Blir lätt kär så jag "skrämmer bort" killarna

Jag blir så less och arg på mig själv.

Det är många killar som säger att jag är snygg, härlig att umgås med, trevlig, glad jämt och massa andra komplimanger. Jag fastnar inte för alla men jag fastnar ändå rätt fort i en kille om den har de jag “vill ha”.

Jag är närmare 30år och vill så gärna ha pojkvän. Det blir att jag pratar och skriver med en kille om man sätts ute, allt är skitbra och båda visar mycket intresse. Jag försöker vara lugn och inte allt för på som jag vet att jag lätt blir för blir så himla nyfiken fort och vill så gärna träffas typ hela tiden nästan. Jag säger inte de men tänker på det inför varje helg till exempel att jag vill träffas, de senaste har alltid bott en bit ifrån så inte varit lätt att träffas.

Jag blir liksom nästen desperat, spelar ingen roll om det är killar utan det kan vara att jag vill åka på något kul som många ska på, då Måste jag dit fast jag kanske inte ha råd för jag kan inte missa att ha kul. Eller jag Måste köpa den grejen när jag ser den och andra liknande. Vilket leder till att jag sällan har pengar, killen blir väl rädd antar jag fast jag tycker själv att jag inte visat min desperation.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Försöker säga åt mig själv att ta det lugnt och att det inte är brottom men de går liksom inte att hejda mig. Vill jag skriva till killen, eller vill jag åka på den roliga grejen så kan jag inte motstå. Gör jag inte det så kan jag inte sluta tänka på det förns jag gör det. Åker jag inte på den roliga grejer blir jag förbannad på alla mina vännet som jag ser har roligt där. Blir typ svartsjuk… 😏

Är det någon som känner igen sig?

jag känner igen mig, iaf med att att skriva till folk jag är kär i. jag får snabbt ont i hjärtat när vi varit tillsammans (efter en dag ungefär) och då vill jag hemskt gärna uttrycka det på något sätt. men min kropp reagerar inte på att typ chatta på facebook, jag vill åtminstone ringas. och det vill aldrig hon (vem det än är)… särskilt när jag saknar henne så kan det lätt bli konstigt på chatten för jag övertänker allt när jag har tid att göra det. känns som att jag alltid förväntas vara den starka och svalt upphöjda stabila personen, men det är jag inte riktigt. jag har ett stort behov av att uttrycka mina känslor och att få relationen bekräftad, så när vi träffats några gånger och allt verkar vara bra när vi är tillsammans tycker jag att jag ska få göra det utan att det är ett problem… men då drar hon sig alltid undan och jag blir väldigt rädd och orolig, och skriver långa meddelanden som sällan får några riktiga svar. jag vet inte hur jag ska kunna hålla mina känslor inom mig, eller varför det skulle behövas. det ska väl vara något fint att visa att man tycker om en annan människa så mycket. men det är inte vad folk vill ha, verkar det som…

Känner igen mig i det ni båda skriver… Är mitt i en sån situation just nu.

Vi träffades via en kompis och i början kändes han väldigt intresserad och vi klickade jättebra tyckte jag. Nu har vi setts några gånger och han drar sig mer och mer undan. Frågade till och med om han ville fortsätta ses och det ville han, men ändå svarar han inte på ett meddelande på 2-3 dagar nu. Och svarar dessutom kort. I början var det långa svar med flera frågor.

Känner mig så dum och ledsen. Förstår inte varför han tappat intresset… Har verkligen försökt att inte vara för på, så känns inte som att det är det.

Trodde att han var annorlunda och någon jag verkligen kunde vara mig själv med, men så känner tydligen inte han… FÖRSTÅR INTE.  Kan han inte bara säga om han inte vill fortsätta ses?

Hatar att jag bryr mig så mycket och låter det påverka mig i så stor grad. Vet innerst inne att han inte förtjänar mig om han inte behandlar mig med respekt och jag är inte intresserad av att jaga någon. Been there, done that. Aldrig igen. Det är inte värt det i slutändan.

Vad ska man göra? 😫

Hej!
Jag upptäckte nyligt, efter ca 20 år av relationsproblem att jag hade en beroendesjukdom kopplat till detta – sex & kärleksberoende. Jag känner igen mig väldigt mycket i era berättelser. Kanske någon som läser det här också har samma problem som mig? Gör självtest på http://www.slaa.se så kan ni få en fingervisning om det här verkar gälla för er!

Nu, 8 månader senare så har jag ett nytt liv. Ett förhållande där jag vågar och har möjlighet att utöva tillit och intimitet för första gången i mitt liv.. Jag har börjat trivas med mig själv och fått en ingång till en helt ny värld igenom mitt 12-stegsprogram (Slaa).

Välkommen om du är som oss.