Att hjälpa andra – ett sätt att hantera eget mående?

<3 Åh intressant ämne!

För mig är samtal om känslor, relationer och psykologi inte bara intressanta utan nog snarare ingångar till intimitet. Det är där jag känner mig trygg nog att vara mig själv har jag märkt. Så att hjälpa och lyssna blir inte bara ett sätt att ge utan det är ett sätt att öppna dörrar till samhörighet. Sedan tycker jag lätthet är toppen också, att skämta och prata strunt utan att dissekera. Skönt med variation.

Däremot kan jag ha oerhört svårt att delta i nördiga samtal. Alltså det tekniska och intellektuella (obs jag kan fortfarande analysera men jag kan helt klart sakna allmänbildning och ha enorma kunskapsluckor), där kan jag direkt börja halta. Jag har tolkat det som att jag lagt ner energi på andra typer av förståelse och intresseområden.

Så jag försöker öva i att det inte spelar så stor roll i vad man pratar om utan kanske mer hur det delas, att det är det som skapar kontakt. Och ibland är nyfikenheten på den andra viktigare än innehållet i samtalet. Jag menar att när någon börjar prata om specialintressen eller Star Wars har jag kraftiga tendenser att zooma ut, men att jag övar i att det också är kontaktskapande.

Men ja, för mig handlar att hjälpa andra ofta om att känna kontakt med en annan människa. Misstänker starkt att jag saknade det från föräldrarna under uppväxten och att jag lider brist på det. Blir liksom lättad när någon öppnar upp sig inför mig. Känner mig ”hemma”.

Att hjälpa någon eller göra en god gärning skapar ju oxytocin, alltså ”må bra”-hormonet frigörs i kroppen. Det är så konstigt att inte fler upptäckt det. Så forskning visar ju att är man exempelvis nära att gå in i väggen ska man gärna ägna sig åt sådant som att hjälpa andra och visa omtanke. Alltså att man påverkas själv oerhört positivt biologiskt och känslomässigt av att ge. Det har man väl märkt också att bittra och snåla människor ofta målar in sig själva i ett hörn.

Sedan är jag övertygad om att man, som du var inne på, får så extremt mycket insikter av att socialisera med andra. Man blir rik och en roligare person helt enkelt.

Intressant ämne. Jag tänker mig att hjälpa andra även har led att göra med att man mår bra  i sig av när man kan handla i linje med sina värderingar också.  Det ”känns som man gör rätt” eller så.

Man kan se frågan ur olika perspektiv: hur vill jag vara (kanske hjälpsam som person för det är bra att sträva efter) eller: mer hur ska jag handla? Vad är hjälpsamt för andra, eller i just den här situationen?

Sedan tror jag ju att det finns betydligt fler personer som är i behov av hjälp än faktiska människor som vill hjälpa?

Det märker man inte minst här på forumet att det oftare är samma personer (eldsjälarna) som svarar på inlägg men hur mycket nya människor som helst som söker hjälp.

Så skulle majoriteten av människorna upptäcka att man de faco kan bli hjälpt av att hjälpa andra menar jag att man skulle märka det här på forumet och det gör man inte riktigt. Att man kan må bra av att hjälpa är väl dessutom en insikt som jag tror kommer först efter att man börjat hjälpa?

Om många började känna att de fick något tillbaka av att hjälpa skulle det antagligen också märkas genom fler aktiva svarare. Att det inte gör det kan betyda att man får för liten positiv feedback för sitt hjälpande eller att man inte riktigt upplever en belöning direkt och så vidare.

Hjälpa andra och belöningen man får av det tycker jag personligen märks mest irl och i relationerna som man har där.

I regel ska det ju löna sig rejält att vara en hjälpande hand till andra. Alltså att vara altruistisk. Så vill iaf jag att världen ska fungera och älskar den sortens människor som ger av sig själva.

Tack för dina alltid så engagerade och insiktsfulla svar grön fläder!

Din poäng om att samtal om känslor, relationer och psykologi är ingångar till intimitet resonerar starkt med mig. Att kunna öppna upp och dela på den nivån, och att möta den öppenheten hos andra, är verkligen där den djupare kontakten uppstår. Det är som du säger, ett sätt att öppna dörrar till samhörighet. Jag imponeras över att du försöker följa med i diskussioner kring Star Wars och finna mening i det, jag skulle ha väldigt svårt att göra det någon längre stund. Jag förstår att det kan vara kontaktskapande, men på vilket sätt övar du på det?

Vad bra tankar om att föra lättsamma samtal också! Jag förstår rent logiskt att de är en viktig del i att samtala och kanske bygger upp tillit för de jobbigare ämnena, men jag kan ibland känna att jag otåligt står och tänker ”när kommer vi till de viktiga och meningsfulla ämnena?”. Kanske behöver jag öva i att vara mer närvarande i ”struntpratet” för att komma till de djupare, mer allvarliga dialogerna snabbare. Att kunna skämta och bara vara är också en form av intimitet, på sitt eget sätt.

Jag tror många känner igen längtan efter trygghet och tillhörighet i sina liv, i olika grad. Tråkigt att du behövt känna den längtan under större delen av uppväxten. Känslan av att bli ”lättad” när någon öppnar upp sig, och att känna sig ”hemma”, det låter som en kraftfull drivkraft hos dig?

Visst får man extremt mycket insikter av att socialisera med andra. Jag har märkt att personer i min närhet öppnar upp mer när jag är ensam med dem än när vi är i en grupp. Vissa kan till och med gladeligen föra monolog när vi är ensamma, medan de inte alls är intresserade av att prata om en till person är med. Kanske inte så underligt egentligen, bara något jag noterat.

Jag förstår hur du tänker kring din reflektion över antalet hjälpbehövande kontra faktiska hjälpare på forumet, men jag tänker att målgruppen kanske är lite snedvriden. Många som söker sig hit verkar ha det otroligt tufft i livet och i de stunderna tänker jag att det är fullt förståeligt och naturligt att fastna i sig själv, och inte vara tillgänglig för andra. Kanske är det också som du säger att människor är mer villiga att hjälpa irl, de får kanske inte samma belöningskänslor/oxytocin av att hjälpa någon digitalt?

Jag har också märkt att om man frågar en större skara människor om hjälp så får man ingen, men vänder man sig till samma personer individuellt är plötsligt väldigt många villiga att bistå, men det kanske är av andra orsaker än att vilja vara hjälpsamma?

Tack turkos silverbuske för de nya perspektiven du lyfter fram!

Det är intressant att reflektera över hur våra värderingar spelar in när vi väljer att hjälpa andra, att det ”känns som man gör rätt”. Det är nog inte en värdering alla har, men det låter som en stark drivkraft hos dig? Att agera utifrån det man tror på kan absolut leda till välmående.

Du sätter också fingret på en viktiga sak tycker jag, att sträva efter att vara en hjälpsam person är en sak, men att bedöma vad som är genuint hjälpsamt för andra i just den stunden – det kräver både insikt och omdöme. Det handlar kanske om att försöka hitta en god balansen mellan intention och faktisk effekt?

I terapi och med olika psykologer har jag märkt att de som är väldigt så rädda för att man inte ska vara nöjd, alltså man känner av i luften att de har en skör självkänsla och att deras hjälp känns lite ansträngd – det tycker inte jag brukar bli bra.

Medan de psykologer jag gått till som fullständigt naturligt vrider och vänder på resonemangen och som mer är fokuserade och nyfikna på en, där brukar det blir hur bra som helst oftast. Så med det sagt tror jag inte att man ska hjälpa andra i syfte för att prestera. Det tror jag ärligt talat att man helt behöver lägga åt sidan. Det behöver vara prestigelöst och att man är ödmjuk.

Så att hjälpa andra, om man gör det gör att boosta sig själv är man nog fel ute, tror jag. Dessutom kan man må skit mest hela tiden då och tycka man är helt värdelös om det inte går särskilt bra för en. En sådan psykolog hade jag en gång som nästan tog till lipen när hon märkte att nästan ingenting hon sade till mig var hjälpsamt. Då lärde jag mig  att psykologen behöver ju ha en stark självkänsla. En modig person. Inte alls där i syfte att få bekräftelse och bli speglad av mig.

Så attityden tycker jag är avgörande hos den som hjälper.

När terapeuten, eller vilken hjälpare som helst, är där för  bli omtyckt eller känna sig duktig så skiftar lätt fokuset bort från den som söker hjälp. Det där tycker jag att man känner av. Det blir en osäkerhet i rummet som är närvarande. Särskilt när den som ”ska hjälpa” en låser sig väldigt i sina uppfattningar om problemet eller det man berättar om. Man möter ett motstånd då som känns lite oförklarligt. En mer naturlig och mogen psykolog upplever jag klarar av att med mer bravur vända på perspektiven när det sker.

Jag håller helt med om att prestation är en dålig motivation till att hjälpa andra. Ändå funderar jag på om det, för mig som har ett starkt mönster av att prestera, inte finns ett bakomliggande prestationsdriv ibland. Det är i så fall inte avsiktligt, inte en aktiv strategi, snarare en vana som kommer ta lite tid att bryta. Jag känner ingen glädje i att prestera och inte heller någon stolthet. Det som infinner sig är bara en djupgående känsla av otillräcklighet, trots yttre bevis på framgång. Intentionen är alltid att hjälpa för den andres skull, och inte för min egen.

Känner igen mig lite i det du beskriver med psykologer, jag träffade 4 olika innan jag bestämde mig för en jag gillade. De jag inte valde kändes som om de försökte trycka in mig i en mall som inte passade på mig.

Kanske är det så att ju mer prestationsinriktad man är när det gäller att försöka hjälpa andra på ett bra sätt, desto mer urholkar man de härliga känslorna som man kan få ut av det?

Tänker på Andrev Walden som sa att bli författare gjorde att han lärde sig hata sin passion.

Alltså att prestation riskerar göra att det förlorar sin själ. Eller att hjälpsamheten blir en slags tvång. Särskilt kanske om man börjar se hjälpen kopplad till sin identitet, typ ”som som alltid ställer upp”, ”den som gör skillnad” eller ”den som har svaren”. Då kan säkert det genuina tyna bort.

En väg ur det tror jag är att återknyta till lekfullheten och nyfikenheten och den känslan av mening som förmodligen funnits där innan prestationen tog över. Eller om det kan handla om att göra mindre, men mer äkta. Att ibland säga nej och våga vara otillräcklig? Kanske att det öppnar upp för en annan typ av närhet – både till en själv och andra.