Bipolär utredd efter psykos

Hej, jag har en flickvän sedan nästan 1.5 år. Hon är den finaste mest omtänksamma människa jag någonsin mött. Arbetar och har alltid arbetat med att få andra att må bra. Hon har haft en jävulsk uppväxt och med sexuella övergrepp samt våldtäkt senare i livet.

Vi har tillsammans alltid varit ärliga mot varandra. Sa att vi ska bara vara oss själva och inte försöka låtsas något. Köra alla våra dåliga egenskaper likaväl som våra bra. Vi har haft en fantastisk tid. Hon är min livs största kärlek och jag är hennes har hon sagt. Jag är den enda som fått henne att känna sig trygg och att hon vågat vara sig själv, att hon duger som hon är. Hon friade på nyår 2018 och vi planerade bröllop nästa sommar.

Till saken hör nu att jag märkte mer och mer att hon blev annorlunda. Sov knappt och blev väldigt “pratig” och konspiratorisk. Fixerad vid olika saker som lät helt overkliga. Efter 3 dagar så försvann hon. Hittades sen på psyk i en helt annat stad. Efter detta så har allt förändrats.

Hon säger att det varit dåligt mellan oss i flera månader. Jag var uppe och hälsade på henne på sjukhuset. Det tog 2 minuter sen bad hon mig gå. Ett kort samtal senare så undrade hon varför jag inte förstått att det är slut mellan oss då hon var så kort mot mig. Jag får inte ringa henne eller besöka henne. Hon ska ta tag i sitt liv på sitt sätt och i sin takt. Hon har inte kontaktat några av hennes närmsta eller gett ut sitt nya telefon nummer till oss. Kan bara nå henne via messenger, men hon läser inte meddelandena. Gör hon det och om det kommer något svar så är det extremt kortfattat och opersonligt. Saker hon berättat för en person är hennes verklighet, men det har verkligen inte hänt på det sättet hon beskriver.

Så från att planera att gifta oss och har bokat resa samt lite andra grejer. Till att nu inte ha kontakt det är slut och så är det bara! Jag vet inte hur jag ska ta detta? Hon har fått vård i c:a 4 veckor nu. Från att höras varje dag via telefon och sms om så bara höra om varandras dag. Till att ha träffats 4 minuter och kanske haft samtal i telefon max 10 minuter, då hon mest har varit utagerande och arg på mig.

Detta tar knäcken på mig. Hur ska man gå vidare i detta? Menar hon det hon säger? Det är slut? Är jag så lurad att jag trott att vi har haft en så stark kärlek, som alla som träffat oss också sagt, att det syns hur mycket vi älskar varandra. Att allt bara varit lögn? Hur kan man annars bara helt stänga en människa ute på det här sättet? Jag kan inte sova inte äta och bara mår skit, mycket för att jag saknar svar. Vet och har sagt att för mig så har mina känslor inte förändrats trots diagnosen. Jag går gärna på terapi och anhörigkurser för att kunna stötta och se signaler innan det går åt fanders.

Jag vet att hon aldrig skulle ” dumpa” mig på telefon. Jag vet att om hon inte tyckt att det var ok mellan oss så hade hon velat sitta ner och prata om det. Men hon har gjort precis detta som inte är hon, eller jag trodde inte att hon var så. Hon vägrar att prata med mig helt enkelt!

Hur skall jag veta vad som är vad och hantera att totalt bli utestängd och ignorerad? Det smärtar mer än något annat.

Tacksam för alla tips. Tack så mycket.

 

 

Fy fasen vad hemskt!!! vilken mardröm…Låter som hon har fått en psykos plötsligt. Finns det i hennes släkt? Måste vara lite som när någon blir dement, och  inte ser sin partner längre.  Men hon kan bli frisk igen. Vad säger läkarna? Det finns ju många som fått psykoser men som “vaknar” upp från dem och blir sina normala jag igen. Den jävulska uppväxten har säkert en del i detta.. Hur gammal är hon? Ta hand om dig!

Anonym skrev:

Fy fasen vad hemskt!!! vilken mardröm…Låter som hon har fått en psykos plötsligt. Finns det i hennes släkt? Måste vara lite som när någon blir dement, och inte ser sin partner längre. Men hon kan bli frisk igen. Vad säger läkarna? Det finns ju många som fått psykoser men som ”vaknar” upp från dem och blir sina normala jag igen. Den jävulska uppväxten har säkert en del i detta.. Hur gammal är hon? Ta hand om dig!

Hej och tack för stöd. Hon har själv misstänkt Asperger och känt sig annorlunda hela sitt liv. Hon har jagat en förklaring till mycket, men även med mitt stöd bestämt sig för att ta tag i och anmäla övergreppen bland annat. Hon är 26 och vet att hon haft ångest innan och kortare depressioner. Men aldrig som detta. Det var därför jag regerade så starkt när hon inte sov och betedde sig så annorlunda. Men lätt att vara efterklok över allvaret!

Hon var i kontakt med en släkting till mig igår. Åt ihop och pratade. Då var hon helt inne på att det var slut. Hon hade känt att det inte vart bra i flera månader och att hon försökt prata med mig. Dessa samtal kom under manin vet jag nu, dessutom så är hennes åsikt helt fel ute. Jag har tackat nej till terapi och massa annat. Men det har jag inte gjort. Hon menade att jag måste läsa på om hennes diagnos. Men då hade hon ju ingen, så mitt svar var ju – vad är det jag ska läsa på om.

Hon har bestämt sig att det är slut. Men kan inte ta det mellan fyra ögon! Utan tog det på telefon, inte likt henne heller. Så det känns som om hon hittar en sanning som passar henne bra just nu. Utan tanke på hur jag tar det eller mår i detta! Tänker att jag måste kunna få träffa henne och i alla fall prata om detta. Kan hon sen se mig i ögonen så är det inget jag kan göra. Men vet inte!! Så svårt då mina känslor inte bara dött på grund av att hon blev sjuk.

Tacksam för fler synpunkter och tankar. Behöver verkligen bolla och tjata fram och tillbaka i detta, för jag blir tokig snart.

Tack igen,

[Pink Tyduke]

Jag kan relatera till bådas situation. Det är penibelt. För som du själv säger så är det hennes sanning just nu, i det mående hon är inne i. Men när det släpper så kommer hennes riktiga känslor igång igen. Kan inte säga att hon vill vara tillsammans med dig då heller men det är kanske värt att vänta en månad för att se vad som händer? Får hon någon form av medicinering för att komma ur detta läge?

 

Det låter som att det är en väldigt fin person men som just nu är off-balance. Sitter lite i samma båt nämligen. Men där jag själv inte vet vad jag ska göra. Hur framtiden ser ut. När ens sambo hamnat på psyk efter att ha psykosat och var borta i nästan 3 veckor där jag inte vetat var han varit och där allt är ett virrvarr om en ska stanna eller gå. 😕

Hej hej
Ja tyvärr känner jag mycket i väl igen detta. Hände mig (och mina barn) för ca 5 år sedan. Plötsligt så började min fru få konspirationstankar, vanföreställningar. Hemska saker. Hon var helt inne på att saker hade hänt och personer hade varit elaka mot henne. Gick inte (och är fortfarande väldigt svårt) att  prata förstånd med henne. Hon åkte in flera gånger på psyk.
Nu så här efteråt så märkte jag att något var fel och på väg att slå över innan sjukdomen bröt ut rejält.
Det verkar dock inte vara exakt likadan psykos-sjukdom som din sambo har fått.

Det känns nog just nu som att detta tar knäcken på dig, men du är starkare än vad du tror. Men det kommer sätta sina spår hos dig.
Ett tips är att ta kontakt med din vårdcentral och berätta vad som har hänt dig och säg att du vill få komma till en terapeut och regelbundet prata om det som har hänt och dina tankar och funderingar om din egna framtid. Din framtid!
Det är inte lätt att ge råd till dig.
Det kan ta tid, månader eller år innan hon mår bättre igen. Mycket beroende på hur villig hon är att ta emot sjukvårdshjälp och mediciner (som hon kanske inte sedan får sluta ta).
Och efter det så får du vara beredd på att ert förhållande inte blir som tidigare. Det går inte att låtsas att det ska bli som förr. Du kan ju inte sudda ut dina minnen av vad hon nu har sagt till dig och hur hon betett sig mot dig.
Men tänk på att det är en sjukdom hon har. En sjukdom som gör att hennes verklighet för stunden inte är den riktiga verkligheten, om du förstår vad jag menar.
Förhoppningsvis kan ni senare prata med varandra, säga förlåt och känna förtroende igen för varandra, men det finns en risk att hon inte kommer förstå vad hon själv har sagt och gjort och därför inte kan eller vill visa förståelse för att hon sårade dig.
Om jag vore du och med den erfarenhet jag har fått så tycker jag du ska acceptera att hon är sjuk och nu knappt inte vill veta av dig. Försök prata med hennes läkare och fråga hur de ser på hennes sjukdomsbild, eller hör med någon släkting till henne om det är så att någon av dem har kontakt med hennes läkare. Förhoppningsvis så tar hon emot medicinering och har insikt i att hon är sjuk. Gör hon det så vänta några månader för då kommer det bli bättre snart.
Hemskt att skriva men har det inte blivit bättre efter t.ex. 6 månader så gå vidare i livet. Ha kontakt med henne som en vän om du vill det (och så hon inte känner sig övergiven) men gå vidare i livet.
Det är så lätt att man lägger ansvar på sig själv att ge vård och hjälp, och att man ger sig själv skuldkänslor så man har svårt att gå vidare i livet.
Och en sak till som du bör veta (om du inte redan har märkt det) är att en psykiskt sjuk människa kan vara en rejäl “energitjuv” eftersom de verkar sätta sig själva och sina behov före annat och som måste uppfyllas. Jag menar att hon även om ert förhållande räddas och ni fortsätter leva ihop så är det inte säkert att hon visar kärlek och hänsyn till dig som tidigare. Det kan bli mycket slitsamt.

Jag vet inte heller hur jag ska göra med framtiden. Jag vill egentligen bryta äktenskapet och gå skiljda vägar. Men det är inte lätt. Det är ändå min fru som är sjuk, och hon mår bättre nu än för några år sedan. Men jag är långt ifrån glad och lycklig och tillfreds med livet och äktenskapet (om man nu kan kalla det ett äktenskap, för vi bor bara i samma hus och har gemensamma barn. Finns knappt någon kärlek kvar.)

Det är sent på kvällen och jag är trött så jag hoppas jag inte skriver allt för oförståeligt och svamlar.

Så jäkla tungt att inte veta om den personen man älskar kommer att komma tillbaka och vara sig själv igen,om hon ens kommer tillbaka och i så fall hur länge är hon sig själv igen? Vem är hon egentligen? För detta beteende är något jag inte känner igen, vanligt har jag hört dock. Hopplöst att inte få svar och bara undra konstant orolig för hennes välmående samtidigt arg och otroligt sårad! Ingen som helst respons eller intresse över hur illa detta gör mig!