Hem > Forum > Närstående > Visste inte att jag skulle få ett syskon. Familjetrauma

Visste inte att jag skulle få ett syskon. Familjetrauma

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0
  • Hej! Jag skulle verkligen behöva skriva av mig här och blir jättetacksam om ni vill bolla lite med mig. Vill höra era tankar o h lätta på mitt sinne/ hjärta.

    För att beskriva hela situationen på ett förenklat  sätt:

    Jag har familjerelaterade trauman som började från när jag var omkring 11 år. Allt började när min pappa, efter han och min mammas skilsmässa, började träffa nya kvinnor och hade riktigt konstiga och destruktiva relationer med dem. Tyvärr fick jag och min bror oftast bli ögonvittnen och höra många på många bråk och ibland var vi till och med helt inblandade i dem för att vi ville ”skydda vår pappa”. Vår pappa har även ofta använt mig och min storebror som psykologer. Alltså: han bearbetar sin bråk, relationsproblem och bekymmer med oss, när vi bar var barn. Värt att tillägga är att jag aldrig varit med om eller vittnat fysisk misshandel, det är verbala övergrepp och bara allmänt otrygga och skrämmande situationer för ett barn att infinna sig i.
    De här situationerna med min pappa och hans nya flickvänner fick mig att känna mig riktigt otrygg hemma när jag var liten och det gjorde mig riktigt arg på min pappa. Jag var arg och ledsen över hur han så känslolöst kunde välja så konstiga relationer och låta dem påverka mig och min bror. Så som ni kan höra började alla problemen här, med hans destruktiva relationer som påverkade mig och min bror mycket.

    Nu till där det eskalerade. Han träffade en kvinna när jag var 12 och de hade/har ett hemskt förhållande. Det är superdestruktivt och manipulativt och har alltid varit det. Jag känner mig rädd för henne. När jag var 12 gjorde detta mig så arg och hatisk att jag nästan började hata min pappa och denna kvinna. Jag hatade henne för att hon skadat min pappa, mig och min bror och jag hatade min pappa för att han fortfarande var med henne. Detta blev bara början och upptrappningen till det som verkligen förstört min relation till min pappa.

    Pappas och min relation gick i bitar på grund av ett svek som han utsatte mig för när jag var 14 år. En sommardag på landet säger han till mig att han måste prata med mig. Han tar fram sin telefon och visar mig en bild på en nyfödd bebis och berättar att det är min SYSTER?!?! Den här kvinnan han har träffat i 1/2 år (som jag har mycket ilska riktat mot) har tydligen varit gravid i 9 månader och min pappa har hållit detta borta från mig. Sedan dess har jag alltid varit så djupt sårad, arg, förbannad, bitter och sviken av min pappa. Jag hatar honom då och då. Detta är en väldigt stor sorg i mitt liv och kommer nog alltid att vara för från och med den dagen har jag känt att jag har förlåt min pappa och vår relation har blivit relativt känslokalla med åren. Vi båda har som 100 skyddsmurar runt om oss och det är inte en emotionell eller särskild kärleksfull relation.

    Nu som ni också kanske undrar, nej, min relationer till min halvsyster är inte alls bra. Hon är född i ett annat land än så jag fick inte träffa henne så mycket under hennes första år. Och om jag ska vara ärlig så är det idag ibland bara som att se ett random barn leka runt i vårt hem när jag tittar på henne. Jag kan inte se henne som ett syskon och vid vissa tillfällen tidigare har jag till och med glömt att nämna henne om någon frågar mig om jag har syskon. Detta eftersom att jag aldrig har fått någon chans att bearbeta att hon skulle födas så jag kan inte riktigt se henne som familj.

    Nu är grejen också, jag tror kanske inte ens att jag vill se henne som familj. Jag har insett att de tankarna och känslorna är ett sätt att skydda mig och rädda mig från dåliga känslor, genom att stänga henne ute. Det blir en skyddsmekanism.. För tyvärr har hon ju blivit så förknippad med trauman i mitt liv och specifika traumatiska händelser (och allt detta beror på hennes föräldrar, de har hanterat allt på ett så fel sätt). Hon påminner mig liksom om hela sveket som min pappa utsatte mig för, hon påminner mig om ångesten och sorgen jag kände när jag fick veta att jag slumpmässigt hade ett syskon. Och hon påminner mig om sin mamma som har varit så taskig mot min pappa och min familj i många år. Så ja, mina associationer och omständigheterna är inte underbara så att säga.

    Så nu till min fråga till er. Det är nästan inte ens en fråga, mer att jag vill prata om det här med någon. Att prata om detta är något jag skämts så mycket över att göra sedan typ 10 år tillbaka. Och min pappa har nästan aldrig låtit mig prata om detta och om mina känslor. Han blir bara arg och defensiv. Så jag antar att jag ville rensa luften här, där jag kan prata fritt.

    Nu skulle jag också uppskatta lite tankar om denna situation.
    Tycker ni att det låter som en normalt reaktion att relation till ditt syskon blir så konstig efter att något sådant har hänt? Och även vad skulle ni göra i min situation?
    Jag funderar på att kanske bryta med min pappa eftersom den relationen får mig att må dåligt och den ger mig bara negativ och dålig energi, den ger mig nästan PTSD-vibbar. Men att klippa med honom skulle också innebära att nästan klippa med min halvsyster eftersom hon är ganska liten fortfarande. Om jag ska vara ärlig känner jag ju nästan att det är saker jag hade mått bra av för att kunna distansera mig från minnen och liknande. Men jag vet inte hur man ska tänka. Är det någon som vill prata med mig här så skulle det vara trevligt

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.