Hejsan! Hur berättar man för sina anhöriga att man funderar på självmord ständigt? Mitt liv är ganska bra. Bor med min den mest perfekta personen, har kontakt med anhöriga och så, men ändå finns tankarna ständigt där. Jag vill ropa på de. Skrika till de. ”hjälp mig” ”HJÄLP MIG” Men vet inte hur jag ska börja konversationen. Vad ska de tro? Samtidigt känner jag. Att om jag berättar, så är det bara dåligt. Då är jag bara någon som vill ha uppmärksamhet.
Om det känns som att de dömer dig som någon som behöver uppmärksamhet, fundera kring hur du reagerat/tänkt om situationen var omvänd. Föreställ att en av de du vill berätta för kommer till dig för att prata och uttrycker sin oförmåga att kontrollera sina självmordstankar, ber dig om hjälp och råd. Hade du för ett ögonblick tänkt att din vän var dålig, uppmärksamhetssökande eller inte förtjänade någon hjälp? Ni är på samma våglängd – det finns ingen anledning att anta att de kommer tänka väldigt annorlunda om du kommunicerar dina problem.
Hur hade du försökt hjälpa din vän ta sig ur eller slippa känna sig ensam i det? Ta svaret och beskriv det när du ber dina anhöriga om stöd. Vad du erbjuder andra är mer ofta än inte det du desperat behöver själv.
Du ger inte dig själv möjligheten att prata för du vet inte hur du ska kommunicera dina tankar och känslor exakt, men det är det ingen som kräver av dig. Det viktiga är att du tar första steget mot de och låter de veta ungefär vad du behöver – mer ofta än inte vill människor vara till hjälp för varandra! Du kommer inte bli avvisad.
Eftersom relationen funkar åt båda hållen kommer det gå så bra det bara kan gå.
Försöker du inte vet du aldrig.
Lycka till!
