Hem > Forum > Relationer > Anknytning

Anknytning

Visar 11 inlägg - 1 till 11 (av 11 totalt)
10
  • Funderat på mitt anknytningsmönster. Det måste vara därför jag dras till människor som väljer mig liiite, men inte fullt ut. Som ger kärlek och uppskattning, närvaro och sällskap, då och då.

    Jag är inte det självklara valet. Kan se hur det startade redan med min storasyster. Sedan bästa kompis. Föräldrar som väl ibland kastade lite brödsmulor åt en. Hur det sedan började handla om otillgängliga män. Män i relationer. Män som inte vill stadga sig. Nya vänskaper där jag är deras bästis men de inte mina. Å så brödsmulorna som jag livnärt mig på. Trott jag ska svälta ihjäl om jag inte ens får dem. Ingen vill ändå ha mig, vad ska jag göra annars? Jag dör då, har jag tänkt.

    Det är jag själv som väljer de här relationerna förstår jag nu. Jag måste bryta det här mönstret om jag ska kunna ge plats åt att kunna äta en hel tårta. Ge plats åt personer som väljer hela mig.

    På senare tid har jag försökt nudda vid tanken att också stå på min egen sida. Att ensam utan brödsmulor är bättre. Det är det. Precis som att sluta söka vård när det ändå inte är någon idé, man blir bara avvisad. Då börjar man må bättre – tar hand om sig själv. Ser verkligheten för vad den är. Om man är ensam, låt så vara. Av brödsmulor blir man bara ännu hungrigare, inte mättad.

    Det hände igen nämligen att en kille jag tycker om förnedrade mig. Eller förnedrade och förnedrade. Han var iskall inför mina känslor, mitt inre. På ett så tydligt och uppenbart sett att jag kände den bekanta känslorna av ånej, inte igen. Jag går sönder. Inte han också. Samma beteende, samma öppna sår som pillas i. Eller var det kanske en kniv som skars?

    Jag måste bygga upp mig själv. Inte försätta mig i de här situationerna mer. Är det inte mig de väljer fullt ut måste jag lära mig gå därifrån. Avsluta alla brödsmule-relationer jag har i mitt liv. Man väljer människor som är bekanta för en, inte vad  man behöver eller vill ha. De här nonchalanta människorna, jag fastnar alltid för dem. De mörka och arga.

    De otillgängliga, de är mina sår. Och framtida dealbreakers.

    Trådstartaren

    Minns när jag var under fem år hur jag umgicks med min storasyster. Jag borde aldrig gjort det. Hon var inte särskilt tjysst alla gånger. Men jag hade ingen annan. Sedan fick jag en kompis efter det på dagis, vi höll ihop hela vägen upp till högstadiet. Hon var inte heller särskilt trevlig och tryckte ständigt ner mig. Men jag hade då ingen annan, trodde jag, och hon var min stora trygghet för att övh klara av mitt liv. Fast jag hade egentligen alternativ, fast dem såg jag inte ens då. Jag var också populär. Sjukt nog. Ändå envisades jag med att vara närmast henne. Hon som höll på att förgöra min självkänsla.

    Jag är sedan hundra år tillbaka i samma situation med en ny bästis som jag egentligen aldrig ens borde inlett en vänskap med. Alla varningsflaggor fanns där från första sekund när vi började prata. Folk undvek henne pga. hennes trista attityd. Men inte jag, å nej. Jag såg till att vi blev bästa vänner, istället. Sanningen är att jag aldrig riktigt gillat henne på djupet. Hon har en otäck aura. Otäck blick. Kall och självupptagen får hon höra av andra att hon är.

    Lärdomen är alltså att jag har trott brödsmulor är näring och överlevnad. Och kanske var det så en gång i tiden. I begynnelsen. Men det blev också ett dysfunktionellt mönster som jag inte vant mig av med. Bytt ut. Förändrat.

    Jag behöver lära mig stå på min egen sida. Välja mig. Jag kan inte bli behandlad som skit resten av livet i ”nära relationer”. Det är så patetiskt att jag inte sett det här mönstret tidigare.

    Det du skriver om är så himla viktigt. Relationer som är knepiga. Någonstans tror jag det handlar om…gränser`? Förväntningar? Vet inte alls om jag är inne på rätt spår men ska försöka förklara.

    Men beklagar verkligen att det känns som det gör. Så vill man ju inte alls att det ska vara. Relationer ska vara ömsesidiga, ge energi, livsglädje, vara förtroendefulla och en massa andra saker. Men jag har också känt dissonansen., Hur man ger och ger och får brödsmulor tillbaka.  Och ibland, kanske oftare än jag vet, är det jag själv som stått för smulorna i en relation.

    När du skriver om att fastna för de mörka och arga. Tänker att de människorna inte alltid är så bra på att se och ta in andra. Kanske är de bara ”utsugare” av din empati och hängivenhet, För du är väldigt engagerad, inte minst här. Du ger mycket spegling, tips och råd. Du tar in folks problem och är en fin medmänniska. Kan tro att du är så generös med dig själv till vardags med. Så det är väl klart att man skulle kunna tro att du fick samma tillbaka (pratar inte om här nu). Men det funkar sällan så i verkligheten har jag märkt.

    Jag blir också ofta besviken på människor.  Det är som att jag tycker de borde förstå och agera på det sätt jag tycker är självklart. Möta mig, öppna upp, finnas där. Vara justa. Senast var det en av mina bästa vänner som förrådde mig. Svek mig när jag behövde henne som bäst. Vill inte gå in på detaljerna men det känns omöjligt att lappa ihop relationen efter det inträffade. Hon tycker hon hade rätt att agera som hon gjorde. Och vad kan jag göra mer än att ..släppa taget?  Det gör ont. För ja det är väl så med mig att jag precis som du har vissa krav på en relation. Men när den blir skadlig för en, och personen ifråga trycker ner en, trots försök till kommunikation.

    Skulle vilja nå fram till en punkt där jag sa nej till relationer utan att bli så fruktansvärt upprörd och känna mig så sviken och arg. Att gå därifrån som du skriver och med ett jaha, den där personen var inget för mig. Och sedan byta fokus och leva mitt liv som JAG vill. Inte förvänta mig storverk, utan ge för att jag vill ge men samtidigt tidigt pejla in hur denna människa ger tillbaka i en relation. Om tecknen finns på ego, ego, ego…då blir det fokusbyte och fram med gränspinnen.  ”Ap ap ap, hit men inte längre. Så här mycket är jag villig att ge”. Något sådant…

     

    Trådstartaren

    <3 Tack för dina ord! Åh, just det där när bästa vänner inte finns när man som mest behöver dem, som du skriver. Just det. Det är en sån otroligt smärtsam upplevelse (och upptäckt).

    Tänker just att det förrädiska är att man ibland har en givande och ömsesidig relation, vad det känns som. Ibland har det där nära bandet och tilliten. Alltså små guldkorn av det man önskar man kunde lita på mest hela tiden i en relation. Alltså ungefär som att träffa en otillgänglig man att när man ses kan det vara magiskt, fantastiskt, men så plötsligt får man kalla handen, man kanske blir ghostad, eller utskälld. Personen menar på att vi inte alls står varandra särskilt nära och denne har inga förpliktelser övh emot en. Inte ens att vara trevlig… Det är det jag tycker är det svåra. Otillgängligheten som ganska ofta infinner sig. Det oförutsägbara. De plötsliga utspelen eller kylan. När jag tänker efter är mina föräldrar exakt likadana. Ömsom varma, ömsom kalla. Mina syskon likaså. Det vänder plötsligt i relationen och blir lite som hela havet stormar.

    Att vara tillgiven någon helt och fullt ut tänker jag innebär att man ständigt kommunicerar? Det är att vara sund och mogen. Vilja den andra väl. Man har inte en otäck agenda att man ibland dyker upp och levererar lite men sedan när det väl kommer till kritan tar avstånd. Sätter sina egna behov främst. Tänker även på män och sådana jag träffat som gett mig så mycket. Sedan försvunnit spårlöst.

    Jag tror alltså anknytningsmönstret handlar om att se att relationen är dömd att misslyckas redan från början, men nöja sig ändå. Vara lite kicksökare att man vet att man kommer må lite bra av den trots allt. Men priset visar sig sedan vara på tok för högt. Baksmällan är helt förgörande.

    Oj vad jag känner igen det där med att vända i sätt…ömsom varm, ömsom kall eller värre…att bli aggressiv och hätsk. Jag är uppvuxen med en sådan far och du verkar också ha det med i dina föräldrarelationer och med syskon. Det är verkligen en skrämmande upplevelse som kan ge en  också rent fysiska besvär. Jag känner det ofta som en klump i magen och ett tryck över bröstet. Bland annat.

    Jag tror också på att vilja varandra väl och där kommer kommunikationen in. För blir det hårda ord känner man inte kärlek och det är svårt att ta tillbaka det som sagts. Men det är så himla olika i familjer. I min ena systers familj är det italienskt temperament med stora och dramatiska utspel. De blir sen vänner i alla fall. Fast jag tycker bara det verkar asjobbigt, dränerande och destruktivt. Men är det lugna alltid bra då? Jag kan också tänka mig att man riskerar att stagnera då, i sina roller.  Fast fattar att du kanske inte riktigt menar så utan att omtanken bör finnas där i grunden.

    Men det är rätt galet egentligen hur kärlek och hat kan ligga så nära varandra. De män jag älskat, de relationer jag haft som av olika anledningar tagit slut. Hur ofta tänker jag på dem idag? Och ändå var vi varandra så nära en gång. Ändå gav de liksom jag gav och en dag var det färdigt liksom.

    Men jag tror ändå inte att det går att veta om det är dödsdömt i en relation. Kanske ana om det skulle funka eller ej.  Men du känner ju inte personen innan du känner den så att säga. Och mycket kan hända på vägen…

    Trådstartaren

    <3 Ja precis, det är först en bit in i en relation som man börja se varandras mönster och beteenden. Inte sällan heller när man är på en dålig plats i livet eller dålig plats i sin vardag – när det kommer ett tryck inifrån. Jag kan inte tänka mig heller att du, Olive Hufuvi, precis som jag, är en person som liksom går in för att skada någon? Liksom exempelvis vara väldigt kall och kylig? Det skulle kunna vara hur stormigt inombords som helst. Det är inte precis en naturlig utväg för en.

    Fan vad surrealistiskt allt är. Igår kväll ringde min ”bästa kompis” (vi har inte hörts på jättelänge) och plötsligt i samtalet grät hon och sa att jag ska veta att dörren alltid står öppen till henne, att hon vill att jag hädanefter ska veta att jag kan lita på henne i såna stunder när jag verkligen behöver någon i livet. Speciellt om jag mår extra dåligt. Huh? Sedan sa hon saker som: Vad vore livet utan relationer? Dessa måste man förvalta och värna om.

    Känslomässigt zoomade jag ut för kände att hur fan ska jag kunna lita på att det här är på allvar när hon svikit mig i kanske 10 års tid?

    Hon sa också att det är så hemskt om vi ska bli precis lika illa behandlade av kompisar som vi blev av våra föräldrar. Att vi ju inte har någon, och aldrig haft, och då måste vi kunna finnas där för varandra. Hennes nya livsmål är att vara andras klippa.

    Kommer hon på det nu?

    Låter som ett jobbigt samtal som inte gav dig något lugn i att hon faktiskt skulle agera som hon lovade. Tomma ord? Eller så finns viljan men inte förmågan. Tänker att det ofta är så. Folk är liksom inte kapabla. Jag försöker tänka så om min väninna som svek mig big-time här nyligen. Hon kan inte vara riktigt sig själv just nu. För då skulle hon inte.  Nä actions speaks louder than words. Det var klokt av dig att inte bara hoppa på tåget igen utan vara vaksam och avvaktande i att ta hennes ord på allvar. Men det är ju lättare att sätta upp gränser än att få folk att ge en det man tycker de borde. Gränser skyddar en ju lite grann. Men det blir svårt att få en riktigt nära och ärlig relation. Det blir stopp i förtroendekanalerna liksom.

    Men jag vet inte….är svårt detta. Jag vet bara att jag behöver relationerna men har svårt att få dem att flyta på friktionsfritt. Ibland tänker jag att ytliga relationer är enklare. För de är bara tjitt tjatt. Men samtidigt väldigt otillfredsställande i sin natur för det är inget djupare som håller dem samman.

    Trådstartaren

    Ja, alltså hon sa det med kärlek, definitivt. Samtidigt sa hon också att hon ska flytta till den staden där jag bor och det har gjort mig lite misstänksam om hon plötsligt ”behöver mig/någon” framöver. Syftar då på att hon pratade också om att hon är rädd för att känna sig ensam och övergiven i den nya staden. Det är jättetråkigt att jag tänker i dem banorna. Att det ändå kanske finns en hake eller ett motiv att lappa ihop relationen.

    Sedan var det också så att hon nyligen blev konfronterad av en person, en kompis, som hon respekterar där han har sagt att han kände sig övergiven av henne när hon i vanlig ordning ”bytte ut honom” emot andra människor. Så som hon brukar göra med folk. Jag tror det är han som ligger bakom de här nya insikterna som hon har fått..

    Det är väl fint om hon äntligen mognat litegrann, men å andra sidan har ju vi hur mycket som helst i bagaget mellan oss, så det är ju knappast så att lite tårar och sådär liksom ”läker mig” på fem minuter, liksom. Jag vill absolut se den här förvandlingen. Nuförtiden hör jag aldrig av mig till henne, inte ens när jag har självmordstankar.

    Hon pratade också om en undvikande anknytning. Det verkar vara hennes förklaringsmodell till att hon skapar distans till folk. Hon menade också att det kanske handlade om det med killen som var så kall inför mitt känsloliv, att han kanske också har en undvikande anknytning. Jag tror han bara tappat intresset för mig. Det gör ont men jag övar nu på att klara mig själv. Inte leva på brödsmulor.

    Vill du säga vad tjejkompisen varit med om? Alltså är det på den nivån att hon hade någon livskris och därför inte kunde vara ett stöd? Alltså är det inte lite så att om någon är med om något jävligt svårt då kan man absolut förstå, ha överseende, att de inte kan hjälpa till, men annars..?

    Frågan är väl lite också om du känner att det finns mening i att fortsätta relationen…hon kan ha förändrats och utvecklats. Men ändå viktigt att se mönstret mellan er, vad som hände för att de inte ska hända igen. Förstår din misstänksamhet där..känns lite desperat att hon skulle flytta till din stad. Vad känner du om det?

    Jag skulle önska att jag kunde berätta mer om min konflik med tjejkompisen. Kan säga att det handlar om stöd i alla fall. Jag har en närstående som gått bort nyligen och hon svek mig genom att välja bort en träff. Framförallt var det anledningarna hon angav till det, som sårade. Det var ganska grymt faktiskt. Det är inte likt henne och därför undrar jag om hon brottas med något jag inte känner till. Hon har en bipolär diagnos med men har inte varit i ngt skov nu vad jag vet.

     

    Trådstartaren

    Alltså jag känner mig lite som ett experiment. Att hon nu ska öva sig på att ställa upp och finnas där för andra. Det är något komiskt över det hela måste jag säga. Som att naturlagen säger att hon ska bry sig mest om sig själv och nu försöker hon arbeta på att gå emot det mönstret som hon haft i ett helt liv. Lite förmätet är det också att hon verkar ta för givet att jag skulle per automatik uppskatta den gesten. Det gör jag absolut inte måste jag säga. Känner mest att det återigen är något egoistiskt utvecklingsprojekt hon ägnar sig åt. Kanske hårt men jag är så urbota less. Liksom ingen fråga och empati kring hur saker och ting i alla dessa år varit för mig. Hur det är att bli utsatt för hennes ego och totala kyla. Tror det är det som gör mig irriterad. Fokuset är återigen och i vanlig ordning på henne själv.

    Vad intressant att din kompis är bipolär. Det är den här killen också. Jag visste inte att bipolära kunde vara så grymma? Kan alldeles för lite om den diagnosen har jag upptäckt. För mig påminner det jättemycket om narcissism. Det högfärdiga, arroganta och sedan motpolen att personen i andra fall är så inkännande, lyssnande, bekräftande. Exakt som en Dr Jekyll och Mr. Hyde. Ser du också såna likheter? Det lät hemskt att du också blivit grymt behandlad när du behövde motsatsen <3

    Kan inte låta bli att le när du använder orden egoistiskt utvecklingsprojekt…ja kanske är det det, kanske är de flesta relationsprojekt det. Fast det hoppas jag innerligt inte. Måste ha med hennes personlighet att göra. Det låter inte som hon lyssnar in var du befinner dig, alls. Vet hon ens om att du känner såhär inför hennes försök till att återetablera kontakt med dig..Kanske har du rätt i att man inte alls ska nöja sig med brödsmulor utan satsa på kvalitet i relationer.. hellre några få riktigt bra än flera som är ytliga eller inte känns gjutna. Men det tar tid att utveckla relationer och vänskap, och sen förändras vi ju alla längs vägen och vad som helst kan hända.

    Jo jag känner igen grymheten  fast jag i hennes fall inte tänkt på det som dr Jekyll och Mr Hyde (det har jag med andra dock).  Jag förstår nog inte vad som hände egentligen eller varför hennes val blev så som det blev. Men jag vet att hennes beteende var allt annat än okej och det sa jag också. Det smärtar bara så för hon var en av mina absolut bästa vänner, vi har år bakom oss. Jag vill egentligen inte mista henne. Men vad ska jag göra när gränsen var nådd? Usch tycker inte livet ska vara såhär, men tydligen är det så.

     

Visar 11 inlägg - 1 till 11 (av 11 totalt)
10

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.

Vissa användare kan för närvarande uppleva att inloggningen tar lång tid. Vi jobbar på problemet och hoppas att kunna åtgärda detta inom kort.