Hem > Forum > Relationer > Att få en kärleksrelation

Att få en kärleksrelation

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8
  • Har ganska nyligen insett att för att mitt liv ska kännas meningsfullare behöver jag en kärleksrelation. Senast jag varit i något liknande var för kanske fyra år sedan. Totalt har jag bara haft två pojkvänner. Relationerna har varit ganska korta. Har haft en del längre ”flörtar”. Alltså personer jag har varit intresserad av i flera år men där relationerna inte blivit någon riktig relation.

    Vad beror det då på att jag är singel?

    Delvis är det mycket starkt förankrat med min anknytning. Den går nog bäst att beskrivas som en desorienterad anknytning. Alltså den allvarligaste formen pga. barndomstrauman.

    Har massor av försvar som kickar in när jag blir intresserad av någon. För ett par år sedan hände det faktiskt att jag blev intresserad av min terapeut vilket var väldigt olämpligt. Eftersom det bla var han som skulle hjälpa mig med anknytningen och ”fixa” en relation. Blev naturligtvis tvungen att avsluta den kontakten ganska omgående eftersom jag kände att risken för att få en ytterligare dålig erfarenhet av att gilla någon var överhängande stor.

    Under uppväxten (från kanske 17 års åldern) brukade min storasyster och jag prata om att vi inte var redo för förhållanden. Vi hade som listor i huvudet på saker som vi behöver ordna med oss själva först innan vi tänkte att det var rimligt att gå in i det. Men så gick åren och vi båda gick liksom runt och värjde oss för att inleda något. Förmodligen skräckslagna för antingen fler dysfunktionella relationer (än de vi precis haft med våra föräldrar) eller att tvingas vara sårbara och behövande vilket ingen av oss kände sig speciellt bekväma med.

    Kraven på partners var även antingen skyhöga eller skrattretande låga när vi upptäckte att vi dejtade såna skitstövlar att man verkligen tog sig för pannan och undrade vad man höll på med.

    Sedan snart 10 år tillbaka är iaf min storasyster i en relation. Hon har tre barn och är gift. Detta är egentligen mycket anmärkningsvärt och fantastiskt! Hon klarade det, hon tog sig över på den andra sidan.

    Kvar står dock jag. Oförmögen till kärleksrelationer. Kan inte ens minnas när jag varit på en dejt senast. Har aldrig varit med på Tinder, aldrig träffat någon irl från dejtingsidor, har ärligt talat bara registrerat mig vid något tillfälle men sedan blivit så matt av tanken att jag inte orkat logga in.

    På mitt förra jobb fanns det ett par stycken som jag kände attraktion till. Dock var alla redan i en relation så det var väldigt typiskt. Samtidigt vet jag innerst inne att mina försvar hade kickat in om de hade varit singlar och visat intresse tillbaka. Så med största sannolikhet hade det ändå inte lett till en kärleksrelation. Och det är det som just är så sorgligt. Hur jag inte klarar av att inleda en relation och att jag heller inte vet hur jag ska lösa det.

    Försöker öva och göra ”motsatsen” som det står i böcker om ”hemligheten” och anknytning osv. Men jag rör mig så långsamt framåt att jag knappt vet om det går att beskriva som en förändring. Känslan är att tiden har stannat och att jag inte kommer en centimeter någonstans. Men mer ”redo” än någonsin.

    Någon som känner igen sig? Vad gör man ens åt sånt här?

    Hej

    Första steget är kanske att inse,att problemet ligger hos en själv.Släppa kontrollen går inte,men man kan försöka ta kontroll över sitt kontrollbehov.Ju längre man är singel,desto mer finner man sej i det och risken finns att man tappar intresset.Det vet jag av egen erfarenhet.Jag har mer och mer lärt mej acceptera att jag förmodligen kommer att förbli singel hela livet.Det blir förstås en självuppfyllande profetia när man ger upp och slutar försöka.Sedan har åren en förmåga att bara gå.Livet väntar inte medan man funderar.

    Trådstartaren

    Tack för dina ord!

    Ja precis, det blir en självuppfyllande profetia. Har kommit på nu att jag känslomässigt tänker att jag inte orkar, eller har råd, att chansa och då börja må ännu sämre. Ungefär som att jag inte har förutsättningarna eller marginalerna på min sida pga. har andra områden som jag mått väldigt dåligt i. Men kanske behöver man ifrågasätta det? Kanske är det återigen värt att chansa? Det är alltså att jag klarat mig så mycket själv i livet och förväntar mig inte att någon ska finnas där i så hög utsträckning om jag börjar må sämre. Därför safear jag och skjuter det på framtiden.

    Det ligger kvar något i det min syster och jag pratade om att man ska ha vissa bitar på plats innan man tar det här steget. I mitt fall har det varit mående. Men samtidigt så kan man ju inte hålla på ett helt liv. Kanske jag inte blir helare än så här ändå om jag inte har en kärleksrelation? Tänk om det är det som är sista pusselbiten till att jag inte kan må helt hundra? Känns ju som det hehe.

    Vet du varför du tänker att du ska vara singel för livet? Om du vill säga.

    Avatar

    Jag har haft två förhållanden, ett kort och ett långt, och inte mått riktigt bra i något av dem. Har också funderat på om jag har en otrygg anknytning av något slag men inget av förhållandena har heller varit rätt för mig så kanske vet jag först när jag träffar någon som är rätt för mig. Har också blivit intresserad av en vårdpersonal en gång, av min läkare hehe. Blir liksom lättare intresserad av personer som är oåtkomliga, när folk har blivit intresserade av mig har jag ibland till och med blivit rädd. Svårt att ge dig något råd eftersom jag själv inte löst gåtan med hur man får till ett förhållande som man mår bra i. Men ge inte upp med att jobba med din anknytning genom tex terapi och söka en partner, om det är vad du längtar efter. Kram!

    Trådstartaren

    Jag förstår! Det är verkligen en gåta hur man är i en fungerande relation. Kram till dig med! Vi kanske kan tipsa varandra här på forumet om ”knep” som visat sig fungera bättre eller sämre? 🙂

    Kanske heter det också att ha en undvikande anknytning om man faktiskt inte vågar inleda någon relation? Börjar faktiskt känna att det får kosta på nu framöver att kanske dejta och riskera avvisande, hjärtkross och annat. Tycker snudd på mitt liv är så himla meningslöst annars. Det fattas något. 

    Jag känner igen mig i det att jag behöver en kärleksrelation för att må bra. I princip alla mina relationer slutar dock alltid i kaotiska breakups som gör mig akut suicidal pga min personlighetsstörning, så jag kan och bör inte direkt dejta. Mitt sätt att cope:a med det har varit att försöka ligga runt då möjligheten att ha sex med olika personer är den enda fördelen med att vara singel. Har dock nu märkt att jag inte endast är otillräcklig som romantisk partner, utan även att jag inte duger som ett one night stand. Så i slutändan blev mitt självförtroende bara värre.

    Avatar

    Bra idé att tipsa varandra om knep! De gånger jag blivit rädd, är när relationen gått från flirt eller dejting till att börja bli mer seriös eller när det gått för fort fram. Den enda strategi jag testat hittills förutom tankesätten i boken Hemligheten, är väl att fundera över vilken sorts relation jag vill ha. Man kan ju ha en relation på många olika sätt. Vara särbo, vara sambo, ha öppet förhållande, leva flersamt, etc. För det känns som att jag blir rädd eller känner mig instängd av att binda mig för mycket. Samtidigt som jag inte heller vill ha en flyktig eller oseriös relation. Det är i det dilemmat jag fastnat för tillfället.

    Trådstartaren

    Blue Hysisi,

    Det låter lite som en ambivalent anknytning, kan det stämma? Kommer inte ihåg vad det exakt stod i boken ”Hemligheten” kring det. Har du läst den boken? Rekommenderar annars! Kan även förstå vad du menar med att det blir för högt pris att inleda relationer eller kk-relationer.

    Indigo Qugugo,

    Blir du rädd när det börjar utvecklas till något mer seriöst eftersom det innebär att något plötsligt börjar stå på spel?

    Läste någonstans att när man identifierat ett område som man vill ha förändring på så brukar det kunna göra att man blir motiverad. Om man ser det här med att våga närma sig en kärleksrelation som ett typ stegarbete kan jag känna mig lite lockad att påbörja den processen.

    Avatar

    Bra tanke att se det som ett stegarbete! Då blir det inte lika stort och läskigt. 🙂 Ja det har antagligen varit detta att något stått på spel, som skrämt mig.

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.