Har en gammal förälder som bor på ett äldreboende. Relationen med hen blir allt sämre då hen har mycket värk och yrsel. Hen är dessutom ensam sedan en tid och trots boende med personal dygnet runt, klagar på ensamheten. Som anhörig har jsg ställt upp och stöttat massor både praktiskt och mentalt. För att höra en lång historia kort så börjar min egen ord ta slut då jag själv bär på en del psykiska problem som jag brottas med, som till exempel covidrädsla som hindrar mig en hel del i vardagen.
Hen har vare sig förståelse eller empati för min rädsla utan bara tänker på sig och blir mer i stort sätt sur när jag säger nej i vissa frågor som rör corona. Det blir så många känslor samtidigt i kroppen vilket gör att jag börjar ta mer och mer avstånd från hen som bara pratar om sig och sitt, och bara talar i negativ form om allt. Jag har hört detta negativa tjat varje dag i flera års tid, och inget duger längre.
Det är i alla fall en förälder till mig, och känslorna är många, men just nu ilska och att inte bli respekterad. Ingen kul känsla och vill inte ha dem med tanke på att det inte kanske är lång tid kvar för hen. Kan inte heller skylla på demens, viss glömska men fortfarande fullt vital men så bitter.
Är det bara jsg som har en gammal förälder don är så på åkderns höst?
