Blir inte accepterad av min sambos vuxna barn

Hej, har på lite äldre dagar blivit sambo igen. Båda har vuxna barn. Mina barn och familj accepterade direkt min sambo. Vi har fantastiskt kul och trevligt ihop. Men det har inte jag blivit hos min sambos barn. Jag har kämpat och försökt men det går inte. Försöker ta upp det, då blir min sambo rasande. Har som ni förstår inte något stöd. De visar det tydligt och jag är så ledsen. Vad gör jag?

<3 Är det någon form av “sluten familj” som har svårt att lita på personer? Har funderat ibland på min egen ursprungsfamilj och när det kommit in partners i den att det måste vara jättesvårt, på gränsen till omöjligt, att som “utomstående” få en plats. Det är en märklig familj med en mystisk historik att kliva in i. Det här förstod jag inte förrän min ena syster förklarade det för mig hur vår familj kunde se ut, uppfattas, “utifrån”. Kanske är det likadant med din sambos vuxna barn? Det kanske finns en lång historia som utspelat sig (samt enormt mycket oskrivna regler) och att släppa in en ny person i den “inre kretsen” kanske kan ta mycket lång tid, ett par år? Men att det handlar framförallt om den familjen och vem som helst skulle få samma kyliga bemötande? Tycker du ska vara stolt att dina barn klarar av att släppa in din sambo – tänker att det vittnar om sunda och öppenhjärtliga personer/en fin familj <3

Tack snälla för svar. Pågått mer än två år. De sluter sig och är inte intresserade. Det värsta är att min sambo inte stöttar mig utan står på deras sida. Ett event ska ske snart. Jag är inte medbjuden. Jag frågar om han vet varför. Skriker till mig att det får jag fråga hans barn om. Skriker det är bara fel på mina barn hel tiden så får jag höra en del. Sen går han och lämnar mig. Sen kommer tystnaden.

<3 Men, vad konstigt beteende av honom. Kan det vara så att när man är förälder till sina vuxna barn blir det så himla tydligt hur det gått för barnen, vilka de har formats till, och här kanske han känner att det är jobbigt och genant att det är sån kontrast mellan era barn? Därför går han i försvar? Eller om det är något sånt att han faktiskt inte förstår sig på sina egna ungar riktigt heller och känner sig maktlös i det? Hur som helst låter det sårande att du inte får reda på vad det handlar om och att sambon heller inte klarar av att vara till hjälp i det här. Det låter som att det allt mer börjat tära även på er relation?

Inget vi pratar om. Mina barn är inbjudande positiva generösa. Hans barn när de är samlade hånar sarkastisk. De tycker inte om mig. Jag har tagit hans pappa ifrån dem och landstället. De är närmre 40. Ja det tär nåt så fruktansvärt just nu.

Det låter inte som att de vuxna barnen är några trevliga personer? Orkar du i stället acceptera att du ansträngt dig i två år men att det inte verkar finnas något riktigt där att hämta? Alltså att det inte kommer bli en gemenskap och brygga mellan era familjer? <3

När de inte är samlade funkar det hyfsat. Vi har pratat om det tidigare och min sambo har själv sagt att de blir starka tillsammans. Dock funkar två av våra barn bra ihop. De kanske setts 3-4 gånger.  Idag blev det skrik. Det blir som en smäll i ansiktet. Jag har verkligen försökt. Nu känner jag bara tomhet.