Hem > Forum > Närstående > Utraderade av Barnen och SORG är inte lika med psykisk sjukdom!

Utraderade av Barnen och SORG är inte lika med psykisk sjukdom!

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Skrämmande läsning man finner på nätet numer och tycker att det verkar som om många idag inte förstår hur relationer ska fungera och att vi i Sverige tycker att allt ska lösas av andra och helst quickfix med piller.  Det är uppenbart att det är många som känner stor SORG av att bli bortrationaliserade av sina barn, det är verkligen beklagligt och felaktigt.

    Börjar tro att mönstret uppstått av Curlingen som pågått i snart 2 generationer, barnen växer aldrig upp ordentligt och tror att det inte finns skyldigheter från även dom i en Familj. Detta verkar vara ett typiskt Svenskt problem, man ser inte sådana här beteenden i andra kulturer.

    Det ser ut som om barn i dagsläget hellre följer sociala medier av utomstående, än att ta vara på sina Närstående och involvera dom i sina liv medans dom är i livet och idag är Empati ett främmande ord uppenbarligen för många, det betyder: Medkänsla.

    Sorg är INTE lika med psykisk sjukdom, det är något som inte ska förväxlas. Att mammor och pappor –  även far- och morföräldrar – blir deprimerade och känner hopplöshet och ingen mening med livet när dom blir utanför – det är inte konstigt alls. Och självklart ska även dessa personer rätt få utrycka sig och det har gått långt när man känner att man inte vill leva pga utanförskapet och sorgen är ohygglig för föräldrar när dom blir utraderade.

    Tycker att det är dags att dagens barn tänker på vad dom säger och gör mot sina föräldrar!

    Hej,

    Kanske är det mer läge att prata om hur föräldrar talar till sina barn?

    Om jag får välja tycker jag det känns mycket värre när jag ser barn i sorg pga. sina föräldrar. Att barnen lider och kanske även i det tysta för att föräldern inte klarar av att ge dem trygghet, omsorg att vara den där mogna förebilden. Föräldrar som skadar sina barn genom att sätta sina egna behov framför barnets gör mig extremt illa berörd. Hur känner du kring det?

    Tänk om barnet inte alls känner för att följa sina föräldrar på sociala medier pga. att föräldrarna skitit fullständigt i dem under hela sina liv?  Tänk om barnet känner stor sorg kring att föräldern aktivt attackerar dem och säger att dem är bortskämda skitungar som borde vara tacksamma över livet? Hade du älskat den mamman/pappan villkorslöst livet ut? Ibland är kanske verkligheten inte sådan som den ser ut på ytan?

    Sorg och smärta för mig är även normaliseringen om att ”alla föräldrar” vill barnens bästa. Psykisk sjukdom är däremot att panga på barn och säga att de är curlade snorungar som behöver lära sig hedra sina gamla föräldrar.

    Om en förälder har en fin relation med sitt barn och barnet senare flyttar hemifrån tror jag nog denna stabila och omtänksamma personen klarar av att gå igenom den processen – inom en tid. Om kärleken är så stark till sina barn så hoppas jag mognaden också finns där att låta de flyga fritt och sedan fortsätta den varma och innerliga relationen – men med en vuxnare balans och därmed mindre intensitet.

    Däremot om barn i framtiden inte vill hälsa på sina föräldrar på ålderdomshemmet så tror jag nog inte det så ofta bottnar i någon dåtida curlingproblematik.

    Trådstartaren

    Psykisk sjukdom är absolut inte samma sak som curling!

    Det är en massa antagande du påstår i ditt inlägg som du inte har belägg för.

    Dagens unga ”kastar” ur sig en sån himla massa mot andra, inte bara sina föräldrar – det finns inga filter och det är fel och inte så det ska vara, det har skapat så hård miljö och så mycket osäkerhet överallt. För iom att det vräks ut otrevligheter konstant, så blir insidan hårt belastad – den måste vara beredd 24/7. Det märks överallt hur hårt det tar och hur resultatet blivit, finns det någon som mår bra egentligen numera?

    Och det är idag så mycket mer viktigt att följa mängder av icke närvarande och främmande människor istället för att ta vara på det som livet är en stor del av, familjen är viktig och kommer så vara – det är naturen!

     

     

     

     

    Vet inte exakt vad det är som är kärnan i det här men jag hörde faktiskt häromdagen att forskning visat att curlade barn klarar sig bättre – än icke-curlade barn. De genomför sina utbildningar i högre utsträckning, har lättare för att be om hjälp och generellt klara sig i livet. Det är en myt tydligen att det går åt skogen för curlade barn. Värre brukar det då generellt gå för de som inte har några föräldrar som finns där, eller där föräldrarna är psykiskt sjuka, och som inte lärt sig be om hjälp etc. Unga personer däremot kan ju vara mer egoistiska än äldre personer? Är det kanske det du syftar på? Mognad? Tänker även att det ju inte behöver bero på curling utan snarare att de flesta unga ofta är mer egoistiska i sin natur? Och att det är synd då kanske om föräldrar som kanske måste hantera ungdomar som beter sig egoistiskt? Visst är det tråkigt! Tur att barnen sedan växer upp och mognar till sig. Men sorg över att någon beter sig egoistiskt tycker jag är lite att ta i? Som vuxen brukar man ju kunna härbärgera svårare känslor än så?

    Hej på er kära skribenter!

    En vänlig påminnelse: många på detta forum lider av psykisk ohälsa och vad som lite snabbt kan definieras som ”psykisk sjukdom”. Detta tillstånd är en källa till ett oerhört lidande och våra medskribenter ska inte behöva känna sig stigmatiserade av inlägg där epitet som ”dålig förälder” etc slås ihop med diagnoser av olika slag.

    Varma hälsningar!

    Det är en del barn och ungdomar som läser på det här forumet också, va? Kanske aktuellt då att poängtera även de inte ska behöva känna sig stigmatiserade? Om det är det vi ska ägna oss åt: peka ut vilka som kan tänkas ta illa vid sig, menar jag?

    För att förtydliga: Jag anser definitivt inte att någon med psykisk ohälsa per automatik skulle vara en dålig förälder. Det jag försökte säga, men uppenbarligen har misslyckats med, är att jag inte anser det vara särskilt friskt att attackera barn.

    Anledningen till att jag reagerade på den här tråden var bland annat för att den klistrades in i ett annat ämne. Nämligen denna https://forum.mind.se/forum/narstaende/trad/mamma-med-psykisk-ohalsa

    Detta triggade verkligen mig. Det är därför jag skriver så onyanserat i första inlägget här. Jag ber om ursäkt för det.

    Kommer inte skriva mer i tråden eftersom jag blir helt rasande av att läsa den.

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.