, för att bli hörd och lyssnad på. Jag är så jävla trött på det. Jag mår ibland så dåligt att jag undrar vad meningen med allt är, varför ska man växa upp o lära sig massa skit om inte ens egna föräldrar kan se mig för den jag är. Flummigt meddelande men jaja behövde prata av mig

[Blue Sycita]

Känner igen mig till 100%.

Är älds med en lillebror som hade svårt med temperamentet och annat som liten. Så föräldrarna behövde lägga fokuset på honom, men han var dock A barnet och jag knappt godkänd. Han flippade när han fick B:en och jag kliade för att ta mig igenom det, bad min mor prata med honom om att han inte behöver dra den gnällen framför mig men gjordes aldrig.

Som vuxen nu får han ekonomiskt stöd, pluggar men klarar inte av det och har fått (miss förstå mig rätt) “ursäkten autism och adhd”. Men ursäkt menar jag att det är det som kommer till svars ofta. Han har också haft det psykiskt tuff pga “könsdyfrosi” och inte mått bra. Så han fick all fokus på sig till och med nu.

Jag har försökt ta mitt liv och har deprition men de får inte mina föräldrar vet. De får häller inte veta att jag  också har autism (ville utredas som tonåring men fick igen, “det är din bror som har de om någon”) och alxetymi. Är svårt skadad psykiskt av uppväxten och påpassade kommentarer.

Jag kan inte göra något åt hur mina föräldrar hanterade situationen eller få dem att göra rätt. Utan jag har tagit ifrån dem förmånen att få veta saker om mig. De kommer aldrig veta om mina diagnoser, jag kommer dra ut på de om jag dejtar någon innan att säga något.

Jag vet vad du känner, man är arg, ledsen och besviken för man känner att man inte var tillräckligt bra eller i vissfall som du säger “the good girl” att man inte behövde tas hand om enligt föräldrarna “hen klarar sig själv” klart vi gör när man inte kan räcka med att ens egna föräldra ska se och höra än.

Det är kanske piss tråkigt att höra, men jag har funnit en del tröst i att mina föräldrar inte längre vet vem jag är och vad jag gör så de kan inte längre lägga sig i. Den ansvarsfulla och självständiga personen de fick oss att bli är som hen är. Man hittar en ny familj, vänner och kollegor och kanske en partner. Som ser än. Varje liten detalj och man väljer varandra. “Man väljer sina vänner och inte sin familj.” Aa det är sant, men din familj älskar dig för att du är deras barn och syskon. Vänner, kollegor och partner valde just dig, och älskar just dig och inte för att de “behöver” utanför att de vill.