Allt nytt som sker efter livskris

Hej!

Innan jag svarar vill jag att du förstår min bakgrund. För snart 2 månader sedan så övergav mitt ex mig efter 16 år tillsammans, hon sa inte så mycket mer i stunden än ”jag orkar inte det här längre”, och jag har inte hört så mycket av henne efter det heller.

Vilken tung bakgrund. Vad fint att du har fått hjälp att hantera och bearbeta allt som hänt genom åren.

Det låter nästan som att du redan har bestämt dig för att den här relationen inte är för dig?

Jag förstår att det känns tungt och svårt att vilja lämna någon man bryr sig om så mycket, att inte vilja såra dem och samtidigt vara rädd att inte klara sig själv. Men du måste prioritera dig först. Han vill med säkerhet att du ska må bra, och känner nog av samma problematik som du innerst inne. Kanske även han skulle må bättre av att gå en annan väg?

Kan du börja med att pratat med din syster och de ”i princip’a” vänskaper som ligger närmast tillhands, om de skulle ha möjlighet att hjälpa dig vid en eventuell separation?

Jag hade också för längesedan en relation med en person som var väldigt tillmötesgående och medhållande. Jag tyckte att det var jättehärligt i början, men så otroligt tråkigt fram mot slutet – samma känsla av att det bara var jag som investerade i vår relation. Det förhållandet övergav jag för de 16 år jag fick med mitt ex, och det måste jag säga att jag aldrig ångrat för en sekund – trots vart jag är idag.

Det är svårt att säga hur en kärlek ska kännas, och det kan ju förändras genom livet, men det låter inte som att det är det du känner just nu? Det kan också vara svårt att minnas att man känt annorlunda tidigare, oftast – för mig – är det lättare att minnas stunder när jag varit i samma sinnesstämning som jag är i just i stunden.

Jag önskar att mitt ex inte tagit beslutet ifrån mig att förändras, jag hade med glädje förändrat saker hos mig för vår skull, för att vi skulle må bättre tillsammans. Det enda jag är besviken på henne för är att hon inte gav mig det valet, att hon fattade det beslutet åt mig.

Kanske finns det andra alternativ än att bryta på studs, där ni kan testa hur det känns att vara ifrån varandra en längre tid?

<3 Tack för din ärliga och sårbara text. Det märks att du är en reflekterande och fin person tycker jag.

Det jag fastnade vid är det du skriver om att ni träffades när du var 23 och hur det står i kontrast till hur det är nuförtiden. Förstod det som att du då levde i en period av smärta, trauma men att du nu efter terapi och diagnoser, självkännedom har helt andra förutsättningar och behov?

Om det är så kan jag helt klart relatera till att förr haft behov av trygghet snarare än att det blev mer ”ömsesidiga val” vilka man blivit ihop med eller har som vänner. Alltså att det på andra sidan tunneln blir helt uppenbart att man förändrat sitt inre behov och börjar känna vad man faktiskt vill och inte längre vad man behöver för att överleva. Tror det är vanligt att många som gått igenom trauma och självläkning hamnar i en relation som en gång räddade dem, men som inte är längre ”när” dem. Alltså ger någon näring och syre till där man är just nu och till den ”man blivit”.

Sedan tänker jag på det du skriver om att ni är omtänksamma och bryr er om varandra, men samtidigt ”aldrig riktigt möts”. Det är inga bagateller egentligen.

Känner igen mig i det du skriver om att sådana brister inte syns utåt men som ofta skaver dagligen inifrån. I mina öron låter det som att du inte blir riktigt speglad av honom? För det är väl det som är att man är frågvis och nyfiken på den andres inre värld?

En annan känsla som poppade upp när du skrev om att inte vilja planerat och prata framåt utan leva här och nu är att du saknar närvaro? Alltså inte framtidsvisioner. För just att bli mött i lek, skratt, passion och sårbarhet är ju sånt som sker i stunden. Och för att klara av det behövs närvaro och förmågan att möta den andra på ett djupare plan.

Vill du säga vad du är mest rädd för om ni skulle göra slut?