Autism ställer till ett helvete – Nu räcker det

Som titeln antyder så försvårar min autism möjligheten till att ha fungerande och sunda relationer, och idag hade jag ett av många bråk med mina låtsasföräldrar då de tror att autism är något som kan medicineras. Trots det så har jag gång på gång försökt påtala att det inte går utan att det är ett tillstånd som kommer att vara för evigt.

De förstår inte att jag kan ligga utslagen av utmattning efter att bara ha varit i affären och handlat mjölk. Genom åren har jag bara fått höra att jag ska “rycka upp mig” och att jag som är så ung inte ska behöva vila som jag gör. “Då måste du vara sjuk och får gå till doktorn” och “Orka höra” är något jag fått höra ofta.

Idag satte jag således ner foten och vägrade ta mer skit, och som svar fick jag höra bl.a “Jag vill inte prata med dig mer” av min låtsamamma. Tro mig när jag säger att de skiter fullständigt i mig, allt är på deras villkor och jag är bara en marionettdocka som ska lyda deras minsta vink. Gör jag detta så är jag gullebarnet (som till råga på allt mår mycket dåligt då det sker på bekostnad av mig själv), men försöker jag stå upp för mig och skapa mig en egen åsikt så får jag höra att jag ska “sluta bråka”. Jag duger sålänge jag snällt sitter och väntar på att de ska ringa, men när jag behöver prata eller behöver stöd så orkar de inte höra.

Som yngre, jag är nu 32, var jag en ‘partyprinsessa’ som mer eller mindre levde för att vara full, något som gjorde sociala kontakter avsevärt lättare att hantera.

Jag och andra människor är som olja och vatten, jag stöter bort allt levande så fort jag öppnar käften och inser att mina chanser till att bygga upp ett socialt nätverk är nästintill obefintliga. Min psykolog hävdar att jag bara ska göra det jag mår bra av även om det innefattar att leva i ensamhet. “Du ska tänka på dig själv och strunta i vad andra tycker” menar hon.

Och faktiskt, jag lider inte av min ensamhet i någon större grad. Inte om man tar bort ordet “borde”. Jag har saker att pyssla med, men det är som att jag slår knut på mig själv. Jag har dock börjat sakna att ha en nära relation med en man, och har insett att jag egentligen har ett stort behov av närhet och att betyda något för någon. Hade det inte varit för detta så hade jag givit fan.

Samtidigt klarar jag inte av närhet då det skapar oerhört stark ångest, och som tonåring levde jag som slav under ett omfattande sexmissbruk som grävde ett stort hål inom mig som existerar än idag. Relationen till män har alltid varit mycket komplicerad och infekterad som en följd av manliga förebilder som sexualiserat mig som barn. Detta är hursomhelst en ekvation som inte går ihop och allt känns så förbannat svårt.

I princip alla människor jag har stött på och haft att göra med har avvisat mig och jag känner ett sådant starkt hat gentemot människor över lag. Mot mänskligheten. Som jag ser det har jag två alternativ, det ena är att leva helt ensam och sluta att omge mig med människor. Att helt enkelt fortsätta som jag gör nu. Det fungerar trots allt och gör vardagen uthärdlig om man bortser från det ökande behovet av närhet.

Det andra är att börja självmedicinera och umgås med människor i berusat tillstånd. Kanske skaffa en kk och hålla mig alkoholpåverkad tills behovet av närhet är uppfyllt. Jag vet inte, vad fan gör man? På tio år har jag gått från att ha varit ett supersocialt partydjur till att bli en bitter, trött och hatisk eremit som ständigt känner sig missförstådd.

 

Men det där supersociala partydjuret var ju inte du! Det var en roll eller förklädnad du tog på dig och som bröt ner dig. Jag är likadan som du, introvert tror jag egentligen men som var festens mittpunkt och var med på allt och levde rövare minst sagt och var populär men inombords skrek kropp och själ sluuuutaaa! Men det gjorde jag inte och fick betala ett högt pris. Alla behöver närhet…det är något fint och underbart om det är med rätt person och allt känns rätt. Ja många människor är snälla och givmilda så länge man dansar efter deras pipa men sätter man ner foten blir de tvära och…som din mamma som bara sade nu vill jag inte prata med dig mer…fan vad taskigt. De kommer med alla möjliga slitna floskler när man säger man är sjuk…ryck upp dig…(kanske den värsta). Våra handikapp syns inte på utsidan, har många gånger önskat att jag led fysiskt på ett påtagligt synbart sätt så folk kunde fatta att jag var sjuk. Jag är duktig på att vara till lags också, sätta mig själv i sista rummet, vara glad och positiv osv. Jag har ett otroligt stort behov av avskildhet och återhämtning, det har jag ofta bortsett från genom åren. Min styvfar med sitt gammeldags sätt och hårda hållning har format mig genom barnaåren till att bli nån som krävt alldeles för mycket av mig själv…

Hur stöter du bort människor då? Säger du taskiga saker och så eller? Vad är det som får dem att avvisa dig? Nej tycker inte du ska självmedicinerat och dricka, det är en väg som går neråt och slutar i tragik. Det kan ge tillfredsställelse i nuet, jag vet, men är ingen bestående lösning. Ensam och hatisk eremit låter inget bra! Man behöver åtminstone en eller två nära kontakter som man kan prata av sig med och vara sig själv med. Håller på dig!

Anonym skrev:

Men det där supersociala partydjuret var ju inte du! Det var en roll eller förklädnad du tog på dig och som bröt ner dig. Jag är likadan som du, introvert tror jag egentligen men som var festens mittpunkt och var med på allt och levde rövare minst sagt och var populär men inombords skrek kropp och själ sluuuutaaa! Men det gjorde jag inte och fick betala ett högt pris. Alla behöver närhet…det är något fint och underbart om det är med rätt person och allt känns rätt. Ja många människor är snälla och givmilda så länge man dansar efter deras pipa men sätter man ner foten blir de tvära och…som din mamma som bara sade nu vill jag inte prata med dig mer…fan vad taskigt. De kommer med alla möjliga slitna floskler när man säger man är sjuk…ryck upp dig…(kanske den värsta). Våra handikapp syns inte på utsidan, har många gånger önskat att jag led fysiskt på ett påtagligt synbart sätt så folk kunde fatta att jag var sjuk. Jag är duktig på att vara till lags också, sätta mig själv i sista rummet, vara glad och positiv osv. Jag har ett otroligt stort behov av avskildhet och återhämtning, det har jag ofta bortsett från genom åren. Min styvfar med sitt gammeldags sätt och hårda hållning har format mig genom barnaåren till att bli nån som krävt alldeles för mycket av mig själv… Hur stöter du bort människor då? Säger du taskiga saker och så eller? Vad är det som får dem att avvisa dig? Nej tycker inte du ska självmedicinerat och dricka, det är en väg som går neråt och slutar i tragik. Det kan ge tillfredsställelse i nuet, jag vet, men är ingen bestående lösning. Ensam och hatisk eremit låter inget bra! Man behöver åtminstone en eller två nära kontakter som man kan prata av sig med och vara sig själv med. Håller på dig!

Nej, det var inte jag. Det ledde dock till mycket gott och var inte bara av ondo även om det blev ohållbart i längden. Skulle aldrig orka leva samma liv idag.

Jag var duktig på att vara andra till lags fram tills för ett par månader sedan. Nu har jag blivit stenhård med vilka jag lägger energi på och har även avslutat kontakten med många meningslösa personer som inte har tillfört någonting. Det känns bra, för jag tycker att människor ska förtjäna att vara i ens liv och inte bara ta för givet att vara där.

Vad gäller min låtsasmamma så tror jag att hon har börjat förstå att hon har förlorat makten över mig. Jag har kommit till en punkt där jag skiter i om hon dör. För bara ett år sedan kunde jag knappt andas utan mina låtsasföräldrar, men jag har vuxit väldigt mycket som person under det senaste halvåret och känner mig inte längre beroende av någon annan. Försvinner hon så fine. Och jag tror som sagt att hon har börjat känna av det vilket gör att hon måste ta till med andra metoder för att försöka provocera fram en reaktion hos mig. Faktum är att jag skiter i henne mer än någonsin nu och jag vill aldrig mer ha någonting med henne att göra. Hon förtjänar inte att ha mig i sitt liv.

Naturligtvis går jag inte runt och säger taskiga saker till andra eller är medvetet elak, det handlar om andra saker, saker som är typiska för autism, dvs svårigheter i att tolka signaler, veta vad man ska prata om med andra, hur man pratar, hur man tittar på andra, gester, kroppsspråk osv. Svårigheter att läsa av andra vilket leder till ett evigt gissande för mig och därmed utmattning. Mycket går att lära sig utifrån precis som när man pluggar till ett prov, men förr eller senare dyker det upp situationer som jag ej har pluggat till och då är det kört igen. Det är dessutom utmattande i längden.

Jag upplever också att jag är ointresserad av vad andra tycker är viktigt och aktuellt. Har t.ex ingen koll på vad folk pratar om och iochmed min okunskap (som bottnar i ointresse att sätta mig in) så har jag ingenting att tillföra en diskussion. I vissa sammanhang är jag en idiot, medan i andra ämnen skulle jag kunna doktorera och föreläsa. Också typiskt autism, att ha en ojämn nivå på det man kan och vet.

Jag upplever att jag klarar mig väldigt bra helt utan människor, det är som sagt behovet av närhet ibland som ställer till det. Men jag upplever inte att jag har ett behov av att diskutera eller vara i en grupp då det bara får mig att må sämre. Det har förstås att göra med att jag inte vill umgås med vem som helst heller. Men det positiva med socialt umgänge är inte tillräckligt överhängande för att jag ska utsätta mig för det. För mig räcker det att träffa någon en timme i månaden, och det är inte alla som vill ha en vän som bara vill umgås när det passar den. Men jag orkar inte vara med människor varje vecka, och därför håller jag mig på min egen kant. Något jag trivs väldigt bra med trots allt.

 

 

 

 

Vi är väldigt lika du och jag! 🙂 känner stor sympati med dig. Ja märker din låtsasmamma att hon inte har dig i sitt grepp kanske hon provar att provocera dig på andra sett. Jag har också “anhöriga” som jag inte bryr mig om. Det fanns en tid då jag var beroende men inte nu som sagt. Men precis håller med om “party-typen” man var, det gav mycket då, men tog också hårt på mig. Försökte så mycket att va som andra och hålla jämna steg men det var inte världens bästa människor jag hängde med så blev en del festande och andra saker som slet på mig. Bortsåg från min kropp och själs behov för länge. Låter bra med att du ställer krav på de du släpper in i ditt liv 🙂 nej de ska förtjäna din samvaro, inte bara ta den för given. Ja just det(!) det går att klara sig ett tag på att läsa in den sociala samvaron som ett prov, gissa flera steg i förväg hur det kan bli, men livet är ju inte som ett inrutat prov, det händer alltid oförutsedda grejer. Jag hade en “mask” på mig länge, imiterade det sociala spelet, gjorde allt för att hålla mig nära mittpunkten…men vet inte om det gjorde mig så lycklig. Jag blev ju sjuk och då förlorade jag helt den förmågan, blev socialt “handikappad” om man så vill. Ja ens kunskapsområden är väldigt ojämna och kan vara obskyra har jag märkt. Jag kan inte bestämma vad som ska bli mitt specialintresse, det bara kommer till mig.

Det är närhetsbehovet jag behöver också, inte så mycket annat. Att få fysisk närhet då och då utan krav och förpliktelser. Fysisk närhet med rätt person är oerhört givande för mig och hjälper mig att slappna av och “komma igen”. Nej folk vill vara med en jämt och det är inte alltid man vill. Kan man vara en social ensamvarg? isåfall är jag kanske det…

Man kan väl ha olika sidor av personligheten precis som vem som helst fast man har autism tänker jag. Man kan tycka om att parta fast man har en diagnos. Alkohol tar väl många människor för att bryta isen i konversationer. Du verkar sakna det så kör, man lever bara en gång.

En Kk kanske passar bättre? Då har man inga förpliktelser att vara på ett speciellt sätt å skulle man passa så visar väl det sig?

Jag har också svårt att knyta relationer av många orsaker och kan missa det finstilta mellan raderna ibland men har blivit mycket bättre men blir trött av det om det varar för länge. Kan kanske vara lite klumpig ibland. 😉 Men saknar vänner, en sk kärleksrelation kan jag egentligen vara utan.  Händer inte så pass mycket i livet för att ha något att prata om riktigt känner jag. Vad snackar folk om egentligen förutom livet? 🤔 Känns som serier och musik tillhör tonåren liksom. Skulle vara ett gemensamt intresse isf. Kan vara svårt att hitta vänner som tycker om samma saker när man har AS och har ungefär samma förutsättningar i vardagen. Jag är inte så motiverad till att hyra en vän..Men jag är kanske betydligt mer social än vad du vill vara så alla är olika.🙂 Jag mår absolut inte bra av att inte få utbyte av andra och skulle önska det varje helg eller nåt. Men hittar jag ingen får jag nöja mig med att vara själv man ska inte acceptera vem som helst utan ens värde ska man placera högt upp.

Anonym skrev:

Vi är väldigt lika du och jag! 🙂 känner stor sympati med dig. Ja märker din låtsasmamma att hon inte har dig i sitt grepp kanske hon provar att provocera dig på andra sett. Jag har också ”anhöriga” som jag inte bryr mig om. Det fanns en tid då jag var beroende men inte nu som sagt. Men precis håller med om ”party-typen” man var, det gav mycket då, men tog också hårt på mig. Försökte så mycket att va som andra och hålla jämna steg men det var inte världens bästa människor jag hängde med så blev en del festande och andra saker som slet på mig. Bortsåg från min kropp och själs behov för länge. Låter bra med att du ställer krav på de du släpper in i ditt liv 🙂 nej de ska förtjäna din samvaro, inte bara ta den för given. Ja just det(!) det går att klara sig ett tag på att läsa in den sociala samvaron som ett prov, gissa flera steg i förväg hur det kan bli, men livet är ju inte som ett inrutat prov, det händer alltid oförutsedda grejer. Jag hade en ”mask” på mig länge, imiterade det sociala spelet, gjorde allt för att hålla mig nära mittpunkten…men vet inte om det gjorde mig så lycklig. Jag blev ju sjuk och då förlorade jag helt den förmågan, blev socialt ”handikappad” om man så vill. Ja ens kunskapsområden är väldigt ojämna och kan vara obskyra har jag märkt. Jag kan inte bestämma vad som ska bli mitt specialintresse, det bara kommer till mig. Det är närhetsbehovet jag behöver också, inte så mycket annat. Att få fysisk närhet då och då utan krav och förpliktelser. Fysisk närhet med rätt person är oerhört givande för mig och hjälper mig att slappna av och ”komma igen”. Nej folk vill vara med en jämt och det är inte alltid man vill. Kan man vara en social ensamvarg? isåfall är jag kanske det…

Ja man blir MER socialt handikappad om man är sjuk, utmattad aka deprimerad. Stor skillnad mot när man inte är det.

[Indigo Jakily]

Jag är så innerligt trött på att min autism förstör allt som har med relationer o gö. Jag har svårt för o ta initiativ och har svårt för o vet när jag ska gö nå. Är så förbannat trött på det.

[Indigo Vutaqy]

Det är ju just det där med normer. Du passar inte in i normen och det är OK!! Din mamma har ingen rätt att bli arg på dig för att du inte vill leva som hon anser att du bör leva. Du måste INTE rycka upp dig.

Ta inspiration från andra som går sin egen väg istället.

Exempel:

• Gillar du att studera kan du nörda i ett ämne på universitet och börja forska i. Då har man en legitim anledning att leva livet som en eremit. (om du inte har ett jobb redan)
• Starta ett företag inom något som du är intresserad av. Allt blir då på dina villkor.

Resten av din lediga tid kan du sova eller spela sudoku bäst du vill. (exempelvis). Du äger ditt liv, hon har inte med att göra hur pass social du är.