Jag har egentligen aldrig mått dåligt, jag är stark och en positiv person. Men nu har verkligheten kommit ikapp mig på riktigt. Jag har en sambo som super så fort han kan, bakom min rygg, oerhörda mängder. Han bli elak och sur när han druckit ett par dar. Vad jag vet dricker han 4-5 dagar i veckan. Han gömmer sprit, sover i bilen eller gömmer sig hemma för att slippa jobba och sånt.
Vi har en son som börjar se vad pappa gör och vad han inte gör. Dessutom har han tagit jättestora lån och troligen spelat bort mycket pengar. I början hjälpte jag honom och tog lån för att slippa kronofogden. Han har fixat skulder på minst 700000!! på kort tid. Vi fick inom loppet av några månader 19000 mer i månaden att betala. Jag kände mig tvungen att ta extrajobb. Jag jobbar vanligt jobb dagtid, nattjobb 50% och ett annat hemjobb på ca 30 h per månad. Så jag har jobbat i ett halvår ca 170%.
Jag har räknat på möjligheten att bo själv och jag kommer behöva behålla ca 150% men vem ska vara med min son när jag jobbar? Jag har bett min sambo att flytta ut men han gör inte det. Jag känner hat när jag ser honom.
Min dotter som är över 18 missbrukar. Åker in akut för kramper, medvetslöshet och skallfraktur ca 2 ggr/ vecka. Polisen gör inget, Soc vet jag inte än men det kanske inte blir något. Beroendeenheten har fullt så hon får ingen hjälp. Varje dag är jag livrädd att hon ska dö. I två års tid har det bara eskalerat.
Jag själv har en sköldkörtel som tagit mycket stryk samt binjurar. Fortsätter jag, vilket jag måste riskerar jag utbrändhet. Jag har gjort en analys kring detta. Jag är heligt förbannad på det mesta, frustrerad och ledsen. Jag försöker hålla masken för min son men han måste ju märka saker. Mina tankar mörknat, det känns som jag byggt in mig själv i ett fängelse. Men det finns ingenstans i den här världen jag vill vara.
Vad gör man? Hur tänker man?
