Jag förstår ungefär hur du känner, då även jag lider av depression. Dock inte lika stark, även om jag mått riktigt dåligt ibland. Även jag har svårt att säga hur illa det är ibland. Men ibland märks det på mig, så då måste jag ju dela med mig. Jag hoppas du hittar något som gör att du går vidare, och inte tar ditt liv. Du verkar vara älskad av många personer.
Jag är rätt bra på att dölja det när jag är med människor. Det är när jag är själv som det kommer. Som ett mörker som sköljer över. Känslan går ända ut i fingertopparna. Jag gråter varenda natt och sover knappt längre. Ensamheten och saknaden blir allt mer påtaglig. Jag tillhör nog skaran som aldrig borde ha älskat. Som aldrig borde ha upplevt kärlek. All ”professionell” hjälp jag tagit, har sagt att det är tiden som är läkemedlet, men det blir bara värre och värre för varenda dag som går.
Jag har många vänner och en familj som verkligen bryr sig om mig, så jag vet att det skulle såra många människor. Och jag vet hur otacksamt det är från mig, då många människor saknar både vänner och familj, men jag önskar ofta att så var fallet. Att ingen brydde sig om jag dog. Det enda positiva är väl att hon förmodligen aldrig kommer få reda på det. Hon var världens mest underbara tjej, och hon förtjänar att vara lycklig.
Jag hoppas det löser sig för dig, och att du får bukt med din depression!
