Jag har ett vuxet barn som i många, många år kämpat med svår depression och starka tankar på suicid. Hen har kontakt med psykiatrin, men det HÄNDER INGET hen ser ingen förändring! De svåra och djupa tankarna etsar sig fast som klister i hjärnan och går inte att stoppa. Hur ska man göra för att inte hamna i dessa svåra tankar?!! Kan man säga “nu får ni tvångsinta mig, för jag orkar inte mera och kommer begå självmord om inget ni gör kan hjälpa mig” eller blir det under tvång endast de gånger man själv vägrar lägga in sig? Svårt förklara vad jag menar, men jag tänker att det kanske är just det som kanske kan hjälpa hen, att hen inte har något val än att ligga inne och medicineras rätt b.la. Det känner hen själv också.
3 juli 2024 kl. 08:01
Tvångsintagen frivilligt?
-
-
Tvångsvård är endast till för när patienten själv inte vill vårdas. Läkaren har då ett antal kriterier som måste uppfyllas för att utfärda ett så kallat LPT. (Lagen om psykiatrisk tvångsvård)
I korthet kan man väl säga att man antingen ska utgöra en omedelbar fara, antingen för sig själv eller för någon annan. Alternativt ha en djup psykos. Kan säkert finnas fler skäl för LPT, men detta är väl de vanligaste skälen till att tvångsåtgärder används inom vården.
-
Alla som är inlagda på psykiatrisk avdelning är inte tvångsinlagda. Det går oftast att ringa till akutpsykiatrin och berätta att min vill ha hjälp. Då tror jag de kan säga om de vill att hon ska komma in eller inte. Brukar finnas telefonnummer på regionernas hemsida.
-
Håller med Olive, berätta om hur situationen är för psykiatrin. Vet inte exakt hur du menar, men tvångsvård är för när personen inte själv vill ta emot vård. Jag har inte alls några djupa kunskaper i detta ska jag först säga, har bara erfarenhet av en barndomsvän som övertygades att söka vård frivilligt, och sedan blev inlagd en period under tvång. Hen vacklade fram och tillbaka i sin vilja att stanna kvar och det bedömdes nödvändigt.
-
Nä jag vet varken ut eller in, bara så maktlös när jag ser hur hen sjunker djupare och längre ner för varje dag. Man berättar varför livet är värt att leva och hur fruktansvärt det vore för oss andra att förlora hen. Men det finns inga svar som övertygar längre, det enda hen har sagt är att en tvångsinläggning kanske kan hjälpa, då har hen inget annat alternativ än att stanna. För finns möjligheten att vara hemma så tar man den till sist då frivillig inläggning ger en valet att åka hem. Psykiatrins väggar är inget man gärna vill stanna inom då miljön inte är trevlig alls. Jag är så ledsen och fruktansvärt rädd för vad som kommer ske i närmsta framtid.
-
Det låter väldigt påfrestande sorgligt och jobbigt för dig som anhörig. Har du och ditt barn fått någon hjälp av psykiatrin? Jag tänkte på att man kanske inte behöver ta ställning till detta med tvång eller inte i första läget, utan ta upp det när man har kontakt med läkare. Tveka inte att söka stöd och hjälp för din egen del också. Hoppas på att allt går bra för er.
Du måste logga in för att kunna skapa nya trådar.