Hem > Forum > Relationer > Bli ”bekräftad” av andra

Bli ”bekräftad” av andra

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 21 totalt)
20
  • De personer som jag haft i mitt liv som gett mest så verbala uppskattningar och berättat om hur betydelsefull man är för dem, är de som också sedan när det kommit till kritan oftast ha svikit mig eller vänt ryggen.

    Blev påmind om det igår när en fd. bästa kompis och jag fått en liten kontakt igen. Hon skriver saker som att hon undrat så mycket om hur det går för mig i livet, hur jag mår, att hon saknat mig. Och att hon hoppas att hon inte sårade mig allt för mycket (när hon stack).

    Min storasyster är ett annat exempel på en person som ofta kastar liksom ömhetsbevis på mig om att hon och jag hör ihop. Att vi växte upp som tvillingar och utan mig hade hon inte haft någon att känna sig hemma hos. Hon är också den som sällan ställer upp eller bryr sig när jag verkligen har varit i stort behov av det.

    Samtidigt har jag andra personer i mitt liv där ingen av oss pratar om hur viktiga vi är för varandra. Vi bekräftar inte varandra på det sättet. Vi ringar inte in och definierar varandras personligheter så mycket utan vi trivs bara naturligt av att finnas i den andres liv.

    Killar som jag träffat som höjt mig till skyarna är också de som senare kunnat förnedra mig brutalt. Det är faktiskt sant. De som däremot har varit ”lite lagom”, varken förmedlat högt eller lågt är de som varit stabila att umgås med över tid.

    Slutsatsen jag drar är därför att relationer där man trivs med varandra är inte sådana där man behöver berätta för varandra hur betydelsefulla och viktiga man är. Man förstår det ändå. Det behöver inte nämnas eller beskrivas med epitet.

    Handling säger mer än ord.

    Måste sluta tro på de här som överöser en och sedan agerar motsatsen. Det är så förvirrande.

    Jag instämmer fullständigt. Det är nog lite av love bombing som du beskriver, att man överöser någon med kärlek eller uppmärksamhet för att kunna rättfärdiga att behandla den dåligt. Det är en manipulationstaktik som används för att få kontroll över någon, även om vissa som gör det kanske inte är medvetna om vad de gör. Men om någon i ett väldigt tidigt skede försöker få det att verka som att ni känner varandra jättebra eller säger saker som låter för bra för att vara sant ska man ta det som en varningssignal har jag lärt mig…

    Trådstartaren

    Tack för dina kloka ord! Jag blir så att jag tänker ”jaha, är det en manipulationsteknik?” men det känns som att det kanske kan stämma. Det intressanta är kanske också att just min kompis är särskilt paranoid själv när det kommer till andra personer. Tror definitivt hon skulle bli sjukt misstänksam om någon var ”extra tjysst” emot henne. Som man känner sig själv känner man andra, brukar man ju säga. Personligen blir jag framförallt glad när någon är snäll. Min storasyster fick för en herrans massa år sedan höra från sin privata terapeut att hon utnyttjade folk. Den här kompisen som jag har brukar få höra av andra att hon är hemskt självcentrerad. De båda är också såna som är ”väldigt känsliga” för typ ”energier”, det hör man ofta de påtala. Är ganska trött faktiskt på de här två och har också i hela mitt liv i princip hört om hur betydelsefull man är men samtidigt skiter de fullständigt i en när det väl gäller. Min kompis hade en nära vän som tog livet av sig för några år sedan. Det var helt, helt fruktansvärt. Den tjejen bad henne om hjälp precis dagarna innan. Min kompis avvisade henne. Hon tog livet av sig. Det säger mycket tycker jag. Kanske det till och med säger allt. ”Så nära” var de, liksom.

    Tack för dina kloka ord! Jag blir så att jag tänker ”jaha, är det en manipulationsteknik?” men det känns som att det kanske kan stämma. Det intressanta är kanske också att just min kompis är särskilt paranoid själv när det kommer till andra personer. Tror definitivt hon skulle bli sjukt misstänksam om någon var ”extra tjysst” emot henne. Som man känner sig själv känner man andra, brukar man ju säga. Personligen blir jag framförallt glad när någon är snäll. Min storasyster fick för en herrans massa år sedan höra från sin privata terapeut att hon utnyttjade folk. Den här kompisen som jag har brukar få höra av andra att hon är hemskt självcentrerad. De båda är också såna som är ”väldigt känsliga” för typ ”energier”, det hör man ofta de påtala. Är ganska trött faktiskt på de här två och har också i hela mitt liv i princip hört om hur betydelsefull man är men samtidigt skiter de fullständigt i en när det väl gäller. Min kompis hade en nära vän som tog livet av sig för några år sedan. Det var helt, helt fruktansvärt. Den tjejen bad henne om hjälp precis dagarna innan. Min kompis avvisade henne. Hon tog livet av sig. Det säger mycket tycker jag. Kanske det till och med säger allt. ”Så nära” var de, liksom.

    Ja, för mig personligen så känns det inte särskilt genuint att säga till någon hur mycket den betyder för en om man inte kan visa det genom handling. Alltså visst, människor har ibland saker som hindrar dem från att vara den bästa kompisen eller partnern eller vad det nu kan vara, till exempel om man själv mår dåligt men man måste också kunna förstå att en relation kräver ansträngning från båda parter och att säga till någon hur mycket man tycker om någon betyder inte ett skit om man får den personen att känna sig som skit. Det är ju verkligen manipulation att säga att man vill vara med en person eller att man tycker om den och bete sig tvärtom, då känner ju den andra liksom att ”nejmen den här personen säger ju att den tycker om mig och att jag är viktig för den så jag överreagerar nog bara” även om dens beteende får dig att fundera över ditt eget värde. Till slut frågar man sig själv, är det här det enda jag är värd? Hur kan du tycka om mig så mycket men ändå inte ge mig någonting? Tycker du inte att jag är värd mer? Det är mycket snällare att inte ha kontakt med någon alls än att säga att man tycker om den och göra den besviken konstant, känner jag. Men det handlar ju om att personen vill ha åtkomst till dig men ändå inte ta ansvar för sin del i relationen, så ja verkligen manipulation.

    Trådstartaren

    Tack för ditt svar! Ikväll hände det igen att min storasyster sa att hon var så himla glad att ha mig i sitt liv. Jag svarade då lite sarkastiskt ”ja, det hoppas jag verkligen!”. Underförstått tror jag att jag menade och försökte förmedla: ”ja, helt seriöst, varför skulle du inte tycka det?”. Det är som att jag blivit trött på den här kommunikationsstilen och tomma orden. Speciellt också eftersom jag hade den här tråden så färskt i minnet tror jag att jag reagerade så =) Jag vet att de själva är såna som mår jättebra av just bekräftelse och att det är deras sätt att visa kärlek, att de bryr sig om andra. Eller jag antar att det är så. Det är ett kärleksspråk tror jag man kallar det för. Medan mitt kärleksspråk handlar jättemycket om att ställa upp för någon, vara där fysiskt liksom, närvarande. Det är så jag visar att andra betyder mycket för mig. Så det här med ord blir fel för mig. Jag vill inte ha ord eller uppmuntran på det sättet utan jag vill ha konkreta handlingar. Liksom t ex av en partner vill jag att han visar att han älskar mig. Han behöver inte säga det. Jag vill se det på blicken, på hur han behandlar mig. Jag vill fysiskt uppleva det.

    Tack för ditt svar! Ikväll hände det igen att min storasyster sa att hon var så himla glad att ha mig i sitt liv. Jag svarade då lite sarkastiskt ”ja, det hoppas jag verkligen!”. Underförstått tror jag att jag menade och försökte förmedla: ”ja, helt seriöst, varför skulle du inte tycka det?”. Det är som att jag blivit trött på den här kommunikationsstilen och tomma orden. Speciellt också eftersom jag hade den här tråden så färskt i minnet tror jag att jag reagerade så =) Jag vet att de själva är såna som mår jättebra av just bekräftelse och att det är deras sätt att visa kärlek, att de bryr sig om andra. Eller jag antar att det är så. Det är ett kärleksspråk tror jag man kallar det för. Medan mitt kärleksspråk handlar jättemycket om att ställa upp för någon, vara där fysiskt liksom, närvarande. Det är så jag visar att andra betyder mycket för mig. Så det här med ord blir fel för mig. Jag vill inte ha ord eller uppmuntran på det sättet utan jag vill ha konkreta handlingar. Liksom t ex av en partner vill jag att han visar att han älskar mig. Han behöver inte säga det. Jag vill se det på blicken, på hur han behandlar mig. Jag vill fysiskt uppleva det.

    Intressant att du säger det. För mig tror jag faktiskt att det är så att det är först när jag blir osäker på var jag har någon eller om någon verkligen tycker om mig som känner ett behov av att höra dem orden. Det är väl mycket falsk bekräftelse på det sättet att om någon verkligen hade tyckt om mig så hade jag inte ens behövt fundera på det. Och det hade inte heller gjort jättestor skillnad att höra det för jag hade känt det ändå. Så jag tror att det handlar i grund och botten om att känna att någon tycker om en, och det har med kvaliteten på ens relation att göra, inte hur ofta den andra säger till dig hur mycket du betyder för den. Sen har vi ju alla olika kärleksspråk, för vissa är det ju väldigt skönt att ha en partner som uttrycker mycket kärlek verbalt. Men om kvaliteten på relationen saknas, alltså det finns ingen tillit som har byggts upp genom ett konsekvent beteende som får en att känna sig trygg så blir orden en bekräftelse för att känna sig mindre otrygg och inte ett tecken på hur bra relationen är.

    Trådstartaren

    Wow, du sätter ord på sådant som jag inte förstått i evigheter! Liksom hur kan bekräftelse kännas så fel och göra en så ambivalent i relationer. Just det du beskriver så bra om att det saknas ett konsekvent beteende känns så pricksäkert. Exakt så upplever jag det! Det blir en ständig svängning i relationen där de ömsom visar kärlek men allra oftast avvisar och är snudd på övertydliga med att de prioriterar annat än relationen/kontakten med mig. De här ömhetsbevisen är klistret i vår skaviga kontakt. Sedan då som jag nämnde i huvudinlägget har jag kompisar och andra familjemedlemmar som inte alls gör såhär utan de visar snarare konsekvent att de tycker om en, vill umgås och värnar om respekt och ömsesidighet, är rädda om en. Där har jag och relationen automatiskt ett värde oavsett om någon av oss säger något uttalat om det eller inte. Det är underförstått. När min syster och den här kompisen också intygar att relationen är så viktig för dem tänker jag oftast att jag kräver för mycket, är den som är onormal i mina behov. Blir otroligt osäker och ambivalent. Men egentligen vet jag innerst inne att de har en väldigt så sträng blick på en och vill gärna styra det absolut mesta. Så upplever jag det.

    Ja, precis. Hade en ”relation” där jag fick visat för mig klart och tydligt att jag inte var en prioritering och att andra saker var mycket viktigare, till och med när jag uttryckt oro över relationen men ändå var det jag som överreagerade när jag blev ledsen för han tyckte ju om mig tydligen. Kom på senare att jag inte alls behövde höra vad han tyckte om mig, jag behövde bara känna mig trygg. Det fanns ingen trygghet överhuvudtaget där och jag försökte bara famla efter någon sorts bekräftelse på att det inte var så illa som jag kände. Ord kan skapa trygghet men de kan också skapa falsk trygghet och de är inte det viktigaste för att en relation ska funka. Om någon har svårt att uttrycka sina känslor verbalt över huvud taget, ja visst då blir det problematiskt men att någon istället försöker övertyga dig med ord som ska få dig att känna dig speciell alldeles för tidigt i relationen eller efter den har fått dig att känna dig otrygg är inget bra tecken.

    Trådstartaren

    <3 Förstår precis vad du menar! Fick som en flashbacks kring ämnet nu om att reagera negativt på att få bekräftelse tidigt, att vissa terapeuter har kunnat gör så också. Flertalet gånger har det hänt att de höjt mig till skyarna tidigt i terapin och där jag känt olust inför att en främmande person som inte lär känna mig först förmedlar supertydligt den här uppfattningen. Istället hade jag föredragit att personen försökt förstå mig, lyssnat på mig, och sedan efter det kan de bilda sig en mer nyanserad bild – och då kan man kanske prata om det. Precis som du säger med killen du träffade var heller inte jag alls intresserad av att få höra dennes åsikt eller tankar kring mig som person, absolut inte. Dessutom var det ju nästan alltid väldigt fel, taget ur sitt sammanhang och kändes grandiost. Man vill ju mötas, känna sig sedd, förstådd, och att den andra bryr sig om hur man reagerar och vad man reagerar positivt och negativt på. När någon kompenserar med smickrande ord istället för att ta ett vuxet moget ansvar i relationen blir man verkligen superotrygg. Så sant!

    Alltså blir typ tårögd för du säger nästan allt som jag har gått och funderat på så länge. Jag vet inte vad det är, men när man får höra hur ”perfekt” man är och hur någon vill vara med en när den inte känner en överhuvudtaget så känner man sig så osedd, oförstådd. Det är liksom som att någon säger till dig att ”jag är inte intresserad av att lära känna dig överhuvudtaget men jag vill kunna ha åtkomst till det JAG vill ha åtkomst till med dig”. Sen blir det helt onaturligt när man sedan ska försöka visa vem man är för den personen för den tror ju att den vet vem man är och har bara uttryckt sig positivt till den ytan. Fick höra att jag betedde mig konstigt och att ”det inte var jag” när jag blev arg eller ledsen, antar att det inte stämde överens med hans bild av mig. Det där med terapeuter som gör så låter verkligen inte så pedagogiskt, har inte varit med om det själv som tur är. Men jag vet inte, det känns som ett väldigt narcissistiskt typ av drag, eller möjligtvis har det också med osäkerhet att göra men osäkerhet är ju en underliggande drivande faktor i narcissism också…

    Trådstartaren

    Men gud, relaterar verkligen! Det där du fick höra av den killen om att bete sig konstigt och att det inte ”var du”, exakt så säger min kompis och syster jätteofta. Hört det i evigheter. Det är som att de bestämt sig för att ”såhär är du” och ingenting kan förändra den bilden, de kan inte ”uppdatera sig” och de verkar av någon märklig anledning vägra justera sin bild. Kanske är det just för att fortsätta få åtkomst (så himla bra ord!) till det som de vill ha? Och också att det ju är att typ fånga någon, definiera, och inte låta den få vara en komplex individ? Kände du dig liksom oerhört förminskad (platt) i din person när du träffade den här killen – om du vill säga? <3

    Ja, exakt. Jag kände mig inte som en person överhuvudtaget till slut utan mer som en skådespelare i hans fantasi om vem jag var. Visst, han kan säga att jag inte behövde spela med, men det är väldigt svårt när man de gånger man försökt uttrycka något som förstörde den fantasin bara blivit negativt bemött. Jag har aldrig varit med om en person som har försökt rama in mig i sin egen definition av mig och som helt och hållet avvisat de sidor som inte har varit lika ”lätta” tidigare. Det var som att han inte kunde förstå att det man visar för en person som man inte känner inte är allt som man är, det är bara en väldigt liten del och speciellt när man har psykisk ohälsa så kan ett första intryck inte säga ett skvatt om det man går igenom privat. Ytlighet är ju en förklaring till att en person inte kan förstå det konceptet, men den typ av manipulation han använde sig av som fick mig att känna mig tvungen att hålla uppe den fasaden känns inte som den bara har med ytlighet att göra. Jag kan skratta åt konversationer som vi hade när jag tänker på det såhär i efterhand för att de är så bisarra men exempelvis talade han om för mig när jag försökte förklara att jag har mycket problem som jag tampas med på egen hand och inte har så stor lust att visa upp för världen att jag ”inte har några problem”. Han sa också vid ett tillfälle i något konstigt sorts vad är vi-samtal inlett från hans sida att han ”inte behövde lära känna mig mer, för han hade redan sett allt han behövde veta om mig” (?). Mot slutet kände jag ett så starkt behov av att typ motbevisa allt han trodde att jag var för jag kände mig så, som du sa, förplattad och själlös, plus att hans eget skitbeteende fick mig att få något sorts uppvaknande och till slut kände jag bara ”Vad är det jag håller på med? Är det här jag?”. Det var liksom som att det enda som gjorde att det funkade mellan oss var att jag spelade med i hans fantasi. Ju mer ärlig jag var med honom desto mer skavde det mellan oss. Att vara så ”nära” men ändå så långt ifrån en person fick mig verkligen att fundera över hur jag relaterar till andra människor. Jag har ”people pleasing” tendenser och det är verkligen något som jag behöver jobba med, men samtidigt så tror jag att otryggheten jag kände som triggades igång av hans beteende gjorde de mycket värre. Jag vill i alla fall aldrig mer känna mig så osedd och ouppskattad som jag gjorde av honom.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 21 totalt)
20

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.