Aldrig varit älskad – påverkar mitt äktenskap

[Indigo Didady]

Uppväxt i en dysfunktionell familj där föräldrarna bråkat hela uppväxten. Jag var medlaren som försökte undvika bråk, avbryta bråk, och trösta efter bråk. Har torkat av spott från mammas panna när jag var barn, sett pappa slå sig själv stenhårt i ansiktet, hindrat honom från att vilja slå mamma, hört mamma skrika till pappa att hon önskar han vore död (ett av mina tidigaste minnen jag har i livet).

Aldrig under min uppväxt sa de att de älskar mig. Aldrig har de sagt att jag duger som jag är. Nångång har de sagt att jag gjort nåt bra, oftast om jag fått ett nytt jobb. Men eftersom jag aldrig lyckats lika bra som min storebror så har det aldrig heller varit några större ovationer.

NU har mamma som är pensionär börjat säga att hon älskar mig. Säkert av dåligt samvete. Det triggar mig bara ännu mer. Ledsen men jag kommer inte säga det tillbaka till henne. Det går inte. Det funkar inte så. Hon lyckas ändå ge mig dåligt samvete – som om jag är den som inte är schysst i vår relation.

Tror denna brist som jag är uppvuxen med färgar hur jag funkar i relationer idag. Jag kräver varje dag att min fru visar att hon älskar mig med kramar och komplimanger. Får jag inte det, vilket jag inte får så ofta som min skadade själ hade önskat, så mår jag skit. Jag blir övertygad om att hon tröttnat på mig. Att jag är en tönt. Att hon bara väntar på att jag ska be om skilsmässa. Jag känner mig övergiven och ensam i vår relation. Vi pratar om det men jag känner att hon börjar tröttna på att det är ständigt återkommande. Vi har inte samma sätt att uttrycka kärlek och hon är inte lika fysisk som jag.

Antar att jag bara ska bita ihop och ta det som en man. Men jag vill ju känna mig älskad, helt ärligt vet jag nog bara inte hur det ska kännas.

En hobbypsykolog-tanke är att det låter som att sättet som hon är på (menar inte att lägga en värdering i det) kickar igång dina barndomstrauman av t ex övergivenhet? Att ju mindre du får, och därmed känner dig osynliggjord, gör att behoven ökar i takt med att få ännu mer av just detta? Kan bli en ond spiral också att motparten drar sig för att ge detta då denne inte förstår riktigt proportionerna och var det tar stopp någonstans?

Vill du ha ett råd? <3

[Indigo Didady]

Låter troligt.
ja gärna.

Skulle vilja rekommendera terapiformen EMDR (ögonrörelser) som kan bita otroligt bra på sånt här (egna erfarenheter, är förstås subjektivt). Privata terapeuter kan ha det. Där får man beskriva olika situationer (oftast gamla erfarenheter så tänker på det du skriver om bråken hemma och kärlekslösheten) och sedan gör man ögonrörelser och på så sätt förhoppningsvis “självläker”. Det är hjärnhalvorna som jobbar och man får lära sig att förändra sin självbild och även se vilka behov man hade förr – och vilka man har idag.

Kan verkligen känna igen mig väldigt mycket i det du skriver om att man kan bli “needy” i relationer och känna att man är som en hink utan botten. Tror (och hoppas) samtidigt (egna erfarenheter) att vissa beteenden också kan trigga igång den här mekanismen starkare tillsammans med andra, än vad som kanske är nödvändigt? Håller du med?

Ett råd är hur som helst att våga ta ett steg tillbaka och analysera vad som egentligen pågår inom en (det är ju sånt man oftast gör i terapi med terapeuten, men tänker att man lika väl kan göra det själv också). Vad är det som triggar igång (vilka associationer får man) det akuta behovet (om det är så) av t ex kramar och bekräftelse? Här tänker jag då att det är viktigt att gå emot känslan att hitta detta behov hos motparten och istället övertyga dig själv om att man klarar sig ändå? <3

Menar då inte att bita ihop utan jag menar att stoppa de starkaste impulsiva känslorna i stunden och försöka härbärgera att det är okej ifall det uteblir. På det här sättet om man gör så återkommande tänker jag kan bidra till att man återfår känslan av kontroll kring sitt eget känsloliv, man är inte längre beroende av den andre på samma nivå, och slipper ta så illa vid sig.

Kortfattat: Jag tror inte det är sitt vuxna jag som som skriker efter kärlek oftast, jag tror mycket oftare det är sina tidigare trauman och sitt “inre barn” det handlar om då. Och där är det viktigt att skilja på tidigare behov och vilka mekanismer som gör att man hamnar i samma känslor av övergivenhet.

<3

 

[Indigo Didady]

Tack. Det var mkt att ta in. Men det låter som det stämmer. Jag ska kolla vidare på den där behandlingsmetoden.
Jag håller med, tror verkligen det är barnet i en som skriker. Nu när jag själv har barn kan jag inte fatta hur de kunde låta bli att visa kärlek. Det har gjort mig övertygad om att det är nåt fel på mig.
Jag har nu diagnos GAD och troligen nån form av PTSD fr barndomen. Och jag kan inte berätta för nån i familjen om det. Bara bita ihop och le på varje sketen familjemiddag.

sorry. Tack för att du delade dina tankar och gav tipsen. De betyder mkt. Ska kika mer på det.

Jag förstår. Tänker att det definitivt inte handlade om dig att du inte fick kärlek. Och också att det är ett friskhetstecken att du absolut inte skulle kunna behandla dina barn likadant som det du själv blev utsatt för. En del normaliserar sina uppväxten och tycker det var helt i sin ordning, och så går arvet vidare. Du däremot, är ett tydligt exempel på motsatsen – det ska du vara stolt över tycker jag <3

Att inte ta upp sitt dåliga mående med sin ursprungsfamilj tror jag är vanligt förekommande. Däremot att prata med sin nya familj tror jag ibland kan hjälpa, iaf om barnen undrar varför föräldern är nedstämd, då kanske man kan förklara lite om sin uppväxt och bakgrund – i den mån det passar och givetvis beroende på hur gamla barnen är?

PTSD är just vad EMDR ska vara bra för. En hemsida som finns för detta är emdr.se.

Ledsen att mitt förra inlägg blev rejält “overload”. Ser nu också att det var lite väl mastigt. Ber om ursäkt för det.

Värme <3

[Indigo Didady]

Tack för detta. Betyder verkligen mycket att få höra lite från nån som vet vad det handlar om, som inte bara säger att jag ska käka piller.

Och jag menade inte att det var något negativt att det var mkt. Bara att det var många bra saker du sa. 👍

Indigo Didady skrev:

Uppväxt i en dysfunktionell familj där föräldrarna bråkat hela uppväxten. Jag var medlaren som försökte undvika bråk, avbryta bråk, och trösta efter bråk. Har torkat av spott från mammas panna när jag var barn, sett pappa slå sig själv stenhårt i ansiktet, hindrat honom från att vilja slå mamma, hört mamma skrika till pappa att hon önskar han vore död (ett av mina tidigaste minnen jag har i livet). Aldrig under min uppväxt sa de att de älskar mig. Aldrig har de sagt att jag duger som jag är. Nångång har de sagt att jag gjort nåt bra, oftast om jag fått ett nytt jobb. Men eftersom jag aldrig lyckats lika bra som min storebror så har det aldrig heller varit några större ovationer. NU har mamma som är pensionär börjat säga att hon älskar mig. Säkert av dåligt samvete. Det triggar mig bara ännu mer. Ledsen men jag kommer inte säga det tillbaka till henne. Det går inte. Det funkar inte så. Hon lyckas ändå ge mig dåligt samvete – som om jag är den som inte är schysst i vår relation. Tror denna brist som jag är uppvuxen med färgar hur jag funkar i relationer idag. Jag kräver varje dag att min fru visar att hon älskar mig med kramar och komplimanger. Får jag inte det, vilket jag inte får så ofta som min skadade själ hade önskat, så mår jag skit. Jag blir övertygad om att hon tröttnat på mig. Att jag är en tönt. Att hon bara väntar på att jag ska be om skilsmässa. Jag känner mig övergiven och ensam i vår relation. Vi pratar om det men jag känner att hon börjar tröttna på att det är ständigt återkommande. Vi har inte samma sätt att uttrycka kärlek och hon är inte lika fysisk som jag. Antar att jag bara ska bita ihop och ta det som en man. Men jag vill ju känna mig älskad, helt ärligt vet jag nog bara inte hur det ska kännas.

 

Hej,

 

Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Att som barn bara duga efter prestation och aldrig känna sig älskad, viktig eller värdefull. Precis som för dig har det blivit än mer svårt att förstå sedan jag själv fick barn. Och relationen till min sambo är också påverkad. Jag har andra behov än han vilket ofta ställer till det för oss.

 

Förlåt, det här hjälper ju inte dig på något sätt. Mer än att veta att du inte är ensam.

[Indigo Didady]

Anonym skrev:

Hej, Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Att som barn bara duga efter prestation och aldrig känna sig älskad, viktig eller värdefull. Precis som för dig har det blivit än mer svårt att förstå sedan jag själv fick barn. Och relationen till min sambo är också påverkad. Jag har andra behov än han vilket ofta ställer till det för oss. Förlåt, det här hjälper ju inte dig på något sätt. Mer än att veta att du inte är ensam.

Tack för att du tar dig tid att skriva det. Jag mår mycket sämre än jag vågar visa för min sambo. Det funkar inte att jag varje dag ska tjata om hur kasst allt är. Tror inte vår relation orkar det. Rädd för det iaf.

Indigo Didady skrev:

Tack för att du tar dig tid att skriva det. Jag mår mycket sämre än jag vågar visa för min sambo. Det funkar inte att jag varje dag ska tjata om hur kasst allt är. Tror inte vår relation orkar det. Rädd för det iaf.

 

Hur har det gått för dig?

Jag tror jag förstår vad du menar. Det blir som en ond cirkel. I alla fall för mig. Jag talar om vad jag behöver men det blir ju bara som att jag tjatar på grund sv att jag måste ta upp det hela tiden pga att det inte sker någon förändring hos honom. Det har gått ganska långt för mig nu. Drömmer om att träffa någon som kan ge mig vad jag behöver. Vet att det är fel, men det är bara en dröm. Och det får mig ändå att må lite bättre på något konstigt sätt.

[Indigo Didady]

Jag försöker fortfarande förstå om min syn på hur man investerar i en relation är orimlig eller om jag borde förvänta mig mer än det som är. jag är ju inte själv perfekt. Hur kan jag då begära att nån ska älska mig på ett sätt som jag vill?