Hej.
Jag skriver här i ett försök att sätta ord på något som länge tyngt mig, men som jag har haft svårt att prata om – och ännu svårare att förstå själv. Jag är man, 47 år, pappa till två fantastiska barn på 12 och 15 år. Jag har varit tillsammans med min fru i 19 år, varav 14 år som gifta. Vi har ett liv ihop med hus, gemensamma vänner, delat föräldraskap och ett yttre som ofta ser ”bra” ut.
Men under ytan har det länge skavt.
Jag känner att jag går på tå, att jag ofta måste be om ursäkt för saker jag inte menat illa med. Missförstånd och små vardagssituationer blir startskott för stora konflikter, där jag upplever att min fru tolkar mig negativt – som om jag medvetet skulle vilja såra eller styra henne. Ofta anklagas jag för att vara självisk eller för att inte bry mig, och det lämnar mig dränerad.
Jag har försökt prata med henne, men det slutar ofta med att jag blir bemött med ”får inte jag känna som jag känner?” eller ”du ser bara dina behov”. Jag får sällan utrymme att förklara hur jag påverkas, för det är som att hennes upplevelse alltid väger tyngre.
Vi har haft långa perioder där vi haft det bra, till och med riktigt bra. Men det känns mer och mer som att jag kvävs inombords. Konflikter tar energi jag inte längre har, och jag har börjat känna att jag inte vill bli gammal med henne.
Samtidigt är jag livrädd för att spräcka vår familj. Jag är rädd för barnens tårar, för att förlora det som ändå är bekant. En del av min identitet är kopplad till att vara hennes man, deras pappa, och leva det här gemensamma livet. Jag är inte olycklig varje dag – men jag är ofta nedstämd, låg och splittrad inombords.
Jag vet inte riktigt vad jag vill med det här inlägget mer än att få känna att jag inte är ensam. Har någon annan varit i en liknande sits? Hur visste ni när det var dags att släppa taget?
Tack för att du läste.
