Vad gör jag?

Vad gör man som barn när ens ena föräldrar misstänker den andra föräldern för otrohet? Detta har pågått ända sen i våras, hela sommaren var en pest. Det var bråk konstant, påhopp, tårar, skrik, och en massa massa mer. Och jag med mina diagnoser behöver omgivningen, speciellt i hemmet som skall vara ens trygga zon att vara lugn och harmonisk. Jag brukar vara den personen som säger precis vad jag tycker och tänker, men i denna situationen är jag ordlös. Jag låtsas att jag inte hör bråken och skriken som pågår, speciellt kväll- och nattetid. Det har gått till den gränsen nu att jag är arg, lättirriterad, ledsen och deprimerad hela tiden, varje dag. Det går ut över pojkvän och mina vänner, och när jag får frågan “Vad är det med dig?” Så vill jag bara skrika rakt ut i luften vad det är som pågår bakom våra stängda dörrar här hemma men det kommer inget. Jag kan inte säga orden högt, det gör för ont. Det känns som att jag ska spy varje gång jag ska försöka prata om det, eller ens bara tänker på det. Vilket jag ofta gör också, jag spyr. Jag kan inte hålla maten inne längre, allting bara kommer upp igen. Det som också gör det hela jobbigt är att mina andra syskon inte märker av det. Eftersom vissa har flyttat hemifrån och den ena är nästan aldrig hemma pga jobb. Tanken av att ett hem kanske kommer att bli två hem istället är overklig, jag är uppvuxen med att ha två föräldrar som bor tillsammans. Det är inget fel med att ha skilda föräldrar, jag har många vänner som har det, och de säger att deras föräldrars skilsmässor var den bästa lösningen för allas välmående. Det hade nog varit mycket jobbigare om jag var under 18 år, jag vet inte varför. Antagligen för att jag inte hade haft någonstans att ta vägen då. Jag har inte ekonomin att flytta hemifrån än annars hade jag gjort det, eftersom att jag pluggar och är inte färdig med utbildningen än. Annars hade jag varit borta för längesen. Är det någon som har varit med om samma sak, eller är i samma situation just nu kanske?

Jag har inte varit i din situation men det låter hemskt. Det låter som om du mår väldigt dåligt och det blir värre eftersom dina närmaste också mår dåligt. När jag flyttade hemifrån efter gymnasiet var det svårt att börja se att mina föräldrar bara var människor, att jag var bättre på vissa saker och förstå att jag var en vuxen, ansvarig för mig, och att mina föräldrar var ansvariga för sig.

Öva på att prata med dem var och en för sig, inte för att lösa problemet, du är inte deras terapeut, utan för att utveckla din relation med dem. Om du har en bra relation med några/något syskon prata med dem. Även om de inte vet hur det är hemma skulle jag vilja att mina syskon ringde och pratade med mig om det var jobbigt med mamma och pappa.

Kanske föreslå parterapi? Jag gjorde det till mina föräldrar men det blev hus i helvete då de är födda kring -50 och terapi “bara är för psyksjuka.” Alla fördomar mot psykisk sjukdom gjorde det bara värre. Men mamma fick medicin mot klimakteriet och det blev mycket bättre.

Du kan inte flytta ihop med din pojkvän eller ett syskon en kortare tid för att få lite lugn och ro för att fokusera på ditt eget mående? Man kan sjukskriva sig som student och studenthälsan hjälpte mig när jag började må dåligt. Även om det var att säga att jag behövde träffa läkare och att jag mådde för dåligt för att fortsätta ha samtal med dem. Vilket var rätt.

Hoppas att du kan hitta någon form av lugn i din tillvaro och att dina föräldrar kan lösa sina problem.